Själasörjaren - En
arbetsroman
Om man någon gång har upplevt en kristen människas
kluvenhet; glappet mellan vem den är och vill vara, kan man känna sympati för
att en modern författare som Christine Falkenland tar sig an problematiken med
kroppens lust och själens obotliga förträngningar. Hon har den kristna
erfarenheten, på gott och ont, och hon kan ställa hyckleriet, tvångsmässigheten
och stelheten i traditionerna mot äkta andliga och kroppsliga behov.
Själasörjaren
(W&W) handlar om en präst som
söks upp av sin ungdomsvän Claudia; en kvinna som är motsatsen till hans
asketiska liv, och som utmanar hans rutiner och gränser. Kontakten mellan dem
består till stor del av dialoger, själsliga anfäktelser, provocerande frågor
och en undertryckt längtan som till sist blir en sexuell relation. Erland
lockas att lämna sin trånga bur, Claudia får sin älskare.
Men alltför snabbt går den upp för mig, den allvetande
berättarens problematik: Om man ska skriva som om man vet allt om två
romanpersoner måste man också ha tillgång till en ton av distans, en viss
coolhet. I Christine Falkenlands roman finns inte det, berättaren både åtrår
och drömmer, betraktar och bedömer. Vi får till exempel veta att Erland har
bacillskräck och renlighetsmani. Han skrapar sin tunga ren, han duschar
tvångsmässigt. Det blir vi sedan påminda om på var fjärde sida. Perspektivet
skiftar visserligen mellan Claudia och Erland, men även när berättelsen är
hans, känner man alltför tydligt vem det är som styr. Claudia, med sin otåliga
sexualitet, sin längtan, är författarens röst: Den som av oro, sinnlighet och
depression blir en levande människa, medan den asketiska tråkmånsen hon vill
ligga med egentligen aldrig uppstår ur texten som en riktig person. Han förblir
en övertydlig symbol för något författaren vill göra upp med.
Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om
människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande.
Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir
det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika
stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor
av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen,
om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika
berättelser om tidigare. I romanen Öde
till exempel, där hon fick de lyriska, psykologiska, texterna att hålla samman
genom en jagperson, vars ”sång” blev övertygande. Men den här gången fattas
något. Det har blivit en arbetsroman.
Det som saknas är den suggestion som kan göra en bok till en
gemensam upptäcktsfärd mellan författaren och läsaren. Det är synd, för det
finns mycket att tycka om hos Christine Falkenland: Allvaret, hur hon med hull
och hår går in för existentiella dilemman. Men i Själasörjaren blir jag ställd inför en mur av tänkta gestalter och
stela dialoger som bromsar upp intresset. De erotiska passagerna, sexet, kan ge
viss återhämtning; författaren beskriver energiskt hur närvarande allt
kroppsligt är jämfört med den trista protestantiska vandringen genom ritualer,
retreater och böner. Men sexualiteten är, för Claudia och även för Erland,
också en flykt från tomhet och depression. Javisst, så kan det vara.
Psykologiskt är det trovärdigt. Men det kan inte avhjälpa att detta mest blir
en idéroman utan flyt; erfarenheter och tankar som kunde blivit essäer i
stället för en berättelse.
(artikeln tidigare publicerad i Mittmedias cirka 25 tidningar. Romanen utkom 2018)
