Blomster i konsten

Rachel Ruysch, blomsterstilleben, 1716.

Jag har alltid varit svag för det holländska blomstermåleriet. Dessa exakta men ändå stämningsfulla bilder av rosor och pioner, liljor och fjärilar, lysande mot en mörk bakgrund. Stilleben som ibland innehåller en smygande stämning av förgänglighet, av vissnande blom, och gnagande maskar på väg in i frukternas hylle. En påminnelse om det dödliga i allt vackert.

Men var började det? I Holland på 1600-talet, under den s.k. holländska guldåldern. Den expanderande handeln gav utrymme för den burgna klassen att investera i sin självbild. Man ville se trevliga interiörer från hem och krog, gärna med någon som spelade ett instrument. Samtidigt kom de vällustiga återgivningarna av torgens utbud av fisk, skaldjur, frukter, kött och grönsaker. Så kunde man föreviga överflödet, och konstnärerna arbetade som aldrig förr med naturalistiska återgivningar av äpplens glansdagrar, fasta blomknoppar och en persikas pudriga hud. Parallellt fanns den allvarsamma varianten: Vanitasmåleriet. Vanitas betyder fåfänglighet och en medvetenhet om förgängligheten. Ibland kunde målaren återge en dam som betraktar en dödskalle, ungefär som Prins Hamlet, från samma 1600-tal. Ibland symboliseras dödsmedvetenheten genom ett tidur, eller ett glas som fallit omkull, eller genom studier av vissnande blom och ätande små djur som snart ska förvandla allt kött till hö.

I sommarens utställning på Millesgården i Stockholm, "Älskade Blommor, finns alla dessa stämningar representerade, både i målningar från 1600-talet och i modern videokonst. Låt oss börja i moderniteten: En relativt ung konstnär, Saara Ekström, har bl.a. gjort en video där hon filmat ett fat med tomater som långsamt sjunker ihop från glansig mognad till hopskrumpnad ruttenhet. En annan video visar ett par händer som skalar blombladen av en ros, det ena efter det andra, eller – när filmen körs baklänges - plockar samman blomman igen. Här recyklas 1600-talets Vanitas-tanke utan att konstnären tillför något mer än ny teknik. Den sortens konceptkonst är lite grann som öppet mål. Men även Andy Warhols berömda blommor känns lättköpta i sammanhanget.

Betydligt intressantare är då utställningens bravurnummer: Tre väldiga målningar av den finske konstnären Heikki Marila. Nu är vi på fast mark. Marila håller sig kvar i målartraditionen. I åratal har han upprepat dessa stora blomsterbilder och han vet precis vad han håller på med. Jag möts av klasar med utslagna, aningens trötta pioner, vita mot mörk bakgrund. Deras utstrålning är rent fysisk; i tjockt pålagd färg, vrider Marila runt sina penslar och palettknivar tills blommorna ser ut som farliga väsen. Gnistrande kroppar, som anfaller vår syn en kort stund innan de sjunker tillbaka i bakgrundens tomhet. Det här är riktigt Vanitasmåleri, och märkligt levande blommor. Min enda tvekan gäller att han upprepat denna manöver i så många år nu. Och när blir då skickligheten stil och manér?

Den sortens frågor slipper man när man återvänder till de tidigare konstnärerna; som Maria Sibylla Merian, en 1600-talsbotaniker som var både produktiv och kunnig, och vars förmågor imponerade stort på till exempel Linné. Eller om man vänder sig till äldre svenska målare; Sven X:et Erixon, Agda Holst, Eugène Jansson och Ivan Aguéli: Alla har de målat osensationella bilder med blomster. Aguéli är återhållsam och stiliserad, och naivisten X-et Erixon låter ett barn begrava halva ansiktet i en jättelik tulpan.

Målning: Heikki Marila.

Åter till moderniteten: Flera av utställningens konstnärer jobbar med foto som medium, och en del av deras verk känns också photoshoppade i dålig mening; dekorativa, ofarliga saker att placera ut i snygga miljöer. Man kan göra så flotta saker med ny teknik, och ibland känns mediet motståndslöst och förföriskt.

