Det sägs att
man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din
berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt
att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin
bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och
synerna.
Niemi kan sin miljö som en sniffande
räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade,
filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av
existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om
klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk.
Från det lätt dansande och grovkorniga språket i
"Populärmusik från Vittula" till den apokalyptiska romanen "Fallvattnet"
– där en damm slås sönder av vattenmassorna – har mycket hänt i Mikael
Niemis författarskap. Men det han förblir trogen är sina rötter, sitt
landskap i Tornedalen, korsningen mellan finskt, svenskt och samiskt.
"Koka björn", som bara symboliskt handlar om björnar, är en mycket
långsam och traditionell berättelse. Ändå är det ganska djärvt att mixa
en historia om Lars Levi Laestadius, väckelseprästen, med en parallell
story om våld, mord och deckararbete. Särskilt när både fromheten och
deckarjobbet utgår ifrån den ene av bokens centralgestalter, en fritt
diktad Laestadius. Den andre centralfiguren är en stackare, en fattig
luffare från en samefamilj, som prästen tagit i sin vård.
Pojken
Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas
som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj
med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs
gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser
en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder
han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut
människan i en flod så vit som Torne älv.
Den
godhjärtade prästen har funnit honom vid en landsvägskant, halvt
utsvulten, och tagit honom till sig. Han ger honom ett namn, skriver in
honom i kyrkboken, så att han blir en människa som det står. Laestadius
ger honom språkundervisning, och kunskaper i botanik. Dessutom får han
ju äta sig mätt på den eviga gröten, och de små bitarna fisk, som är det
enkla folkets föda i 1840-talets Pajala.
Laestadius är tecknad
med trovärdighet, om än inte helt biografiskt korrekt. Men hans väsen,
hans prästerliga omsorg, och den noggranna rekognoseringen av
landskapets blommor och växter, är historiskt korrekta. Medan konsten
att kartlägga brott är Niemis eget påfund.
De våldsbrott som förekommer är av allvarlig art,
det handlar om kvinnomord, och Laestadius skarpsyn när det gäller
botaniska detaljer hjälper honom i utforskandet av brotten. Den
kriminella dramatiken ger berättelsen en kurvatur, och bara stundtals
kan jag irritera mig på en och annan naivistisk dialog.
Om
man går bakom krimi-historien framträder en mer existentiell undertext;
den som handlar om ödslighet och fattigdom och väckelsens både goda och
galna sidor. För alldeles nära inpå det extatiska frälsningsruset växer
skuggan, det onda som trängts undan när människor – här samer –
förtrycks. Jag är berörd av att en modern författare tar dessa stora
figurer ur vårt förflutna på allvar. Att allt blir närvarande och
trovärdigt, som om våldet från den frikyrkliga utbrytargruppen i
Kautokeino har mer gemensamt med dagens al-Qaida-fanatiker, än med vår
statskyrka. Eller som när Jussis beroende av naturen, och Laestadius
växtexpeditioner, blir till en del av den moderna ekologiska
medvetenheten.
Allra bäst är
ändå författaren när han talar till och om älven, när han beskriver
naturens skönhet och faror, och när jag återigen går med honom på den
där djävulska myren, där man hotas att bli nerdragen i blötan.
Mikael
Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika
norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren.
Och – som han sjunger när han skriver.
Mikael Niemi
"Koka björn"
(Piratförlaget)
