Det kan sägas
från början: "Den underjordiska järnvägen" är bitvis en
historielektion. Det är också en fabulöst stark och vacker roman, som
sjunger och knirkar fram sina människoöden, från bomullsplantage, till
flykt, till den skrangliga kärra som vill återbörda de flyende slavarna till deras forna
ägare.
Colson Whitehead har bestämt sig för en
kollektivroman, den ska gälla alla svarta, situationerna ska mestadels
vara historiskt belagda, långa stunder i arkiv med muntliga berättelser
från före detta slavar har varit hans research.
Romanen
är uppbyggd med ett antal röster och platser; tre kvinnliga släktingar,
en slavjägare, några hjälpsamma personer, en sydstat med hårda
raslagar, en annan med begynnande liberalisering. Vi följer den
femtonåriga Cora under hennes flykt från plantagen tills hon når, och
anpassar sig till, ett friare liv i South Carolina. Men även där, bland
filantroperna, med skolor och små löner för före detta slavar, finns en
rädsla för de svarta människorna som kollektiv massa, en mentalitet som
refererar tillbaka till nutidens rädsla för flyktingar och andra
”raser”.
Den första delen av boken, den som
tilldrar sig på bomullsplantagen, blir mest närvarande; dofterna,
stanken, den torftiga maten, knaprandet på rovor och sötpotatis, de
långa dagarnas svett och värk, slavarnas inbördes konkurrens, kvinnornas
utsatthet, våldtäkterna, piskor och påkar, det olidliga. Men också
någon enstaka fest där man dansar och sjunger, ett kort och brustet
moment av liv utan ok.
Cora lockas att
fly med sin manliga vän, Caesar. Färden går genom träskvatten och
mörker tills de når den första stationen av Den underjordiska järnvägen.
Där sker den sortens lyft som bara fantastisk realism kan ge. Whitehead
har skapat en konkretion av det som historiskt sett var ett kodnamn för
de privata hus som gömde rymlingar från Södern tills de kunde nå de
friare staterna i norr. Trovärdigt och sinnrikt bygger han in sin
imaginära idé i den annars stenhårt realistiska verkligheten.
Cora
är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och
överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av
andra människor, och hånar de som är svagare än hon.
Efter
en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och
god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway.
Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens
rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla
meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade
projektiler.
Narrativet
är en studie i brott och uppror, ingen själarnas gemenskap, ingen
vacker stämning över träsken, bomullsfälten, småstadsgatorna.
Författaren målar sina rumsligheter med obarmhärtig pregnans, som när
Cora gömmer sig i ett trångt, hett vindsutrymme, där hon knappt kan röra
sig. En slaveriets Anne Frank.
Det är de svartas
historia, men också en universell berättelse om förtryck och föraning
om andra möjligheter, bortom det rådande helvetet. Mot slutet stegrar
sig berättelsen till en på en gång lekfull och romantisk opera. Den
underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och
förhoppningsfulla flyktingar.
Colson Whitehead har
skrivit en komplex, språkligt briljant och lärorik roman, om en tid
vars rasism och människoförakt på alltför många sätt visat sig igen, i
vår samtid.
(Romanen kom ut på Bonniers 2017. Artikeln tidigare publicerad i Mittmedias tidningar.)