Den dekorativa finessen i Denise Grünsteins stora blomsterslinga, fungerar som en C-print-gobeläng för en fondvägg, och Ewa-Marie Rundquist fina studier av en svajig vallmostängel kan göra sig bra i en kontorsinredning. Det är just här som utställningen tappar stinget. I känslan av att mycket av det nya är som gjort för inredning, och att det allvarsamma momentet i blommornas liv, från friskaste ros till torkade blad, försvinner i smartness. Denise Grünstein är en vidunderlig fotograf, och hon har gjort intressantare saker, men överlappningar mellan kommersiellt och konstnärligt är inte alltid ”gränsöverskridande”.

Till sist, en annorlunda konstnär, som också har sin bakgrund i det dekorativa, textilkonstnären Gunilla Lagerhem Ullberg: Hon har gjort en serie med sexton bilder, alla i samma kvadratiska format. I ett gammaldags herbarium har hon torkat blomblad och löv, och med finkänslighet fäst dem på papper i tapetliknande mönster. Det är skira och koloristiskt vackra experiment. Det ihärdiga hopsamlandet ur naturens fatabur tycks hämta in en hemlighet: Blombladens ovaler, marijuanalövets fraktaler, vitsippans hexagram placeras i mönster av geometrisk karaktär. Präktigt? Ja. Men att hålla igen på det subjektiva uttrycket till förmån för objektstudium är en estetik vi fått i arv både från botanisternas fältstudier och de gamla naturvetenskapliga skolaffischerna. I Gunilla Lagerhem Ullbergs metodiska bilder antar växterna en kosmisk kvalitet, som om de är delar av samma materia ur vilken stjärnor föds.

Bild: Gunilla Lagerhem Ullberg

Något kortad version av en artikel om utställningen 2015, tidigare publicerad i DT, ST, Vlt, Gefle Dagblad m.fl tidningar.

Per Kirkeby in memoriam

Vara död                                                            

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring översättningen av hans Handbok (Ellerströms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.

Per K som ung debuterande konstnär på ett galleri i Köpenhamn

Kortessäer om konsten, som jag översatte.

Odilon Redon

Odilon Redon har gjort bilden av den fallna ängeln. Och jag skrev en kort text om honom på Gabis Annex.

Hieronymus Bosch - via Mats Arvidsson

Jag hittade av en slump det här radioprogrammet om Hieronymus Bosch, som jag missat. 
Mats Arvidsson, som är Sveriges roligaste och mest självständiga konstjournalist, excellerar i sin berättelse om 1500-talsmålaren och hans bisarra värld. Det är entusiastiskt, kunnigt, målande beskrivet, och på gränsen till hysteriskt roligt emellanåt. Därmed också fritt från konstvetenskapens trista fällor av överdrivet pedanteri och finstilta analyser. Genialt - som folk på twitter brukar säga - om första bästa tidningsartikel. 
Men, listen kiddos, detta är genialt.


Länk till programmet, varsågoda!


  

Homeriska dagar i solen

Det homeriska lugnet. De stora dagarna. Solljuset så starkt att människorna blev ljusa och goda, skuggorna ännu inte tydliga i det överexponerade ljuset. Min fars godhet, som i en klassisk saga; aldrig kom det något ont från honom. Ett och annat temperamentsutbrott vid migränanfallen, sen var det över. Min far var som en del av ljuset. Min mamma var rolig och ännu inte misstänksam. Ljuset spred sig över stora ytor på den tiden, människorna hade en inneboende stolthet, de gjorde sig inte för små, inte för gnetiga. Vänfamiljen Bernhard var nästa anhalt i solen. Med tre söner och en dotter. Vi korsade evigt glittrande vattenytor med segelbåtar och kajaker. Simmade längst inne i viken där vattnet var varmare. Reste ut till de yttersta skären, Villösan och Rödskären. Fiskade en del på nät, och drog upp. Åt ofta strömming. 

Pappan i familjen Bernhard var en lång figur ur Iliaden. Sönerna likaså. Alla hemkomna från olyckan till glädjen. Vi åt och drack och lekte, vi besökte gårdarna där djuren fanns, som vi matade med gräs, eller mjölk, om de var kalvar. Mamma Bernhard sjöng ibland för oss, hon var operasångerska.  En varm vallon. Vi borstade potatis i strandkanten nere vid bryggan, hon och jag. Rullade runt potatisen mot småsten; ett homeriskt sätt att göra ren potatis åt ett stort gäng. Äldsta sonen åt sex potatisar till varje mål. Nausikaa och Andromache åt mindre än pojkarna. Men alla var unga och kolhydratiska. Våra nöjen bestod i ständiga rörelser mellan hav och ängar, bort till sandstranden och ut med sailfishen, ut på holmarna och tillbaka till de första mogna hallonen. Med min syster dök jag från bryggan och vattnet var klart, så klart. Inget ont kunde hända oss.

