Så tyst det blev. Här är någon som ser på dig från andra sidan och inte viker. Så tittar alla döda, som betytt något för oss. Men här finns fler dimensioner, alltså talar jag. Det är tidigt 70-tal. Det nya ekologiska tänkandet har manifesterat sig världen över, också inom konsten. I Amerika formar Robert Smithson en jättelik snäckspiral vid en strand och Susan Weil tillverkar grovkornigt "papper" av pigment från Anderna. Men att måla sin egen gamla farmor så präglad av naturen och årmiljonernas lopp var helt i samklang med den förtrollat sakliga mellanvärld där Jan Håfström ofta rört sig. En värld där kulturen vittrar åter till natur och där naturen fått kulturens halvt melankoliska, halvt distanserade patina.
Hos "Farmor" finns en närvaro stark nog att genomstinga dödens gräns. Hon, som en del andra döda, är mera här än många levande. Det är konstigt. Men det hör till bilden, den gestaltar sådana frågor: Vad är "här"? Vad är "frånvaro"? Vad är "nu"? Ett porträtt av ett porträtt som verkar nedtaget från familjebyrån, ett ansikte som inte upphäver, men bearbetar all distans.
Denna kvinna är så gammal att vi nästan kan känna hennes hud som man känner jord, sand, gräs under sina bara fötter. Hon påminner om stillhet och möda - som när man drar det tunga locket av en gammal brunn, djupt inne i skogen. I ett eftermiddagsljus som aldrig vill ta slut mörknar hennes färger nära mossa och mull, brunnsvatten och gråstenar. Och håret är så blankt och svart som bara same- eller vallonblod kan frambringa. "Men nu talar vi inte mer om mig", tycks hon säga.
Jag vet ju inte hur Jan Håfström bar sig åt med den här bilden. Han stod väl bara där och målade som vanligt och fick fram detta ansikte under sina händer. Kanske var han lite som i trans ändå, och lät Farmor måla sig själv genom honom. Det han har gjort är mycket märkligt. I ett svep har han ryckt sig ur all tidigare porträttkonst. Han målar inte psykologi. Det han ser är bara det han ser. Men kanske är han den förste som målat en gammal kvinna så mycket mera tidlös än gammal. Som vore hon rotad djupt under tidens, ålderns, könets begränsningar.
Jan Håfström, intellektuell konstnär i en generation intellektuella konstnärer - men så finns där något mer; en intellektets ömhet. Det är något som kan uppstå när hjärnan inte faller in i självbeundran utan följer sina vindlingar mot oväntat uppkomna tankar, överraskande perspektiv - och som finner sig stå med en lång, långsam blick på tingen; alldeles nya, alldeles gamla, ogripbara i sin egen värld. Denna intellektets ömhet har tagit in "Farmor" och berört henne, som om den samtidigt berörde årmiljoners veckningar över jordens gamla hud.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tidigare publicerad i DN Galleriet 1989.
Jan Håfströms målning "Farmor" är från 1972. Akryl.p.d. 120 x150 cm. Den har varit med på otaliga utställningar, bland annat Biennalen i Venedig.
