Handlingen: En ung kvinna på arton år, Selin, genomlever en intensiv och ambitiös tid vid Harvard i Boston. Hon är amerikan, av turkisk härkomst, med en rikedom av språkintresse och viss fixering vid etymologi och filosofi. Elif Batuman berättar i sin självbiografiska roman på ett rättframt, underbart roligt sätt om Selins rätt förvirrade känsloliv bland många studievänner och en enda stor förälskelse.
Den unge mannen heter
Ivan och är av ungerskt ursprung, vilket får henne att tillbringa fem
sommarveckor i ungerska byar, där hon ska lära ut engelska till små barn.
Komiska poänger är givna här. Med Ivan är det dock allvarsamt. De kommunicerar
via en märkligt filosofisk, på en gång avancerad och töntig mail-konversation, som försätter båda
i stunder av misströstan, längtan och självvalda uppehåll. Ivan har – eller har
han inte? – en flickvän, men relationen med Selin är annorlunda. Kanske en själsfrändskap.
Dock inte mera själisk än att den då och då störtar henne ned i avgrunder av
övergivenhet.
”Ibland tror jag att det kan finnas
två sorters kärlek. Det kanske finns en sällsynt sort som helt enkelt existerar
naturligt mellan två människor. Och så finns det den vanligare sorten, som är
konstruerad”, säger
Selin till sin rumskamrat Svetlana, och det är både en sanning och ett försvar.
Jag tror vi
alla har haft en sådan där förälskelse, med på och av och en massa
längtansfullt trassel som inte riktigt vill bli något. Men jag har aldrig läst
den sortens kärlek så bra beskriven som här. Det ligger nästan uteslutande i
dialogerna, famlandet när den ena talar som om den andra förstod medan den
andra talar som om ingen förstår. Överhuvudtaget är dialogen Batumans starka
sida. Hon gör verkligen ”show, don´t tell” med hjälp av dialog; visar hur de
psykologiska stämningarna yttrar sig i talat språk, som både döljer och
uttrycker och uttrycker det som det döljer. Eller hur folk säger saker, utan
riktig kontakt med den andra, en variant som blir särskilt rolig i avsnitten
från hennes ungerska resa.
Det är ett
myller av situationer och personer som ramlar förbi (som i ryska romaner,
anmärker hon själv) och man kan inte alltid urskilja vilka de är, så fort går
det. Men Batuman är medveten om vad hon gör; en estetik som låter alla
vardagens och skeendets trassligheter att pågå i all sin konkreta och absurda
förvirring. Hon fyller sina sidor med både glimrande betraktelser, originella
metaforer och mängder av roliga happenings.
Det finns ändå
longörer här och var, fullklottrade med lustigheter som vi kunde varit utan,
och där författaren verkar lite väl charmad av sig själv. De tunnaste kapitlen
är de där den unga studenten befinner sig i Paris, de är smittade
av turist-journalistik. Mer generellt gäller väl att hon ingår i den ganska
snacksaliga amerikanska tradition som pågår även hos Roth, Oates och Mailer,
men när det är som bäst är hon så överraskande att jag ofta skrattar till.
Och jag
tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar
ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar
strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin
är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer
henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det
gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som
måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar
i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego
förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.
Jag har
tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt
befriande att då byta till en allvarsam
komedi.
En del
författare är helt enkelt så oerhört lätta att tycka om: Man försöker med alla
möjliga kloka invändningar – men till slut bara smälter man och ger
upp. Elif Batuman är en sådan författare.
"Idioten" är utgiven av Natur&Kultur, och jag skrev om den när den kom 2018, för ett antal tidningar.