Sen föll skuggorna. Sjukdom, min mammas. Senare min fars. De sålde av vårt röda hus, vårt första sommarhem, och byggde något mer bekvämt, närmare stranden. Hela byggnationen låg till en början i ljus. Jag satt på taknocken innan ens taket var lagt. Och vi reste med estniska Erki ut till havsbandet. Jag var femton då. Jag minns glädjen som fanns mellan pappa och mamma. Hur de gick iväg över klipporna som två unga, medan min syster och jag hölls i viken och simmade. Hur vi alla var unga. I ljuset.

Sen föll skuggorna. Var och varför händer det? Svartsjukan kommer in, kanske en otrohet som blev outhärdlig. Penelope ville inte höra talas om Kirke när Odysseus väl kom hem. Därför avslutar Homeros alla eskapader med att lägga allting bakom sin hjälte. Hur skulle Odysseus kunna berätta, bikta sig, tjata ut sina otroheter, farorna han gått igenom, när han äntligen kommit hem. Mannen tiger. Kvinnan väver klart.

Men i moderna romaner och i tidningarnas skvaller fortsätter alla historier mycket längre. Mannen kommer hem efter en lång resa och berättelsen tar aldrig slut. Nu börjar hustruns berättelse. Vem hon låg med under dagarna i Berlin. Ett helt hus skriker. Berättelsen antar apokalyptiska drag. Barn som ingenstans har att ta vägen. Kor rusar bort över fälten undan en emotionell katastrof. Den äktenskapliga sängen skakar till och är inte längre rotad i jorden. Den trofasta hunden känner inte igen sina ägare. Byrackorna gläfser. Grisen skriker. Tänder blänker till och händer knyter sig. Någon blir full och brölar i ett hörn av huset. En kvinna flyr problemen genom att lägga sig sjuk. En annan ljuger och manipulerar. En talar ut i pressen. Den ena systern tar från de andra. Modern blir kontrollfreak. Sonen drar iväg och kommer inte tillbaka. Fadern ligger döende; två av barnen går runt och krafsar i hans lådor, krafsar till sig allt de kan komma över innan han dör: Skriv under här, pappa. En darrande handstil på ett papper. Detta gäller en tredje familj. Där rör de sig ryckigt i karmiska trådar, snören drar i deras lemmar, men det märker inte att de sitter fast. Dockorna hoppar och har alltid rätt.

Det homeriska lugnet. Det stora ljuset. Och vänskapen, kärleken som kom ur det. Nausikaa minns inga andra möjligheter än att vara god. En skitunge som pallade äpplen och hånglade i ladan när hon var tolv. Men det fanns inget ont. Inte än. Det var inte förväntat. Solen var ännu starkast. Ljuset och strändernas frihet. Under månen sprang endast de som ville gömma något, som ville ljuga och förstöra. De alltid så nästlande; de som tror sig ha rätt, de gnidiga, dem ska man akta sig för, ty under månen springer de och allt är skuggor. 

På klassiskt vis innehåller denna lilla text minst två sammanvävda historier. Bilderna kommer från väggmålningar i Santorini och i Knossos från c.a 1600-1500 f. Kr.

Josephsons porträtt av Carl Skånberg

Vid tiden för det här porträttets tillkomst börjar Freud lägga grunden till en metodisk kunskap om människan. Men författare och konstnärer är, på sitt ometodiska vis, som vanligt lite före. Här är nu Ernst Josephson med sin stora inlevelse; att genomskåda är att acceptera, att verkligen se kan vara som att älska.

Några år senare kommer Ernst Josephson att sväva ut i amorfa andekontakter, men här gäller det den verkliga människan. Världen står fortfarande på den fasta, klassiska mark, som Josephson velat göra till sin. Karaktär och personlighet har tyngd. Med det tjocka draperiet ger han sin modell en furstlig inramning. Men draperiet är samtidigt sin egen värld, på en gång skimrande yta och oroande djup. Desto klarare tecknas konstnärsvännen Carl Skånberg, karaktäriserad som en renässansfurste med puckelrygg, eller en dandy som fått sig en skopa ödmjukhet. Och Skånberg var, trots sin anlagda nobless, ingen vanlig posör; han föreslog själv ett porträtt i helfigur och profil, med puckeln fullt synlig i konturen.

