"Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer."
Uppför en rulltrappa, in genom svängdörrarna, stora hallen rakt fram, korridorerna till höger, sedan till vänster, bara att följa det blå bandet i golvet. Praktiskt och redigt. Omöjligt att ta miste. Men hon gick och höll jordgubbar, blommor, choklad, allt.
Hissen upp till avdelningen gjorde ett snabbt vakuumsug och som i en liten hisskorg för sig frilades skärvan av ångest i bröstet och for upp till halsgropen: stackars, stackars han.
När hon kom in på avdelningen gick hon till hans rum. Han var inte där. Hon följde korridoren framåt. I en rullstol vid en öppen dörr satt den lilla tanten med leksakshunden: tröstade, klappade, talade den till rätta. Sin vän i världen. Utan att vänta på gensvar nickade hon en hälsning till tanten och gick vidare in i dagrummet. Där fanns ingen. Bara rösten av en kvinna som beklagade sig på ett brölande sätt, som en ursinnig, trött ko. Någon försökte tysta henne, men hon framhärdade med sitt otacksamma lidande. En dörr stod öppen, men också korridoren till höger stod tom. Längre bort hördes ljuden från ett nyhetsprogram på TV.
Då öppnades dörren längst bort i korridoren och ut ur TV-rummet kom en lång, mager man i grågröna sjukhuskläder och stora, rutiga filttofflor. Det tjocka vitgrå håret var okammat och han strök det bakåt med händerna, tafatt som ett barn som vill göra sig fint. Sedan tog han några korta, hasande steg, blev stående som om han funderade på något, vände sig om, vacklade till och fick tag i ledstången vid väggen. Han stod stilla en stund för att återvinna balansen, tog sedan ett hasande steg till och fortsatte korridoren framåt.
Den mannen var hennes pappa. Hennes stiliga, eleganta pappa. Pappan som seglade och alltid var på språng. Han som ridit hästar på Island och kamel i Sahara.
Mannen som rörde sig som en kung och var stoltare, roligare, mer begåvad än alla de andra papporna.
Hon gick fram till honom. Fullastad och ändå tomhänt.
– Pappa.
– Å, är det du, sa han. Långt bortifrån, som om det var två år, inte två dagar sedan hon var där sist.
Han blev stående stilla, som om rörelsen inom honom och det fortsatta gåendet utmed ledstången inte gick att få ihop. Hon var genast hos honom. Och han grät. En torr, kort gråt, utan tårar, som om det våta inom honom tagit slut. Men han skakade i kroppen. Och så var det över.
– Vi går in till ditt rum, sa hon.
– Ja, ja, sa han, med orolig beslutsamhet. Var är det nu? Jag lär mig aldrig de här förbannade korridorerna.
Han stödde sig på henne och hon kände stelheten i hans kropp, de varma händerna som blivit stela och kalla. Hans omstopparhänder om kvällarna: nu ska du sova så gott. Klapp! Klapp på huvudet, på rumpan.
Det var hon som fick stoppa om honom nu. När de kom in på rummet skulle han lägga sig. Hon hjälpte honom upp i den höga stålsängen och försökte få honom i läge så att inte fötterna hamnade utanför.
Hon tog av honom tofflorna som luktade kiss och lade på honom den gula, våffelmönstrade bomullsfilten. Hämtade en till i skåpet och lade över honom den med. Han blev så lätt frusen i sin fågelkropp. Påminde alltmer om Giacomettis skulpturer.
En i sig själv övergiven.
– Här är blommorna, sa hon. Hon klädde av dem och höll dem i famnen, som ett skydd.
Han såg på dem.
– Så vackra, mycket vackra.
Men hon visste inte hur mycket han kunde se längre.
Hon la upp frukterna i en papperstallrik och gav honom en chokladbit att smaka. Det hjälpte henne att dona en smula. Ordna till det för honom med de elva, tolv tingen i det smala, höga rummet.
– Det finns jordgubbar också.
– Härligt! sa han, utan att titta på bären. Han låg alldeles stilla och sög lätt på chokladen i stället, som en som spar på sin sista njutning utan att få så mycket värst ut av den. Sedan vred han på huvudet och såg på henne och samtidigt en aning förbi. Avståndet var en ovisshet. Hon kände att hon försvann ut ur rummet för honom, att det var så lätt att försvinna. Kanske var det bara hans dåliga syn.
Men han hade inte samma grepp längre. Inte om något, eller någon. Han med de starka händerna som brukade leka med döttrarnas händer, hålla fast dem med sin styrka, tills det blev för mycket och de brast i skratt. Det var något han velat visa dem då av mannen i pappan.
Hon tog hans hand. Det var det åtminstone inget konstigt med. Hålla varandra i handen kunde de fortfarande göra – utan rädsla. Kanske med mindre rädsla nu än förr, som om han blivit liten och visste att små pojkar får lov att hålla en hand, stilla och fridfullt bara.
