Jag
kommer alltid att minnas flickan som cyklar fram och tillbaka utmed
lundaslätten, på väg mellan studier och en konfliktfylld familj. I
Agneta Pleijels förra roman ”Spådomen”, trädde hon fram som en mycket
ensam gestalt, bara stundtals ackompanjerad av en väninna, syster eller
tölpig älskare.I den nya romanen ”Doften av en man”, är hon en ung
kvinna som långsamt frigör sig från sin familj, byter hemort till
Göteborg, och fortsätter sina akademiska studier.
Yrkesambitionerna
är tydliga, men berättelsen handlar mest om relationer, nota bene
relationer till män. I god sextiotalsanda betar hon av en samling ganska
ointressanta partners, som beskrivs med ett adjektiv eller två,
hängande i svansen. Senare uppstår en djup förälskelse som gör henne
lika djupt olycklig när hon blir lämnad för en annan.
Berättelsen
förflyttar sig till Stockholm, där hon påbörjar sin yrkesbana som
litteraturrecensent och senare kulturredaktör på Aftonbladet. Åren tycks
tumla iväg för denna unga kvinna, som de väl ofta gör, mellan nitton
och tjugosex. Hon möter goda kollegor, Jacob Branting, Karl Wennberg,
samt en och annan avundsjuk man.
Hon framstår som
ambitiös, spänt arbetsam och alltför beroende av de omgivande männen.
Dessutom har hon en ofärdig relation till sin älskade far, och hela den
problematik som följer en flicka vars pappa har större tjuskraft än de
flesta män hon träffar. Men hon lyckas med det hon gör, så till den grad
att hon till sist tycker sig fastna i rigida mönster. Det är då hon
kastar loss och blir författare. Det är då hon skriver den långa
prosadikten ”Änglar, dvärgar”.
Agneta
Pleijels berättelse pendlar mellan dramatik, självbespeglingar och
komisk distans. Skildringen av sextiotalslivet; festerna, sexualiteten,
rivningen av Klarakvarteren, den radikala politiken, den fortfarande så
omedvetna kvinnofrigörelsen – allt känns igen.
Som läsare blir jag nästan förbannad, och mycket förvånad, över hennes
skildring av vad en ung, begåvad kvinna fick stå ut med, från män, vid
den här tiden. Själv öser författaren aldrig sin vrede över
mansobjektet. Hon är outsägligt tolerant och klok i sin förståelse av
även mörka sidor hos andra.
Om jag har en
invändning mot hennes berättarkonst så är det att det resoneras lite för
mycket i huvudet på subjektet, och att resonemangen tillförs onödiga
psykoanalytiska referenser. Som när hon efter en svindlande vacker
beskrivning av en resa till Afrika, som lyfter henne, relaterar den till
Maslows ”peak-experience”. Hennes egen berättelse räcker gott, för att
läsaren ska begripa just den upplevelsen.
Åren i
Göteborg tecknas lite tradigt och trögt, kanske är det en sann stämning.
Men i Stockholm lyfter det. En ständigt pågående energi ger intryck av
en mycket stark kvinna, och denna styrka drar till sig mindre starka
män.
Mest
närvarande som porträtt är ändå hennes mamma och pappa. Den unga
Agnetas sista försök att verkligen nå sin far, som arbetar i Etiopien,
och de långa resor hon gör i Afrika, är en av de mest förtätade delarna
av romanen. När författaren kommer ut i världen kommer hon också ut ur
sig själv. Intrycken hävdar sig över resonemangen.
Agneta
Pleijel har utvecklat ett följsamt språk, ibland med ett par dramatiska
metaforer för mycket, men oftast med en avskalning. Pleijel är som bäst
en normal ordkonstnär på hög nivå.
På senare år
har det vimlat av självbiografier med blottade sår och rå vrede. I
Agneta Pleijels värld drunknar man aldrig i privata uppgörelser. Snarare
har hon skrivit en berättelse om oss alla; kvinnor mellan tjugo och
åttiofem.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Artikeln tidigare publicerad i Gefle Dagblad, Sundsvalls tidning, Öp, Nlt, DT, m.fl tidningar.