Men Josephson valde en annan väg, att måla "framsidan" så att "baksidan" ändå märks; stilfullheten en aning för bestämd, en anspänning som tar loven av fåfängan. Ett både komiskt och narraktigt klarsynt drag. I Skånbergs hand blir krymplingskäppen till en förlängning av ryggraden: Här är jag. Jag är den jag är. Och Josephson ser det.

Med den traditionella psykologins förkärlek för kritiska persontolkningar skulle man betona det "kompensatoriska" i Skånbergs attityd. Men Ernst Josephson ser på ett annat sätt. Hans attityd är mer religiöst överseende än analytiskt penetrerande. I sina porträtt ger han människan det utrymme, den befriade zon, som endast stor konst eller kärlek kan skapa. Platsen är lika svårfunnen som ögonblicket är kort. Själv kan han inte stanna där. Men målningen är kvar.

Åtta år efter dess tillkomst kan Josepson knappt ta i en pensel. I sin stuga i Brehat håller han nattjour för osaliga andar. En av besökarna är den då avlidne Skånberg. Med Josephsons assistans får vännen, likt så många andra, frälsningen i ett huj.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Text publicerad i DN, Galleriet, 29.3.1990. Målningen är gjord 1880.

En annan text om Ernst Josephson finns här: Guds ansikte signerat Josephson.

Jan Håfström: Farmor

Så tyst det blev. Här är någon som ser på dig från andra sidan och inte viker. Så tittar alla döda, som betytt något för oss. Men här finns fler dimensioner, alltså talar jag. Det är tidigt 70-tal. Det nya ekologiska tänkandet har manifesterat sig världen över, också inom konsten. I Amerika formar Robert Smithson en jättelik snäckspiral vid en strand och Susan Weil tillverkar grovkornigt "papper" av pigment från Anderna. Men att måla sin egen gamla farmor så präglad av naturen och årmiljonernas lopp var helt i samklang med den förtrollat sakliga mellanvärld där Jan Håfström ofta rört sig. En värld där kulturen vittrar åter till natur och där naturen fått kulturens halvt melankoliska, halvt distanserade patina.
    Hos "Farmor" finns en närvaro stark nog att genomstinga dödens gräns. Hon, som en del andra döda, är mera här än många levande. Det är konstigt. Men det hör till bilden, den gestaltar sådana frågor: Vad är "här"? Vad är "frånvaro"? Vad är "nu"? Ett porträtt av ett porträtt som verkar nedtaget från familjebyrån, ett ansikte som inte upphäver, men bearbetar all distans.
    Denna kvinna är så gammal att vi nästan kan känna hennes hud som man känner jord, sand, gräs under sina bara fötter. Hon påminner om stillhet och möda - som när man drar det tunga locket av en gammal brunn, djupt inne i skogen. I ett eftermiddagsljus som aldrig vill ta slut mörknar hennes färger nära mossa och mull, brunnsvatten och gråstenar. Och håret är så blankt och svart som bara same- eller vallonblod kan frambringa. "Men nu talar vi inte mer om mig", tycks hon säga.

Jag vet ju inte hur Jan Håfström bar sig åt med den här bilden. Han stod väl bara där och målade som vanligt och fick fram detta ansikte under sina händer. Kanske var han lite som i trans ändå, och lät Farmor måla sig själv genom honom. Det han har gjort är mycket märkligt. I ett svep har han ryckt sig ur all tidigare porträttkonst. Han målar inte psykologi. Det han ser är bara det han ser. Men kanske är han den förste som målat en gammal kvinna så mycket mera tidlös än gammal. Som vore hon rotad djupt under tidens, ålderns, könets begränsningar.
    Jan Håfström, intellektuell konstnär i en generation intellektuella konstnärer - men så finns där något mer; en intellektets ömhet. Det är något som kan uppstå när hjärnan inte faller in i självbeundran utan följer sina vindlingar mot oväntat uppkomna tankar, överraskande perspektiv - och som finner sig stå med en lång, långsam blick på tingen; alldeles nya, alldeles gamla, ogripbara i sin egen värld. Denna intellektets ömhet har tagit in "Farmor" och berört henne, som om den samtidigt berörde årmiljoners veckningar över jordens gamla hud.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Tidigare publicerad i DN Galleriet 1989.
Jan Håfströms målning "Farmor" är från 1972. Akryl.p.d. 120 x150 cm. Den har varit med på otaliga utställningar, bland annat Biennalen i Venedig.