De pratade mycket lite. Hon var inte underhållande, inte i detta rum, och beklagade det en smula. Men där fanns något som var mera värt: en skör stämning, en mild blå ton. Blues, på gränsen till tristess. Det var som det var. En sorts vila. Som blåtonen i rösten på en trött och utlevad jazzsångerska.
Han slöt ögonen. Andades lugnt men inte djupt. Det var som om lungorna krympt några decimeter. Liksom armarna blivit magrare, benen och låren avtärda, halsen senig och tunn. Olivhuden var gråare, den sydländska valloncharmen tillbistrad. Han såg ut som om han frös. Ofta var han vagt orolig. Bara inte när han hörde på musik eller fick besök. En stund var han bland de levande, de beskäftiga igen. De som fejade med sina armar och ständigt gjorde något åt tingen och varandra. Han såg på dem bortifrån, oförstående, eller med komisk välvilja, som om de byggde sandslott med oerhörd nit.
Några år tidigare, på ett annat sjukhus, hade han nyligen vaknat upp ur sin första hjärtinfarkt. Hon hade börjat gråta, för hans skull och för sin egen. För avståndet, livets korthet, ensamheten hos dem som är nästan lika varandra. Större ensamhet, större likhet.
”Det finns ingen tröst”, sa han då. Kort och allvarsamt. Hon skulle inte behöva göra sig snällare än vad som var möjligt. Han ålade henne inte att avbörda smärtan, inte den gången.
Ögonblicket efter kom ronden, och han slog om. Tog tillvara på tillfället att charma hela gruppen av läkare och sköterskor.
Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer. Om någon kände sig utanför så var det inte längre hans fel. Felet var något med själva tillvaron. Den löd inte. Han blev också utanför till sist och han hatade utförsbacken.
När han vaknar ur sin halvslummer ber han att få höra ”de där sångerna”. Hon vet: Bacarolerna med Frederica von Stade. De lyssnar länge på musiken, hans större livsrum nu när det fysiska krymper. Han visslar fint, han nynnar med. När det blir alltför vackert gråter han utan ljud. Så lätt hon kan få honom att gråta, Frederica Saligröst!
– Var är mamma, frågar han. Var är min mamma? Och han tänker tyst… Men hon är ju död.
Skamsen över sitt misstag gråter han igen, så som hon aldrig, aldrig förr såg honom gråta. Men när han gråtit får han ro. En flöjt håller sin soloton spänd som en lina över hans säng och dansar där, oberörd av tyngdlagen.
En liten stund senare är det dags för middagen: kokt torsk med äggsås och ärtor, nästa kamp med tillvaron.
Han känner den fadda fisklukten och suckar, medan biträdet slamrar in med matvagnen. Hon har rött hår och blekblå nordsjöögon. Men de ser uppmärksamt på honom:
– Hej Gunnar, säger hon. Det var länge sedan.
– Nej men kära mänskan da, är det du idag. Herregud så trevligt!
– Hur mås det idag då? frågar hon glatt, tar av ett plåtlock och släpper ut fiskånga.
– Det knallar, säger han. Det småspringer inte precis. Knallar är väl just rätta ordet. Han ger ifrån sig ett torrt, självironiskt skratt. Biträdet serverar medan han vakar över tallriken som över något som är ovänligt mot honom:
– Aj, aj, aj, det räcker, säger han.
På natten samma dag hon lämnat honom har hon svårt att sova. Med ens vet hon att hon måste gå tillbaka till honom redan nästa dag. Sedan slumrar hon till och drömmer att pappan reser bort, obunden av dem alla. De tar avsked, utan oro eller skuld, utan familjärt sentiment. Hon önskar honom det han önskar sig själv och får detsamma tillbaka. Det är den enda sorts välsignelse de har bruk för.
Vad handlar drömmen om? Om ett slut som passar honom:
Han sitter av nu. Hästarna får gå som de vill. Tömmarna håller han ännu i sitt gamla järngrepp. Men betslet faller till marken. Han märker det inte. Han ser hästarna röra sig som i musik. Väldiga betesmarker: Hebriderna, Gotland, Island. Där betet slutar är havet. Vitt skum mot klipporna. Måsar under hans fötter. Det stänker i ögonen. Han blir salt i ansiktet. Snart är han uttorkad. Helt och hållet salt. Luften är full av små askflagor. Ur en sårig spricka väller lavan fram i pulserande stötar. Det ångar om den nya, svarta ön som reser sig ur havet. Surtsey. Bolmar, glöder, fräser. Han har kommit i tid för att se det.
På förmiddagen ringer avdelningssköterskan och berättar att han fått en ny infarkt. Han ligger halvt medvetslös och är mycket svag.
Hon tar en taxi och far till honom. I rummet finns mamman och en vän till familjen, Elisabet. De hälsar tyst men det är honom de ser i varandras ögon – ordlöst fördelar de hans tyngd mellan sig. Snabbt går hon fram till sängen och håller om honom. Sätter sig så nära hon kan komma och ser på hans halvöppna blick hur det är: nu lämnar han oss. Jag vet att det är nu. Han tycker att det räcker nu.
