Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.
Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".
Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.
Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.
Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner
på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han
försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma
paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att
gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en
längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som
han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor,
filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men
vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma
eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att
förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften,
och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då
hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i
motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver
förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.____________________________________________________
Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02