Evert Lundquist - Koppen 1988

Jag ska inte skriva något om den här målningen. Helst skulle jag lämna den utan ord. Den är mycket zen, nämligen, som alla som fattar något kan se.

Men jag överlämnar en text skriven för Moderna Museets utställning 2010. Här. 
Och så vill jag tillägna den här anspråkslösa målningen av en svensk till min allra käraste danska målarvän Per Kirkeby. Han fattar.

Turner, Twombly, Monet

Tre gånger var jag där; på Turner-Monet-Twombly-utställningen. Ena gången fick jag en halvtimmes lugn, innan guiderna med vidhängande folksamlingar blockerade olika platser framför viktiga verk. Det gjorde ingenting. Jag slapp höra, men hann kryssa mellan tavlorna till det jag helst ville se och begrunda.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.

Men so what. Jag var på bra humör. Kryssade hur lätt som helst mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Kul. Ljuvligt. Fortfarande förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid; han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetation och målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.

Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.

Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör också alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, i alla fall i vårt öga.

Turner kommer loss först när han lämnar landskapets gulligheter därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon med liv i luckan.

Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro; kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.

Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Variabler av lyskraft. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.

Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889

Cy Twombly, Lepanto 2001

Claude Monet, näckrosor, 1916

Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894

----------------------------------------------------

Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.

Hans Wigert: Hus och landskap

Detta att betrakta som min lilla utställning av ännu en konstnär jag inte vill glömma: Hans Wigert. Bilden ovan t.v. är som en augustinatt i min barndoms Roslagen. Den till höger som en kväll i min vuxenålders Lappland. Hans Wigert är född 1932 och bor kvar i Stockholms skärgård. Jag ska återkomma till honom senare. Alla bilderna är hämtade från nätet, därav det bisarra miniformatet. Men den som har ögon kan se. Till exempel Wigerts hantering av vitt.

Two paintings of horses

Hans Wigert, swedish, 1974

      

Per Kirkeby, danish, 2009

Jag ska inte säga någonting om de här två
målningarna. Ibland får en bild vara en bild.

Jag överlåter gärna åt er att tänka själva.

Målningen ovan är målad av en svensk,
den undre av en dansk, i samma generation.

Hans Wigert född 32, Per Kirkeby 38. 

Christine Ödlund - Världar intill

Till att börja med infinner sig en känsla av obehag. Som att sitta alltför nära en jetmotor, vars klangfärg långsamt förskjuts i riktning mot en syrsa i diskant och en baston som från tibetanska munkar.
Det finns subtila nivåer i den här musiken, men en känsla av det hotfulla ligger kvar även efter en andra lyssning. Jag talar om en CD med elektronmusik, kallad Phenomena som Christine Ödlund gav ut 2008. Den innehåller spår som Magnetosphere, Forest, Lightning&Voices, Troglodyte; titlar som anger riktningen i hennes konstnärliga projekt.
Om musiken dånar av underliga krafter, en blandning av bombplansmuller och seismografisk oro, så är hennes bildutställning - som visades under senhösten 2009 - desto mer stillsam. Den utstrålar en både metodisk och meditativ närvaro; en konstnärs upptagenhet av små och stora naturfenomen, från cellerna i ett mikroskop till lavar och mossor, och vidare in i en hemlighetsfull skog av fotograferade och tecknade videovärldar.

"Det pågår ju ständiga konversationer i naturen, men våra instrument är för trubbiga för att fatta vad som händer. Jag är framförallt intresserad av de fenomen som vi inte uppfattar. Hur växter kommunicerar kemiskt har med det att göra. Och teknologin som vi utvecklar för att förlänga våra sinnen, för att kunna förstå nya världar och mikrovärldar, det fascinerar mig."

