Homeriska dagar i solen

Det homeriska lugnet. De stora dagarna. Solljuset så starkt att människorna blev ljusa och goda, skuggorna ännu inte tydliga i det överexponerade ljuset. Min fars godhet, som i en klassisk saga; aldrig kom det något ont från honom. Ett och annat temperamentsutbrott vid migränanfallen, sen var det över. Min far var som en del av ljuset. Min mamma var rolig och ännu inte misstänksam. Ljuset spred sig över stora ytor på den tiden, människorna hade en inneboende stolthet, de gjorde sig inte för små, inte för gnetiga. Vänfamiljen Bernhard var nästa anhalt i solen. Med tre söner och en dotter. Vi korsade evigt glittrande vattenytor med segelbåtar och kajaker. Simmade längst inne i viken där vattnet var varmare. Reste ut till de yttersta skären, Villösan och Rödskären. Fiskade en del på nät, och drog upp. Åt ofta strömming. 

Pappan i familjen Bernhard var en lång figur ur Iliaden. Sönerna likaså. Alla hemkomna från olyckan till glädjen. Vi åt och drack och lekte, vi besökte gårdarna där djuren fanns, som vi matade med gräs, eller mjölk, om de var kalvar. Mamma Bernhard sjöng ibland för oss, hon var operasångerska.  En varm vallon. Vi borstade potatis i strandkanten nere vid bryggan, hon och jag. Rullade runt potatisen mot småsten; ett homeriskt sätt att göra ren potatis åt ett stort gäng. Äldsta sonen åt sex potatisar till varje mål. Nausikaa och Andromache åt mindre än pojkarna. Men alla var unga och kolhydratiska. Våra nöjen bestod i ständiga rörelser mellan hav och ängar, bort till sandstranden och ut med sailfishen, ut på holmarna och tillbaka till de första mogna hallonen. Med min syster dök jag från bryggan och vattnet var klart, så klart. Inget ont kunde hända oss.

Sen föll skuggorna. Sjukdom, min mammas. Senare min fars. De sålde av vårt röda hus, vårt första sommarhem, och byggde något mer bekvämt, närmare stranden. Hela byggnationen låg till en början i ljus. Jag satt på taknocken innan ens taket var lagt. Och vi reste med estniska Erki ut till havsbandet. Jag var femton då. Jag minns glädjen som fanns mellan pappa och mamma. Hur de gick iväg över klipporna som två unga, medan min syster och jag hölls i viken och simmade. Hur vi alla var unga. I ljuset.

Sen föll skuggorna. Var och varför händer det? Svartsjukan kommer in, kanske en otrohet som blev outhärdlig. Penelope ville inte höra talas om Kirke när Odysseus väl kom hem. Därför avslutar Homeros alla eskapader med att lägga allting bakom sin hjälte. Hur skulle Odysseus kunna berätta, bikta sig, tjata ut sina otroheter, farorna han gått igenom, när han äntligen kommit hem. Mannen tiger. Kvinnan väver klart.

Men i moderna romaner och i tidningarnas skvaller fortsätter alla historier mycket längre. Mannen kommer hem efter en lång resa och berättelsen tar aldrig slut. Nu börjar hustruns berättelse. Vem hon låg med under dagarna i Berlin. Ett helt hus skriker. Berättelsen antar apokalyptiska drag. Barn som ingenstans har att ta vägen. Kor rusar bort över fälten undan en emotionell katastrof. Den äktenskapliga sängen skakar till och är inte längre rotad i jorden. Den trofasta hunden känner inte igen sina ägare. Byrackorna gläfser. Grisen skriker. Tänder blänker till och händer knyter sig. Någon blir full och brölar i ett hörn av huset. En kvinna flyr problemen genom att lägga sig sjuk. En annan ljuger och manipulerar. En talar ut i pressen. Den ena systern tar från de andra. Modern blir kontrollfreak. Sonen drar iväg och kommer inte tillbaka. Fadern ligger döende; två av barnen går runt och krafsar i hans lådor, krafsar till sig allt de kan komma över innan han dör: Skriv under här, pappa. En darrande handstil på ett papper. Detta gäller en tredje familj. Där rör de sig ryckigt i karmiska trådar, snören drar i deras lemmar, men det märker inte att de sitter fast. Dockorna hoppar och har alltid rätt.

Det homeriska lugnet. Det stora ljuset. Och vänskapen, kärleken som kom ur det. Nausikaa minns inga andra möjligheter än att vara god. En skitunge som pallade äpplen och hånglade i ladan när hon var tolv. Men det fanns inget ont. Inte än. Det var inte förväntat. Solen var ännu starkast. Ljuset och strändernas frihet. Under månen sprang endast de som ville gömma något, som ville ljuga och förstöra. De alltid så nästlande; de som tror sig ha rätt, de gnidiga, dem ska man akta sig för, ty under månen springer de och allt är skuggor. 

På klassiskt vis innehåller denna lilla text minst två sammanvävda historier. Bilderna kommer från väggmålningar i Santorini och i Knossos från c.a 1600-1500 f. Kr.

Josephsons porträtt av Carl Skånberg

Vid tiden för det här porträttets tillkomst börjar Freud lägga grunden till en metodisk kunskap om människan. Men författare och konstnärer är, på sitt ometodiska vis, som vanligt lite före. Här är nu Ernst Josephson med sin stora inlevelse; att genomskåda är att acceptera, att verkligen se kan vara som att älska.

Några år senare kommer Ernst Josephson att sväva ut i amorfa andekontakter, men här gäller det den verkliga människan. Världen står fortfarande på den fasta, klassiska mark, som Josephson velat göra till sin. Karaktär och personlighet har tyngd. Med det tjocka draperiet ger han sin modell en furstlig inramning. Men draperiet är samtidigt sin egen värld, på en gång skimrande yta och oroande djup. Desto klarare tecknas konstnärsvännen Carl Skånberg, karaktäriserad som en renässansfurste med puckelrygg, eller en dandy som fått sig en skopa ödmjukhet. Och Skånberg var, trots sin anlagda nobless, ingen vanlig posör; han föreslog själv ett porträtt i helfigur och profil, med puckeln fullt synlig i konturen.

Men Josephson valde en annan väg, att måla "framsidan" så att "baksidan" ändå märks; stilfullheten en aning för bestämd, en anspänning som tar loven av fåfängan. Ett både komiskt och narraktigt klarsynt drag. I Skånbergs hand blir krymplingskäppen till en förlängning av ryggraden: Här är jag. Jag är den jag är. Och Josephson ser det.

Med den traditionella psykologins förkärlek för kritiska persontolkningar skulle man betona det "kompensatoriska" i Skånbergs attityd. Men Ernst Josephson ser på ett annat sätt. Hans attityd är mer religiöst överseende än analytiskt penetrerande. I sina porträtt ger han människan det utrymme, den befriade zon, som endast stor konst eller kärlek kan skapa. Platsen är lika svårfunnen som ögonblicket är kort. Själv kan han inte stanna där. Men målningen är kvar.

Åtta år efter dess tillkomst kan Josepson knappt ta i en pensel. I sin stuga i Brehat håller han nattjour för osaliga andar. En av besökarna är den då avlidne Skånberg. Med Josephsons assistans får vännen, likt så många andra, frälsningen i ett huj.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Text publicerad i DN, Galleriet, 29.3.1990. Målningen är gjord 1880.

En annan text om Ernst Josephson finns här: Guds ansikte signerat Josephson.