Min recension av Steve Sem-Sandbergs W

Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?

Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.

Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman. 
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 

W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 

Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 

Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling.

Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

Christine Falkeland - Själasörjaren

Själasörjaren - En arbetsroman

Om man någon gång har upplevt en kristen människas kluvenhet; glappet mellan vem den är och vill vara, kan man känna sympati för att en modern författare som Christine Falkenland tar sig an problematiken med kroppens lust och själens obotliga förträngningar. Hon har den kristna erfarenheten, på gott och ont, och hon kan ställa hyckleriet, tvångsmässigheten och stelheten i traditionerna mot äkta andliga och kroppsliga behov.

Själasörjaren (W&W) handlar om en präst som söks upp av sin ungdomsvän Claudia; en kvinna som är motsatsen till hans asketiska liv, och som utmanar hans rutiner och gränser. Kontakten mellan dem består till stor del av dialoger, själsliga anfäktelser, provocerande frågor och en undertryckt längtan som till sist blir en sexuell relation. Erland lockas att lämna sin trånga bur, Claudia får sin älskare.

Men alltför snabbt går den upp för mig, den allvetande berättarens problematik: Om man ska skriva som om man vet allt om två romanpersoner måste man också ha tillgång till en ton av distans, en viss coolhet. I Christine Falkenlands roman finns inte det, berättaren både åtrår och drömmer, betraktar och bedömer. Vi får till exempel veta att Erland har bacillskräck och renlighetsmani. Han skrapar sin tunga ren, han duschar tvångsmässigt. Det blir vi sedan påminda om på var fjärde sida. Perspektivet skiftar visserligen mellan Claudia och Erland, men även när berättelsen är hans, känner man alltför tydligt vem det är som styr. Claudia, med sin otåliga sexualitet, sin längtan, är författarens röst: Den som av oro, sinnlighet och depression blir en levande människa, medan den asketiska tråkmånsen hon vill ligga med egentligen aldrig uppstår ur texten som en riktig person. Han förblir en övertydlig symbol för något författaren vill göra upp med. 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. I romanen Öde till exempel, där hon fick de lyriska, psykologiska, texterna att hålla samman genom en jagperson, vars ”sång” blev övertygande. Men den här gången fattas något. Det har blivit en arbetsroman.

Det som saknas är den suggestion som kan göra en bok till en gemensam upptäcktsfärd mellan författaren och läsaren. Det är synd, för det finns mycket att tycka om hos Christine Falkenland: Allvaret, hur hon med hull och hår går in för existentiella dilemman. Men i Själasörjaren blir jag ställd inför en mur av tänkta gestalter och stela dialoger som bromsar upp intresset. De erotiska passagerna, sexet, kan ge viss återhämtning; författaren beskriver energiskt hur närvarande allt kroppsligt är jämfört med den trista protestantiska vandringen genom ritualer, retreater och böner. Men sexualiteten är, för Claudia och även för Erland, också en flykt från tomhet och depression. Javisst, så kan det vara. Psykologiskt är det trovärdigt. Men det kan inte avhjälpa att detta mest blir en idéroman utan flyt; erfarenheter och tankar som kunde blivit essäer i stället för en berättelse.

(artikeln tidigare publicerad i Mittmedias cirka 25 tidningar. Romanen utkom 2018)

Elif Batuman, Idioten

Handlingen: En ung kvinna på arton år, Selin, genomlever en intensiv och ambitiös tid vid Harvard i Boston. Hon är amerikan, av turkisk härkomst, med en rikedom av språkintresse och viss fixering vid etymologi och filosofi. Elif Batuman berättar i sin självbiografiska roman på ett rättframt, underbart roligt sätt om Selins rätt förvirrade känsloliv bland många studievänner och en enda stor förälskelse.

Den unge mannen heter Ivan och är av ungerskt ursprung, vilket får henne att tillbringa fem sommarveckor i ungerska byar, där hon ska lära ut engelska till små barn. Komiska poänger är givna här. Med Ivan är det dock allvarsamt. De kommunicerar via en märkligt filosofisk, på en gång avancerad och töntig mail-konversation, som försätter båda i stunder av misströstan, längtan och självvalda uppehåll. Ivan har – eller har han inte? – en flickvän, men relationen med Selin är annorlunda. Kanske en själsfrändskap. Dock inte mera själisk än att den då och då störtar henne ned i avgrunder av övergivenhet.

