Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
         
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02

Blomster i konsten

Rachel Ruysch, blomsterstilleben, 1716.

Jag har alltid varit svag för det holländska blomstermåleriet. Dessa exakta men ändå stämningsfulla bilder av rosor och pioner, liljor och fjärilar, lysande mot en mörk bakgrund. Stilleben som ibland innehåller en smygande stämning av förgänglighet, av vissnande blom, och gnagande maskar på väg in i frukternas hylle. En påminnelse om det dödliga i allt vackert.

Men var började det? I Holland på 1600-talet, under den s.k. holländska guldåldern. Den expanderande handeln gav utrymme för den burgna klassen att investera i sin självbild. Man ville se trevliga interiörer från hem och krog, gärna med någon som spelade ett instrument. Samtidigt kom de vällustiga återgivningarna av torgens utbud av fisk, skaldjur, frukter, kött och grönsaker. Så kunde man föreviga överflödet, och konstnärerna arbetade som aldrig förr med naturalistiska återgivningar av äpplens glansdagrar, fasta blomknoppar och en persikas pudriga hud. Parallellt fanns den allvarsamma varianten: Vanitasmåleriet. Vanitas betyder fåfänglighet och en medvetenhet om förgängligheten. Ibland kunde målaren återge en dam som betraktar en dödskalle, ungefär som Prins Hamlet, från samma 1600-tal. Ibland symboliseras dödsmedvetenheten genom ett tidur, eller ett glas som fallit omkull, eller genom studier av vissnande blom och ätande små djur som snart ska förvandla allt kött till hö.

I sommarens utställning på Millesgården i Stockholm, "Älskade Blommor, finns alla dessa stämningar representerade, både i målningar från 1600-talet och i modern videokonst. Låt oss börja i moderniteten: En relativt ung konstnär, Saara Ekström, har bl.a. gjort en video där hon filmat ett fat med tomater som långsamt sjunker ihop från glansig mognad till hopskrumpnad ruttenhet. En annan video visar ett par händer som skalar blombladen av en ros, det ena efter det andra, eller – när filmen körs baklänges - plockar samman blomman igen. Här recyklas 1600-talets Vanitas-tanke utan att konstnären tillför något mer än ny teknik. Den sortens konceptkonst är lite grann som öppet mål. Men även Andy Warhols berömda blommor känns lättköpta i sammanhanget.

Betydligt intressantare är då utställningens bravurnummer: Tre väldiga målningar av den finske konstnären Heikki Marila. Nu är vi på fast mark. Marila håller sig kvar i målartraditionen. I åratal har han upprepat dessa stora blomsterbilder och han vet precis vad han håller på med. Jag möts av klasar med utslagna, aningens trötta pioner, vita mot mörk bakgrund. Deras utstrålning är rent fysisk; i tjockt pålagd färg, vrider Marila runt sina penslar och palettknivar tills blommorna ser ut som farliga väsen. Gnistrande kroppar, som anfaller vår syn en kort stund innan de sjunker tillbaka i bakgrundens tomhet. Det här är riktigt Vanitasmåleri, och märkligt levande blommor. Min enda tvekan gäller att han upprepat denna manöver i så många år nu. Och när blir då skickligheten stil och manér?

Den sortens frågor slipper man när man återvänder till de tidigare konstnärerna; som Maria Sibylla Merian, en 1600-talsbotaniker som var både produktiv och kunnig, och vars förmågor imponerade stort på till exempel Linné. Eller om man vänder sig till äldre svenska målare; Sven X:et Erixon, Agda Holst, Eugène Jansson och Ivan Aguéli: Alla har de målat osensationella bilder med blomster. Aguéli är återhållsam och stiliserad, och naivisten X-et Erixon låter ett barn begrava halva ansiktet i en jättelik tulpan.

Målning: Heikki Marila.

Åter till moderniteten: Flera av utställningens konstnärer jobbar med foto som medium, och en del av deras verk känns också photoshoppade i dålig mening; dekorativa, ofarliga saker att placera ut i snygga miljöer. Man kan göra så flotta saker med ny teknik, och ibland känns mediet motståndslöst och förföriskt.