Hela dagen stannar hon kvar, äter upp en del sjukhusmat och bjuds på kaffe av den rödhåriga. När natten kommer vill personalen få henne att åka hem och vila: ”Det kan ta tid förstår du. Det kan dröja veckor…” De byter allt han har på sig, lyfter upp honom i sittande ställning och torkar av honom både fram och bak med frottéhanddukar innan de klär på honom igen med kvicka, kunniga händer. Han blir väl omskött, som ett barn. ”Inte behöver du sitta uppe”, säger de välment. ”Vi kan få extravaket att komma”.
Men hon vet att hon måste stanna. Hon och modern.
Några timmar senare vilar hon i ett gästrum på avdelningen. Sedan är det mamman som får gå ifrån. De pratar en stund, med avskalade röster; deras positioner, deras skilda roller i familjen gör detsamma – allvaret ställer till rätta en stund. Väger dem på en sannare våg.
När hon kommer tillbaka till pappan har någonting hänt. Han har svårt att andas, han rosslar. Ibland tappar han andan, ser rakt ut i rummet, genom henne och vidare, genom väggarna. Hans ögon är immigt grå. Han ligger inte ner i sängen, utan halvsitter som om han tar spjärn mot verklighetens sista stålkanter. Därifrån ser han ut mot en enda punkt, och mot den punkten kämpar han. Vet precis vart han måste gå, men kan inte låta sig hämtas, som ett föl till marknaden, som ett lamm till slakt.
Hon baddar honom med en fuktig tvättlapp. Fuktar hans mun med en bomullstuss virad runt en spatel och tvättar av honom svetten.
Han luktar obekant, och illa. När hon håller om honom klibbar nattskjortan mot hennes arm. Och hon viskar till honom. De sista ord hon tror han kan behöva. Färdkost. Minsta möjliga packning. Tag det här ordet: Förlåt. Det här: Allt är förlåtet. Så slipper du det andra, allt det onödiga, tunga, dystra. Du ska inte vara rädd. Vi är hos dig hela tiden.
Allt kommer att bli ljust.
Var inte rädd.
Och själv är hon inte rädd. Rummet luktar död, som om kroppen börjat ge med sig och gått före hans vilja. Men hon är inte rädd – hon är med. Mannen som rosslar sig igenom sin dödskamp är hennes far, men också någon annan. Sin egen, men också någon annans. Det tror hon. Trots allt. Livdöden. Motsatsen till ingenting och alla mellanting som bara är uppehälle, uppehållande, gråzon. Hon håller om honom, han som är dödens. Nu är han inte ensam om att vara ensam. Hon gråter: vilar huvudet mot den kalla stålkarmen och låter händerna komma. Låter det vara. Sorg. Vara. Smeker försiktigt hans arm, hans hand. Det fina fjunet på armen. Nu tystnar hans andning.
Nu är han borta.
Genom sin död finns han till på ett nytt sätt. Han blir som tyngd och lod och djup genom allt hon möter. En kort tid blir det så, en alltför kort tid, kanske – är det gratis att han fördjupar roten och gör henne stadigare i tillvaron tillsammans med honom som dragit sig ur den. Det är inte till att förstå.
Men efter dödskampen kom ett tidigare ansikte tillbaka, kraftens. Fridfullhet med en udd av vrede, arketypen av en urtida krigarkung. Plågan var fullständigt utslätad, som om lidandet inte var det sista, utan också en mask. Över något annat och något annat, igen. Han gav sig inte av utan att ha sagt något överraskande.
Vid begravningen dånar klockorna och släpper in alla människor, alla världar i sitt stora ljud. Hjärtat vidgas häftigt.
Men sedan blir det tystare. Man arbetar och planerar. Glömmer, måste glömma. Gråter. Medan svarta träden i dimma ser ut att säga något särskilt hörs den döde inte, syns inte, ringer inte. Men vid den lilla gruppen enar sent om kvällen, om man är alldeles stilla, kan man få för sig att de vakar med en hållning av hans närvaro. Om det är att han är där eller inte, om det är att man kan minnas eller blir ihågkommen, gör detsamma. Det varar inte så långe, är inte något man ska hålla kvar. Och solen stiger utan spår av hans skugga på marken.
Men dagar i barndomen är outplånliga, de är arvet efter honom.
Från himlen vänder han sina ögon mot henne och ser, så mörkblått och rätt igenom henne att det syns hur han tycker om. Just då lika starkt och ljust som den illande blå sommarhimlen. Som det kunde vara med pappan, dagar i juni, utåt havet till. Så mycket blått att det känns igen också nu, när bara himlen är kvar. Rätt igenom honom.
- - - - - - - - - - - - - - - - --
Berättelsen publicerades första gången i Ottar 4/1994, och hette då ”Pappa in i det sista”. Publicerades andra gången i Tidskriften Evangelium 2016.
Jag har kopierat texten ur nättidskriften Evangelium och kan inte göra något åt "självredigeringen" just nu.