”Ibland tror jag att det kan finnas två sorters kärlek. Det kanske finns en sällsynt sort som helt enkelt existerar naturligt mellan två människor. Och så finns det den vanligare sorten, som är konstruerad”, säger Selin till sin rumskamrat Svetlana, och det är både en sanning och ett försvar.

Jag tror vi alla har haft en sådan där förälskelse, med på och av och en massa längtansfullt trassel som inte riktigt vill bli något. Men jag har aldrig läst den sortens kärlek så bra beskriven som här. Det ligger nästan uteslutande i dialogerna, famlandet när den ena talar som om den andra förstod medan den andra talar som om ingen förstår. Överhuvudtaget är dialogen Batumans starka sida. Hon gör verkligen ”show, don´t tell” med hjälp av dialog; visar hur de psykologiska stämningarna yttrar sig i talat språk, som både döljer och uttrycker och uttrycker det som det döljer. Eller hur folk säger saker, utan riktig kontakt med den andra, en variant som blir särskilt rolig i avsnitten från hennes ungerska resa. 

Det är ett myller av situationer och personer som ramlar förbi (som i ryska romaner, anmärker hon själv) och man kan inte alltid urskilja vilka de är, så fort går det. Men Batuman är medveten om vad hon gör; en estetik som låter alla vardagens och skeendets trassligheter att pågå i all sin konkreta och absurda förvirring. Hon fyller sina sidor med både glimrande betraktelser, originella metaforer och mängder av roliga happenings.

Det finns ändå longörer här och var, fullklottrade med lustigheter som vi kunde varit utan, och där författaren verkar lite väl charmad av sig själv. De tunnaste kapitlen är de där den unga studenten befinner sig i Paris, de är smittade av turist-journalistik. Mer generellt gäller väl att hon ingår i den ganska snacksaliga amerikanska tradition som pågår även hos Roth, Oates och Mailer, men när det är som bäst är hon så överraskande att jag ofta skrattar till.

Och jag tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.

Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi.

En del författare är helt enkelt så oerhört lätta att tycka om: Man försöker med alla möjliga kloka invändningar – men till slut bara smälter man och ger upp. Elif Batuman är en sådan författare.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


"Idioten" är utgiven av Natur&Kultur, och jag skrev om den när den kom 2018, för ett antal tidningar.

Colson Whiteheads tyglade vrede

Det kan sägas från början: "Den underjordiska järnvägen" är bitvis en historielektion. Det är också en fabulöst stark och vacker roman, som sjunger och knirkar fram sina människoöden, från bomullsplantage, till flykt, till den skrangliga kärra som vill återbörda de flyende slavarna till deras forna ägare.

Colson Whitehead har bestämt sig för en kollektivroman, den ska gälla alla svarta, situationerna ska mestadels vara historiskt belagda, långa stunder i arkiv med muntliga berättelser från före detta slavar har varit hans research.

Romanen är uppbyggd med ett antal röster och platser; tre kvinnliga släktingar, en slavjägare, några hjälpsamma personer, en sydstat med hårda raslagar, en annan med begynnande liberalisering. Vi följer den femtonåriga Cora under hennes flykt från plantagen tills hon når, och anpassar sig till, ett friare liv i South Carolina. Men även där, bland filantroperna, med skolor och små löner för före detta slavar, finns en rädsla för de svarta människorna som kollektiv massa, en mentalitet som refererar tillbaka till nutidens rädsla för flyktingar och andra ”raser”.

Den första delen av boken, den som tilldrar sig på bomullsplantagen, blir mest närvarande; dofterna, stanken, den torftiga maten, knaprandet på rovor och sötpotatis, de långa dagarnas svett och värk, slavarnas inbördes konkurrens, kvinnornas utsatthet, våldtäkterna, piskor och påkar, det olidliga. Men också någon enstaka fest där man dansar och sjunger, ett kort och brustet moment av liv utan ok.

Cora lockas att fly med sin manliga vän, Caesar. Färden går genom träskvatten och mörker tills de når den första stationen av Den underjordiska järnvägen. Där sker den sortens lyft som bara fantastisk realism kan ge. Whitehead har skapat en konkretion av det som historiskt sett var ett kodnamn för de privata hus som gömde rymlingar från Södern tills de kunde nå de friare staterna i norr. Trovärdigt och sinnrikt bygger han in sin imaginära idé i den annars stenhårt realistiska verkligheten.
  

Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon.

Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. 

