Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
         
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02

Per Kirkeby in memoriam

Vara död                                                            

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring översättningen av hans Handbok (Ellerströms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.

Per K som ung debuterande konstnär på ett galleri i Köpenhamn

Kortessäer om konsten, som jag översatte.