Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

torsdag 14 april 2022

Om Marguerite Duras

 

Hennes liv fanns bara när hon skrev det


 

ESSÄ: Under sitt 81-åriga liv genomlevde hon både koloniernas och kvinnans frigörelse: Hon har prisats för sin säkra stil och för sin vackra prosa. Gabrielle Björnstrand tecknar ett porträtt av ikonen Marguerite Duras.

En fläkt som surrar. Vågor som slår in från havet. Fåglar som piper. Någon som går genom sina rum och skriker. Det auditiva är stämningsskapande i Marguerite Duras romaner, trots att hon framförallt kallats för en filmisk författare. Det senare är också sant: Hon är fenomenal på att skapa hela sekvenser av rörelser, av människor på väg, som filmade i en enda lång tagning. Det filmiska skapar också en distanseringsmekanism.

Hon gör sig till en kamera. Hon går in och ut i olika röster, hon moraliserar aldrig. Men hon kan skildra det mest förfärliga, det som utgör hennes anledning att skriva, att vidarebefordra.

Starkast av hennes böcker är "Smärtan". En roman där berättarrösten ligger biografiskt nära författaren: En kvinna som under andra världskriget väntar på sin deporterade man. Duras skildrar utmattade människor som kommer hem från kriget. Men framförallt en orolig väntan på maken som suttit i koncentrationsläger. När han äntligen kommer är han en spillra av sig själv, en skrotad kropp, det rinner ur honom. Kvinnan förfasas över hans tillstånd, men också över sin oförmåga att ta honom till sig, som förr.

Det märkliga med denna bok är att den skrevs direkt, som dagbok, 1941, och blev liggande i en låda. Först på 80-talet tog Duras fram den, redigerade lite, och gav ut. Och där fanns redan den egenartade författaren. Hon tycks ha behövt distansen till materialet, kanske också av hänsyn till de närstående.

En annan sida av hennes romankonst är sinnligheten: Skildringen av blickar, hud och beröringar som glider förbi. Hennes mest lästa roman är "Älskaren", om en ung kvinnas förhållande till en äldre kines. En vit fransk flicka, redan i sina egna ögon överlägsen kinesen, introduceras till en sofistikerad sexualitet. Boken skrevs med minnen från det Vietnam där Duras växte upp före nitton års ålder. Den kinesiske älskaren återkommer i andra romaner, men det man senare förstår – av hennes dagbok – är att det hela var en betydligt enklare historia än det blir när hon låter skriften ta över i "Älskaren". Att hon senare förkastat sin egen roman som ”dålig skit, jag skrev den när jag var full”, kan man bortse ifrån. Även Leo Tolstoj sa om sin stora kärleksroman Anna Karenina att den var ”banal”.

Just i år har tre av Marguerite Duras romaner kommit ut på svenska. "Vicekonsuln" (Lind & Co), "Atlantmannen" och "Horan på den normandiska kusten" (Ellerströms).

"Atlantmannen" som kom ut 1982 i Frankrike är en roman gjord efter en film med samma namn. Den har knappt någon handling, men liknar mest en lång utandning vid slutet av en kärlek. Avskedet är tecknat i en kvinnlig gestalt som städar och tvättar allting rent, som placerar det förlorade objektet i en roll, där hon instruerar honom hur han ska bete sig inför kameran. Fototekniken skapar ett avstånd till det sentimentala i avskedet. Bilderna saxar i varandra rytmiskt och melodiöst som en prosadikt.

Inte enbart hennes estetik segrar, tänker jag, men också hennes mentalitet, den både otäcka och uppfriskande distansen. Som hon själv skriver någonstans: ”Jag har övat hela mitt liv på att lämna saker”. 

Det första hon lämnade var Indokina. Men med sig har hon haft minnen av européer i Asien. Det är en sådan grupp privilegierade existenser som figurerar i den mycket större romanen "Vicekonsuln": En ambassadör Stretter och hans hustru, några konsuler, några journalister som fördriver sina dagar i Calcutta. Men romanens inledning är en lång repetitiv historia om en utstött svältande kvinna på vandring genom Sydostasien. Hennes tragiska öde utgör grundackordet till de andra figurernas spel.

Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd.

Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.

Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.

Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade.

"Vicekonsuln" är en stor och mångfacetterad roman, den kan få mig att undra varför hon inte fick Nobelpriset. Var hon för mångsidig – hon gjorde både filmmanus och pjäser – eller bara en av dem man gick förbi medan man utvalde smala lyriker och solida manliga karriärförfattare?

I "Horan från den normandiska kusten" som kom på franska 1986, går hon igen helt tätt inpå sitt eget liv. Författaren som lever med en bisexuell man, som förutom att vara hennes sekreterare också ägnar sig åt erotiska utflykter med män. En man som tycks genomgå en kris. Författaren arbetar, och mannen skriker, han skriker också åt henne, som om han är svartsjuk på hennes arbete. Men Duras sätter aldrig in skeendet i känsloorden: svartsjuka, avundsjuka, konkurrens mellan könen. Hon säger att han är gränslös, orättvis. Författaren förblir i sin onåbara hållning, som en som gör det hon ska trots svårigheterna. Medan mannen, den mycket yngre, får karaktären av obehärskad hysteri.

Det är alltid intressant att läsa Marguerite Duras, dels för att hon skriver så vackert och stilrent, men också för att hon betraktar livet lugnt. Det totala accepterandet är hennes styrka; att vara intill sina gestalter, som kompanjon, en stund. Men hon delger mig också en viss sorg. Och i hennes sena böcker anar man en utbränd kreativitet. Som om det inte finns så mycket kvar att säga. Hon registrerar något – en passage – i sitt eget liv. Det får vara bra så. Och det är alltid mycket bra när en författare vet vad hon/han ska göra och inte göra. Hur mycket som finns kvar att ta av.

”Och när inget längre sker är historien verkligen utom räckhåll för skrivandet och läsningen” – så slutar "Horan på den normandiska kusten".

Duras skriver sig in i ett mystiskt försvinnande, som någon som inte längre bryr sig så mycket om sig själv. ”Mognad är allt” som Shakespeare skrev. Men Marguerite Duras variant är mycket torr, och ganska hård. Hennes liv finns – som hon själv sa – bara när hon skriver det.

 

Fakta

Marguerite Duras

Vem: Marguerite Duras, född 1914 i Saigon. Marguerite Duras dog 1996 i Paris.

Bodde: Levde från 20-årsåldern i Frankrike.

Gjorde: Hon skrev romaner, pjäser och filmmanus, och regisserade.

Verk: Hennes mest berömda film är "Hiroshima mon Amour" från 1959.

Aktuell: I år ( 2015)har tre av hennes romaner kommit ut på svenska. 

( Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, Gävle Dagblad, samt övriga 20 Mittmedia-tidningar).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.