Narrativet är en studie i brott och uppror, ingen själarnas gemenskap, ingen vacker stämning över träsken, bomullsfälten, småstadsgatorna. Författaren målar sina rumsligheter med obarmhärtig pregnans, som när Cora gömmer sig i ett trångt, hett vindsutrymme, där hon knappt kan röra sig. En slaveriets Anne Frank.

Det är de svartas historia, men också en universell berättelse om förtryck och föraning om andra möjligheter, bortom det rådande helvetet. Mot slutet stegrar sig berättelsen till en på en gång lekfull och romantisk opera. Den underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och förhoppningsfulla flyktingar.

Colson Whitehead har skrivit en komplex, språkligt briljant och lärorik roman, om en tid vars rasism och människoförakt på alltför många sätt visat sig igen, i vår samtid.

(Romanen kom ut på Bonniers 2017. Artikeln tidigare publicerad i Mittmedias tidningar.)

Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
         
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02

Agneta Pleijels "Doften av en man"

Jag kommer alltid att minnas flickan som cyklar fram och tillbaka utmed lundaslätten, på väg mellan studier och en konfliktfylld familj. I Agneta Pleijels förra roman ”Spådomen”, trädde hon fram som en mycket ensam gestalt, bara stundtals ackompanjerad av en väninna, syster eller tölpig älskare.I den nya romanen ”Doften av en man”, är hon en ung kvinna som långsamt frigör sig från sin familj, byter hemort till Göteborg, och fortsätter sina akademiska studier.

Yrkesambitionerna är tydliga, men berättelsen handlar mest om relationer, nota bene relationer till män. I god sextiotalsanda betar hon av en samling ganska ointressanta partners, som beskrivs med ett adjektiv eller två, hängande i svansen. Senare uppstår en djup förälskelse som gör henne lika djupt olycklig när hon blir lämnad för en annan.

Berättelsen förflyttar sig till Stockholm, där hon påbörjar sin yrkesbana som litteraturrecensent och senare kulturredaktör på Aftonbladet. Åren tycks tumla iväg för denna unga kvinna, som de väl ofta gör, mellan nitton och tjugosex. Hon möter goda kollegor, Jacob Branting, Karl Wennberg, samt en och annan avundsjuk man.

Hon framstår som ambitiös, spänt arbetsam och alltför beroende av de omgivande männen. Dessutom har hon en ofärdig relation till sin älskade far, och hela den problematik som följer en flicka vars pappa har större tjuskraft än de flesta män hon träffar. Men hon lyckas med det hon gör, så till den grad att hon till sist tycker sig fastna i rigida mönster. Det är då hon kastar loss och blir författare. Det är då hon skriver den långa prosadikten ”Änglar, dvärgar”.

 

Agneta Pleijels berättelse pendlar mellan dramatik, självbespeglingar och komisk distans. Skildringen av sextiotalslivet; festerna, sexualiteten, rivningen av Klarakvarteren, den radikala politiken, den fortfarande så omedvetna kvinnofrigörelsen – allt känns igen.

Som läsare blir jag nästan förbannad, och mycket förvånad, över hennes skildring av vad en ung, begåvad kvinna fick stå ut med, från män, vid den här tiden. Själv öser författaren aldrig sin vrede över mansobjektet. Hon är outsägligt tolerant och klok i sin förståelse av även mörka sidor hos andra.

Om jag har en invändning mot hennes berättarkonst så är det att det resoneras lite för mycket i huvudet på subjektet, och att resonemangen tillförs onödiga psykoanalytiska referenser. Som när hon efter en svindlande vacker beskrivning av en resa till Afrika, som lyfter henne, relaterar den till Maslows ”peak-experience”. Hennes egen berättelse räcker gott, för att läsaren ska begripa just den upplevelsen.

Åren i Göteborg tecknas lite tradigt och trögt, kanske är det en sann stämning. Men i Stockholm lyfter det. En ständigt pågående energi ger intryck av en mycket stark kvinna, och denna styrka drar till sig mindre starka män.

Mest närvarande som porträtt är ändå hennes mamma och pappa. Den unga Agnetas sista försök att verkligen nå sin far, som arbetar i Etiopien, och de långa resor hon gör i Afrika, är en av de mest förtätade delarna av romanen. När författaren kommer ut i världen kommer hon också ut ur sig själv. Intrycken hävdar sig över resonemangen.

Agneta Pleijel har utvecklat ett följsamt språk, ibland med ett par dramatiska metaforer för mycket, men oftast med en avskalning. Pleijel är som bäst en normal ordkonstnär på hög nivå.