Den dekorativa finessen i Denise Grünsteins stora blomsterslinga, fungerar som en C-print-gobeläng för en fondvägg, och Ewa-Marie Rundquist fina studier av en svajig vallmostängel kan göra sig bra i en kontorsinredning. Det är just här som utställningen tappar stinget. I känslan av att mycket av det nya är som gjort för inredning, och att det allvarsamma momentet i blommornas liv, från friskaste ros till torkade blad, försvinner i smartness. Denise Grünstein är en vidunderlig fotograf, och hon har gjort intressantare saker, men överlappningar mellan kommersiellt och konstnärligt är inte alltid ”gränsöverskridande”.

Till sist, en annorlunda konstnär, som också har sin bakgrund i det dekorativa, textilkonstnären Gunilla Lagerhem Ullberg: Hon har gjort en serie med sexton bilder, alla i samma kvadratiska format. I ett gammaldags herbarium har hon torkat blomblad och löv, och med finkänslighet fäst dem på papper i tapetliknande mönster. Det är skira och koloristiskt vackra experiment. Det ihärdiga hopsamlandet ur naturens fatabur tycks hämta in en hemlighet: Blombladens ovaler, marijuanalövets fraktaler, vitsippans hexagram placeras i mönster av geometrisk karaktär. Präktigt? Ja. Men att hålla igen på det subjektiva uttrycket till förmån för objektstudium är en estetik vi fått i arv både från botanisternas fältstudier och de gamla naturvetenskapliga skolaffischerna. I Gunilla Lagerhem Ullbergs metodiska bilder antar växterna en kosmisk kvalitet, som om de är delar av samma materia ur vilken stjärnor föds.

Bild: Gunilla Lagerhem Ullberg

Något kortad version av en artikel om utställningen 2015, tidigare publicerad i DT, ST, Vlt, Gefle Dagblad m.fl tidningar.

Karen Armstrong - om våld och religion

Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig.

Om vi låter blicken vila på kartan och dessutom vänder den 4500 år tillbaka, finner vi grunderna till en tidig religion i områdena kring Eufrat och Tigris, det vi idag kallar Mellanöstern. Vid den tiden finns ännu ingen individuell religion, menar Karen Armstrong, utan all mytisk och kultisk aktivitet är ovillkorligt förenad med statsmakten; d.v.s. ett uttryck för ett folks samhörighet under vissa återkommande och bekräftande riter. Religion i vår personliga bemärkelse finns inte ännu, utan är förbunden med samhället på samma sätt som midsommar eller majbrasor i vår kultur. Däremot är denna tidiga religion tätt förenad med makten, ”gudarna tjänade som monarkens alter ego” och det rättfärdigar det strukturella våldet. 

De första stadssamhällena växer fram och berikar sig på de omgivande möjligheterna; kungar och krigare livnärs av bönder och tjänare. Stadssamhällena utsätt ibland för räder av ökennomader som vill inhösta en del av deras rikedom, eller de anfaller varandra, i jakt på samma materiella överskott. Redan här skönjer vi en tanke som blir bärande för hela Karen Armstrongs historieskrivning; nämligen den att materiella orsaker ligger till grund för våld och erövringar; att det är den territoriella och strukturella makten som också senare i utvecklingen utgör religionernas svarta sida. I just detta avseende är hon – den f.d. nunnan – närmast marxistisk; det är de ekonomiska realiteterna, överskottet hos somliga, underskottet hos andra, girighet och ägandebehov, som utgör triggermekanismerna i alla de småkrig som förekommer mellan folkslag redan i historiens begynnelse. Men långt senare, i vår tids mellanöstern-konflikter, i medeltidens korståg, i Islams frammarsch genom Europa på 700-talet, i småkrigen mellan olika kristna och/eller muslimska grupper, i våldet mellan hinduer och buddhister, finner hon starka skäl att inte enbart beakta religionens innehåll utan också de härskare och förtryckare, som använder religionen som redskap för sina konflikter. Att en romersk kejsare väljer kristendomen är s.a.s. inte kristendomens fel, men det blir en maktfaktor i händerna på Konstantin den store (som grundlägger Konstantinopel så strategiskt). Samma sak gäller för hinduer och buddhister i Indien: När de omgrupperas på grund av kolonialmaktens gränsdragningar uppstår sår i samhället som är långt mer explosiva än de varit om inte britterna dragit gränser mellan regioner och religioner. 

