John le Carrés sista agenter

Alla som sett ”Tinker, tailor, soldier, spy” är för evigt präglade på Gary Oldmans torra version av George Smiley, John le Carrés återkommande protagonist. Själv är jag särskilt fäst vid Richard Burtons sorgsne agent Alec Leamas i filmatiseringen av ”Spionen som kom in från kylan”. Båda figurerna återkommer i den nya boken.

John le Carré, som själv varit agent för MI6, har skrivit många romaner i den genre som han påbörjade under kalla krigets dagar. På senare år har han vänt blicken mer mot internationella ligor för vapen-och-kokain-handel, al-Quaida-infiltratörer, tvättade pengar, ligister och kapitalflyktingar i den globala överklassen. Same, but different, som man säger.

Men i "Spionernas arv" får vi återigen möta en luggsliten brittisk agent, på hans troligen sista resa till det gamla högkvarteret. Från en bekväm pensionärstillvaro i Frankrike, kallas han åter till högsta ort, för att ställas till svars. Några ur nästa generation förtvivlade vill få veta om denne Peter Guillam varit delaktig i deras föräldrars död. Han riskerar att bli stämd, MI6 kan få betala kalaset. Men för Guillam själv blir rannsakningens byråkratiska och psykologiska press också ett minnesarbete för att fatta vad han varit med om. Det handlar om komplicerade korsvägar av agenter och dubbelagenter, av ryssar, tyskar, tjecker och britter, av perioder med stark skräck och skuld och andra där likgiltighet råder. Djupast på botten av hans erfarenhet finns, som sig bör, en älskad kvinna.

Efter en introduktion till agenternas halvliv, noggrant bevarade i arkivens rapporter, invaggas vi småleende i en lätt komik, innan vi tippar rakt ner i en utförsbacke av flykt, våld, passion och ett befarat självmord. Le Carré rör sig med lätthet mellan det löjligt tvångsmässiga och det verkligt tragiska och det slår mig att jag läser en mogen människas bok, en vuxen mans diarier från en helvetisk period av ett verkligt liv, där historiskt bevandrade kan utläsa den tidens huvudrubriker.

Ändå finns det ett småmysigt understatement i dessa kortfattade skildringar av vad kalla krigets spioner hade för sig. Nedtecknat som nördiga informationer på papper verkar det mesta vara pojkboksäventyr, innan historien mörknar och de bästa agenterna dör i uppoffringen att ta reda på vad som hänt och om möjligt rädda sina vänner. De sämsta är, som alltid, dubbelagenter och dubbelnaturer. Peter Guillams kvinnliga kollega mördas och återfinns ”vid punkt 217 på kartan över fastigheten”, som det står i rapporten. 

Detta gungfly av spionage och kontraspionage, av information och desinformation, får mig osökt att tänka på den mer näraliggande politiska soppan i USA. Politikens släktskap med agentromanen är ingen upplyftande bild av vad som ännu kan åstadkommas ens i demokratier. Jag tror att le Carré vill få oss att känna just detta; att lämna all politisk naivitet bakom oss, all statsvetenskaplig idealism, och se rätt in i det svarta hål som är manipulerandet av lögn och sanning stormakterna emellan. Politiska mord är fortfarande vanliga på Sovjetsidan, liksom politisk och ekonomisk manipulation på västsidan. I enlighet med Peter Guillams epok lämnar vi tills vidare länderna nedanför Medelhavet därhän.

Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter.

Det är ett långt, och i vissa stycken omständligt, farväl till de grå agenternas liv, skrivet med en grå brittisk humor, som jag tycker mycket om.

                                                             ****                         

Tidigare publicerad i ST, Dt, Vlt, Gefle Dagblad, Nynäshamnstidningen, ÖP, Arbetarbladet m.fl.

John le Carré."Spionernas arv"

Översättning: Klas Östergren

(Albert Bonniers förlag)

Dagar i Aten

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag får inget. Jag söker inget särskilt. Jag har allt. Det är jag som är rik. Det är de som aldrig får nog.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippiesar i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Homeriska dagar i solen

Det homeriska lugnet. De stora dagarna. Solljuset så starkt att människorna blev ljusa och goda, skuggorna ännu inte tydliga i det överexponerade ljuset. Min fars godhet, som i en klassisk saga; aldrig kom det något ont från honom. Ett och annat temperamentsutbrott vid migränanfallen, sen var det över. Min far var som en del av ljuset. Min mamma var rolig och ännu inte misstänksam. Ljuset spred sig över stora ytor på den tiden, människorna hade en inneboende stolthet, de gjorde sig inte för små, inte för gnetiga. Vänfamiljen Bernhard var nästa anhalt i solen. Med tre söner och en dotter. Vi korsade evigt glittrande vattenytor med segelbåtar och kajaker. Simmade längst inne i viken där vattnet var varmare. Reste ut till de yttersta skären, Villösan och Rödskären. Fiskade en del på nät, och drog upp. Åt ofta strömming. 