På senare år har det vimlat av självbiografier med blottade sår och rå vrede. I Agneta Pleijels värld drunknar man aldrig i privata uppgörelser. Snarare har hon skrivit en berättelse om oss alla; kvinnor mellan tjugo och åttiofem.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Artikeln tidigare publicerad i Gefle Dagblad, Sundsvalls tidning, Öp, Nlt, DT, m.fl tidningar. 

Karen Armstrong - om våld och religion

Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig.

Om vi låter blicken vila på kartan och dessutom vänder den 4500 år tillbaka, finner vi grunderna till en tidig religion i områdena kring Eufrat och Tigris, det vi idag kallar Mellanöstern. Vid den tiden finns ännu ingen individuell religion, menar Karen Armstrong, utan all mytisk och kultisk aktivitet är ovillkorligt förenad med statsmakten; d.v.s. ett uttryck för ett folks samhörighet under vissa återkommande och bekräftande riter. Religion i vår personliga bemärkelse finns inte ännu, utan är förbunden med samhället på samma sätt som midsommar eller majbrasor i vår kultur. Däremot är denna tidiga religion tätt förenad med makten, ”gudarna tjänade som monarkens alter ego” och det rättfärdigar det strukturella våldet. 

De första stadssamhällena växer fram och berikar sig på de omgivande möjligheterna; kungar och krigare livnärs av bönder och tjänare. Stadssamhällena utsätt ibland för räder av ökennomader som vill inhösta en del av deras rikedom, eller de anfaller varandra, i jakt på samma materiella överskott. Redan här skönjer vi en tanke som blir bärande för hela Karen Armstrongs historieskrivning; nämligen den att materiella orsaker ligger till grund för våld och erövringar; att det är den territoriella och strukturella makten som också senare i utvecklingen utgör religionernas svarta sida. I just detta avseende är hon – den f.d. nunnan – närmast marxistisk; det är de ekonomiska realiteterna, överskottet hos somliga, underskottet hos andra, girighet och ägandebehov, som utgör triggermekanismerna i alla de småkrig som förekommer mellan folkslag redan i historiens begynnelse. Men långt senare, i vår tids mellanöstern-konflikter, i medeltidens korståg, i Islams frammarsch genom Europa på 700-talet, i småkrigen mellan olika kristna och/eller muslimska grupper, i våldet mellan hinduer och buddhister, finner hon starka skäl att inte enbart beakta religionens innehåll utan också de härskare och förtryckare, som använder religionen som redskap för sina konflikter. Att en romersk kejsare väljer kristendomen är s.a.s. inte kristendomens fel, men det blir en maktfaktor i händerna på Konstantin den store (som grundlägger Konstantinopel så strategiskt). Samma sak gäller för hinduer och buddhister i Indien: När de omgrupperas på grund av kolonialmaktens gränsdragningar uppstår sår i samhället som är långt mer explosiva än de varit om inte britterna dragit gränser mellan regioner och religioner. 

På liknande sätt är sunni- och shiamuslimer ofta både annekterande av en politisk makt, och pådyvlade en onaturlig gränsdragning mellan folk och riken, inte sällan åstadkommen av makthungriga furstar eller autokratiska kolonialmakter. Det är t.ex. britterna som drar nya gränser genom Indien, och mellan Israel/Palestina.

Man kan invända att Karen Armstrong, historiker med en kristen bakgrund, intar en apologetisk position till religionerna. Man kan också invända att hon, en smula egensinnigt, sorterar in modern religiositet i en annan kategori än de tidiga religiösa uttrycken, där hela samhället var inbäddat i en gemensam idé. Följden blir att hon vill skilja ut det s.a.s. vuxet religiösa, från de mer primitiva och ibland barbariska uttryck som religionerna haft under en historisk tid av stamsamhällen och konflikter. I grunden samma konflikter som vi sett i Ruanda, Kongo, Afghanistan, Irak och Pakistan. Samt i de kristna korstågen, Islams erövringståg genom Europa och Trettioåriga kriget. Där det tycks att människor strider för rätt sorts religion, för att meja ner sina andliga motståndare, för att utvidga ett protestantiskt Europa – ser Armstrong snarare en maktpolitik som tar religionen till intäkt för våld, krig och övergrepp mot andra människor. Men det hon inte integrerar i sitt verk är de psykoanalytiska teorierna om vårt behov av ”den andre”, av ondskans projektioner på ”de otrogna”, och av alla de schatteringar av auktoritetstro och underkastelse som i religionens namn kastar sin skugga över miljontals människor.

Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland.

Men - hur mycket jag än uppskattar detta jätteverk – så måste det ändå sägas att det har skavanker: Armstrong är apologetisk, d.v.s – hon försvarar religionernas kärna mot deras missbrukare, hon ser hur de används i ett led av andra mekanismer, men hon återvänder endast sällan till de verkligt krigiska texterna i Koranen, Bibeln eller Bhagavad Gita. Och när hon gör det vill hon nästan genast förklara det med maktspråkets betydelser och missbruk av tron. Däremot sopar hon aldrig de historiska hemskheterna under mattan: Korsriddarnas invasion av Jerusalem 1099 beskriver hon i all dess blodiga fasa: Mer än 30000 döda på tre dagar, kristna krigare som står upp till anklarna i blod. Ingen kan anklaga henne för att skydda kristendomen mot kritik. Hon kallar det första korståget ”psykotiskt”. 

Likaså beskriver hon inkvisitionen i Europa, och antisemitismen, med all önskvärd tydlighet. Men – ja detta men – hon fasthåller envist en idé om att verklig religion är någonting annat. Det tror jag också. Men jag tror det är ett hinder att ens behöva försvara religionernas auktoritära uttryck med hjälp av sociologiska aspekter. Det oerhört tröttsamma, plågsamma, snedvridna med religionerna finns där. Och det ska till en stor, bred kvast för att skilja det martyriska arvet från något som en modern människa kan ta till sig och bevara. I det senare fallet bör man faktiskt veta allt om de femhundra sidorna av Karen Armstrongs historiska berättelse. Den är mestadels briljant skriven och sammanfattad.

_ _ _ _ _ _ _ _

Karen Armstrong: ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien”. Natur & Kultur.

Artikeln tidigare publicerad i ST, ÖP, NLT, DT m.fl.tidningar. Här är länken till DT.

Mikael Niemi: Koka björn

Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.

Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk.

  

Från det lätt dansande och grovkorniga språket i "Populärmusik från Vittula" till den apokalyptiska romanen "Fallvattnet" – där en damm slås sönder av vattenmassorna – har mycket hänt i Mikael Niemis författarskap. Men det han förblir trogen är sina rötter, sitt landskap i Tornedalen, korsningen mellan finskt, svenskt och samiskt. "Koka björn", som bara symboliskt handlar om björnar, är en mycket långsam och traditionell berättelse. Ändå är det ganska djärvt att mixa en historia om Lars Levi Laestadius, väckelseprästen, med en parallell story om våld, mord och deckararbete. Särskilt när både fromheten och deckarjobbet utgår ifrån den ene av bokens centralgestalter, en fritt diktad Laestadius. Den andre centralfiguren är en stackare, en fattig luffare från en samefamilj, som prästen tagit i sin vård.

Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv.

Den godhjärtade prästen har funnit honom vid en landsvägskant, halvt utsvulten, och tagit honom till sig. Han ger honom ett namn, skriver in honom i kyrkboken, så att han blir en människa som det står. Laestadius ger honom språkundervisning, och kunskaper i botanik. Dessutom får han ju äta sig mätt på den eviga gröten, och de små bitarna fisk, som är det enkla folkets föda i 1840-talets Pajala.

Laestadius är tecknad med trovärdighet, om än inte helt biografiskt korrekt. Men hans väsen, hans prästerliga omsorg, och den noggranna rekognoseringen av landskapets blommor och växter, är historiskt korrekta. Medan konsten att kartlägga brott är Niemis eget påfund.

De våldsbrott som förekommer är av allvarlig art, det handlar om kvinnomord, och Laestadius skarpsyn när det gäller botaniska detaljer hjälper honom i utforskandet av brotten. Den kriminella dramatiken ger berättelsen en kurvatur, och bara stundtals kan jag irritera mig på en och annan naivistisk dialog.

 

Om man går bakom krimi-historien framträder en mer existentiell undertext; den som handlar om ödslighet och fattigdom och väckelsens både goda och galna sidor. För alldeles nära inpå det extatiska frälsningsruset växer skuggan, det onda som trängts undan när människor – här samer – förtrycks. Jag är berörd av att en modern författare tar dessa stora figurer ur vårt förflutna på allvar. Att allt blir närvarande och trovärdigt, som om våldet från den frikyrkliga utbrytargruppen i Kautokeino har mer gemensamt med dagens al-Qaida-fanatiker, än med vår statskyrka. Eller som när Jussis beroende av naturen, och Laestadius växtexpeditioner, blir till en del av den moderna ekologiska medvetenheten.