På liknande sätt är sunni- och shiamuslimer ofta både annekterande av en politisk makt, och pådyvlade en onaturlig gränsdragning mellan folk och riken, inte sällan åstadkommen av makthungriga furstar eller autokratiska kolonialmakter. Det är t.ex. britterna som drar nya gränser genom Indien, och mellan Israel/Palestina.

Man kan invända att Karen Armstrong, historiker med en kristen bakgrund, intar en apologetisk position till religionerna. Man kan också invända att hon, en smula egensinnigt, sorterar in modern religiositet i en annan kategori än de tidiga religiösa uttrycken, där hela samhället var inbäddat i en gemensam idé. Följden blir att hon vill skilja ut det s.a.s. vuxet religiösa, från de mer primitiva och ibland barbariska uttryck som religionerna haft under en historisk tid av stamsamhällen och konflikter. I grunden samma konflikter som vi sett i Ruanda, Kongo, Afghanistan, Irak och Pakistan. Samt i de kristna korstågen, Islams erövringståg genom Europa och Trettioåriga kriget. Där det tycks att människor strider för rätt sorts religion, för att meja ner sina andliga motståndare, för att utvidga ett protestantiskt Europa – ser Armstrong snarare en maktpolitik som tar religionen till intäkt för våld, krig och övergrepp mot andra människor. Men det hon inte integrerar i sitt verk är de psykoanalytiska teorierna om vårt behov av ”den andre”, av ondskans projektioner på ”de otrogna”, och av alla de schatteringar av auktoritetstro och underkastelse som i religionens namn kastar sin skugga över miljontals människor.

Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland.

Men - hur mycket jag än uppskattar detta jätteverk – så måste det ändå sägas att det har skavanker: Armstrong är apologetisk, d.v.s – hon försvarar religionernas kärna mot deras missbrukare, hon ser hur de används i ett led av andra mekanismer, men hon återvänder endast sällan till de verkligt krigiska texterna i Koranen, Bibeln eller Bhagavad Gita. Och när hon gör det vill hon nästan genast förklara det med maktspråkets betydelser och missbruk av tron. Däremot sopar hon aldrig de historiska hemskheterna under mattan: Korsriddarnas invasion av Jerusalem 1099 beskriver hon i all dess blodiga fasa: Mer än 30000 döda på tre dagar, kristna krigare som står upp till anklarna i blod. Ingen kan anklaga henne för att skydda kristendomen mot kritik. Hon kallar det första korståget ”psykotiskt”. 

Likaså beskriver hon inkvisitionen i Europa, och antisemitismen, med all önskvärd tydlighet. Men – ja detta men – hon fasthåller envist en idé om att verklig religion är någonting annat. Det tror jag också. Men jag tror det är ett hinder att ens behöva försvara religionernas auktoritära uttryck med hjälp av sociologiska aspekter. Det oerhört tröttsamma, plågsamma, snedvridna med religionerna finns där. Och det ska till en stor, bred kvast för att skilja det martyriska arvet från något som en modern människa kan ta till sig och bevara. I det senare fallet bör man faktiskt veta allt om de femhundra sidorna av Karen Armstrongs historiska berättelse. Den är mestadels briljant skriven och sammanfattad.

_ _ _ _ _ _ _ _

Karen Armstrong: ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien”. Natur & Kultur.

Artikeln tidigare publicerad i ST, ÖP, NLT, DT m.fl.tidningar. Här är länken till DT.

Om Clarice Lispector

Clarice Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den flickungen; rastlös, självsvåldig och svår för omgivningen att fånga in. Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman som snabbt vann erkännande i Brasilien.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar originella bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet. 

En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.

Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig. 

I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”. 

Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer. 

Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat. 

I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan. 

Clarice Lispector som barn

                   Artikeln har tidigare publicerats i DT, ST, Vlt, ÖP, m.fl dagstidningar.