Pappan i familjen Bernhard var en lång figur ur Iliaden. Sönerna likaså. Alla hemkomna från olyckan till glädjen. Vi åt och drack och lekte, vi besökte gårdarna där djuren fanns, som vi matade med gräs, eller mjölk, om de var kalvar. Mamma Bernhard sjöng ibland för oss, hon var operasångerska.  En varm vallon. Vi borstade potatis i strandkanten nere vid bryggan, hon och jag. Rullade runt potatisen mot småsten; ett homeriskt sätt att göra ren potatis åt ett stort gäng. Äldsta sonen åt sex potatisar till varje mål. Nausikaa och Andromache åt mindre än pojkarna. Men alla var unga och kolhydratiska. Våra nöjen bestod i ständiga rörelser mellan hav och ängar, bort till sandstranden och ut med sailfishen, ut på holmarna och tillbaka till de första mogna hallonen. Med min syster dök jag från bryggan och vattnet var klart, så klart. Inget ont kunde hända oss.

Sen föll skuggorna. Sjukdom, min mammas. Senare min fars. De sålde av vårt röda hus, vårt första sommarhem, och byggde något mer bekvämt, närmare stranden. Hela byggnationen låg till en början i ljus. Jag satt på taknocken innan ens taket var lagt. Och vi reste med estniska Erki ut till havsbandet. Jag var femton då. Jag minns glädjen som fanns mellan pappa och mamma. Hur de gick iväg över klipporna som två unga, medan min syster och jag hölls i viken och simmade. Hur vi alla var unga. I ljuset.

Sen föll skuggorna. Var och varför händer det? Svartsjukan kommer in, kanske en otrohet som blev outhärdlig. Penelope ville inte höra talas om Kirke när Odysseus väl kom hem. Därför avslutar Homeros alla eskapader med att lägga allting bakom sin hjälte. Hur skulle Odysseus kunna berätta, bikta sig, tjata ut sina otroheter, farorna han gått igenom, när han äntligen kommit hem. Mannen tiger. Kvinnan väver klart.

Men i moderna romaner och i tidningarnas skvaller fortsätter alla historier mycket längre. Mannen kommer hem efter en lång resa och berättelsen tar aldrig slut. Nu börjar hustruns berättelse. Vem hon låg med under dagarna i Berlin. Ett helt hus skriker. Berättelsen antar apokalyptiska drag. Barn som ingenstans har att ta vägen. Kor rusar bort över fälten undan en emotionell katastrof. Den äktenskapliga sängen skakar till och är inte längre rotad i jorden. Den trofasta hunden känner inte igen sina ägare. Byrackorna gläfser. Grisen skriker. Tänder blänker till och händer knyter sig. Någon blir full och brölar i ett hörn av huset. En kvinna flyr problemen genom att lägga sig sjuk. En annan ljuger och manipulerar. En talar ut i pressen. Den ena systern tar från de andra. Modern blir kontrollfreak. Sonen drar iväg och kommer inte tillbaka. Fadern ligger döende; två av barnen går runt och krafsar i hans lådor, krafsar till sig allt de kan komma över innan han dör: Skriv under här, pappa. En darrande handstil på ett papper. Detta gäller en tredje familj. Där rör de sig ryckigt i karmiska trådar, snören drar i deras lemmar, men det märker inte att de sitter fast. Dockorna hoppar och har alltid rätt.

Det homeriska lugnet. Det stora ljuset. Och vänskapen, kärleken som kom ur det. Nausikaa minns inga andra möjligheter än att vara god. En skitunge som pallade äpplen och hånglade i ladan när hon var tolv. Men det fanns inget ont. Inte än. Det var inte förväntat. Solen var ännu starkast. Ljuset och strändernas frihet. Under månen sprang endast de som ville gömma något, som ville ljuga och förstöra. De alltid så nästlande; de som tror sig ha rätt, de gnidiga, dem ska man akta sig för, ty under månen springer de och allt är skuggor. 

På klassiskt vis innehåller denna lilla text minst två sammanvävda historier. Bilderna kommer från väggmålningar i Santorini och i Knossos från c.a 1600-1500 f. Kr.