Allra bäst är ändå författaren när han talar till och om älven, när han beskriver naturens skönhet och faror, och när jag återigen går med honom på den där djävulska myren, där man hotas att bli nerdragen i blötan.

Mikael Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren.

Och – som han sjunger när han skriver.

Mikael Niemi

"Koka björn"

(Piratförlaget)                                                                         

John le Carrés sista agenter

Alla som sett ”Tinker, tailor, soldier, spy” är för evigt präglade på Gary Oldmans torra version av George Smiley, John le Carrés återkommande protagonist. Själv är jag särskilt fäst vid Richard Burtons sorgsne agent Alec Leamas i filmatiseringen av ”Spionen som kom in från kylan”. Båda figurerna återkommer i den nya boken.

John le Carré, som själv varit agent för MI6, har skrivit många romaner i den genre som han påbörjade under kalla krigets dagar. På senare år har han vänt blicken mer mot internationella ligor för vapen-och-kokain-handel, al-Quaida-infiltratörer, tvättade pengar, ligister och kapitalflyktingar i den globala överklassen. Same, but different, som man säger.

Men i "Spionernas arv" får vi återigen möta en luggsliten brittisk agent, på hans troligen sista resa till det gamla högkvarteret. Från en bekväm pensionärstillvaro i Frankrike, kallas han åter till högsta ort, för att ställas till svars. Några ur nästa generation förtvivlade vill få veta om denne Peter Guillam varit delaktig i deras föräldrars död. Han riskerar att bli stämd, MI6 kan få betala kalaset. Men för Guillam själv blir rannsakningens byråkratiska och psykologiska press också ett minnesarbete för att fatta vad han varit med om. Det handlar om komplicerade korsvägar av agenter och dubbelagenter, av ryssar, tyskar, tjecker och britter, av perioder med stark skräck och skuld och andra där likgiltighet råder. Djupast på botten av hans erfarenhet finns, som sig bör, en älskad kvinna.

Efter en introduktion till agenternas halvliv, noggrant bevarade i arkivens rapporter, invaggas vi småleende i en lätt komik, innan vi tippar rakt ner i en utförsbacke av flykt, våld, passion och ett befarat självmord. Le Carré rör sig med lätthet mellan det löjligt tvångsmässiga och det verkligt tragiska och det slår mig att jag läser en mogen människas bok, en vuxen mans diarier från en helvetisk period av ett verkligt liv, där historiskt bevandrade kan utläsa den tidens huvudrubriker.

Ändå finns det ett småmysigt understatement i dessa kortfattade skildringar av vad kalla krigets spioner hade för sig. Nedtecknat som nördiga informationer på papper verkar det mesta vara pojkboksäventyr, innan historien mörknar och de bästa agenterna dör i uppoffringen att ta reda på vad som hänt och om möjligt rädda sina vänner. De sämsta är, som alltid, dubbelagenter och dubbelnaturer. Peter Guillams kvinnliga kollega mördas och återfinns ”vid punkt 217 på kartan över fastigheten”, som det står i rapporten. 

Detta gungfly av spionage och kontraspionage, av information och desinformation, får mig osökt att tänka på den mer näraliggande politiska soppan i USA. Politikens släktskap med agentromanen är ingen upplyftande bild av vad som ännu kan åstadkommas ens i demokratier. Jag tror att le Carré vill få oss att känna just detta; att lämna all politisk naivitet bakom oss, all statsvetenskaplig idealism, och se rätt in i det svarta hål som är manipulerandet av lögn och sanning stormakterna emellan. Politiska mord är fortfarande vanliga på Sovjetsidan, liksom politisk och ekonomisk manipulation på västsidan. I enlighet med Peter Guillams epok lämnar vi tills vidare länderna nedanför Medelhavet därhän.

Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter.

Det är ett långt, och i vissa stycken omständligt, farväl till de grå agenternas liv, skrivet med en grå brittisk humor, som jag tycker mycket om.

                                                             ****                         

Tidigare publicerad i ST, Dt, Vlt, Gefle Dagblad, Nynäshamnstidningen, ÖP, Arbetarbladet m.fl.

John le Carré."Spionernas arv"

Översättning: Klas Östergren

(Albert Bonniers förlag)