Utställningslokalen hos Christian Larsen är målad i svart; ett femtontal små teckningar och gouacher är belysta med spotlights. Tillsammans med videoverken strålar de ut i rummen som påminnelser om ständigt pågående förändringar, långsamma som lavars tillväxt på en sten, eller dramatiska som oväder. En tidsfaktor spelar med här; en fascination inför den natur som fanns före oss och som kommer att finnas efter oss: norrsken, tromber, svampar, alger, tsunamis, metereologiska och geologiska fenomen som pågår vid sidan av klocktiden, obetingade av nyttan, och mestadels okontrollerbara. Scenografin blir en överpersonlig betraktelse.
- - -

Det största videoverket Atlantis - som förvärvats av Moderna Museet - är ursprungligen ett uppdrag för brittiska Channel 4. Beställningen var initierad av Royal Society for Arts&Ecology, och skulle gestalta villkoren på en planet med sex graders temperaturhöjning.
- - -

Här finns en dataspelsestetik som samtidigt innebär ett radikalt avsteg från spelkonventionerna; här händer ingenting, och ingenting vi gör kommer att ändra på det. Vi har inget val och ingen att skjuta på, och ingen som kommer till vår räddning. Atlantis är helt befriat från action. Och vad blir då det avgörande? Jo återigen, det perceptiva, som Ödlund är så upptagen av. Vad kan vi se? Hur långt sträcker sig våra förnimmelser? Vad gissar vi bara? Vad är det som händer i icke-händelsen, och vad skulle kunna hända innan filmens slinga börjar om igen.

Klipp ur en artikel jag skrev för Konstperspektiv nr 1, 2010. Ovan: Atlantis, 2009. 

Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit plå puts ur en renoverad  trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.

Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och preussisk blått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?

En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.

Schwitters ringer på. Groz öppnar.

Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.

Groz: Jag är inte Groz.

Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.

Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.

Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.

Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.

Det är den suveräna leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom. 

(Tidigare publicerad i UNT och ST. )

 

 Verktitlar och år? Ska leta en annan annandag.

I wish you a Childish Christmas

 

Målning: Billy Childish. 

Diebenkorn och Ola Billgren

Det blir en till Richard Diebenkorn. Alldeles nära inpå att sommaren försvinner. Och man minns värmen inomhus, i skuggan, där man ser ut mot ett ljus som blixtrar till i hjärnan. Se hur Diebenkorn gör rum i rummet. Ofta med hjälp av sitt abstrakta formsinne, kvadrater, rektanglar, trianglar. Och se hur långt borta huset på andra sidan gatan befinner sig. Det här är måleriets mystik. Flott, men samtidigt endast en punkt i tillvaron, där blicken står still med sig själv och det åttonde sinnets tiondel av en sekund. Diebenkorn var bäst när han lät det konkreta livet ta plats. Som en filmscen där inget händer. Och man undrar om inte Ola Billgren sett den här målningen innan han gjorde den nedan. Så är det ju ofta.

Interior with View of Buildings, 1962

Ola Billgren, "Sommar", 1969.

Diebenkorn - med tiden alltför dyr

Men här: Corner of studio sink. Klicka för förstoring.

 Mer om Richard Diebenkorn.

Mer om Dick Bengtsson

Citat ur en doktorsavhandling:

Motvalls

Gabrielle Björnstrand har skrivit om 

konstnären vid ett par tillfällen. I en text

i Paletten (1993) som fungerar som ett 

svar på rekonstruktionen av Möbelrälsen, 1986,

lyfter hon fram Bengtssons släktskap

med surrealismen, men också hans 

romantiska hållning. Hon skriver bland annat:

För att ’stor’ konst ska bli av måste det hos upphovspersonen finnas

återkommande stunder av så svåruthärdlig komplexitet och intensitet

att konsten/skapandet är den enda konstruktiva lösningen på dessa moment.

Endast den verkligt pressade tar det skapande klivet ut i något

ännu icke existerande. Denna konstnärssyn må vara ’romantisk’ – men

det ger jag attan i.

Denna inledande bestämning av den ”stora” konstens förutsättningar

relateras till Bengtssons allvar och bildsyn. Enligt Björnstrand var

Bengtsson "metodisk, lärd och visisonär på en gång".

Björnstrand är medveten om att denna konstsyn är eller uppfattas som 

romantisk. Att hon är tvungen att skriva att hon struntar i det visar att 

en romantisk konstsyn inte är helt accepterad. Att inta en romantisk

hållning blir rent av en motståndsakt. 

I en senare essä, med rubriken ”Motståndets stilla liv”, i Konstperspektiv (2000), 

tolkar Björnstrand Bengtssons verk också som motvallsbilder, ett motstånd 

mot fascism, totala och totalitära ideologier, men också mot konsten 
och konstlivet.

I Bengtssons verk möter hon ”en tydlig personlighet som framhärdar med 
sitt bisarra konstnärliga enmansuppror”. Bilderna är inte bara intellektuella 
pussel, utan gjorda med känsla, allvar och moraliskt patos. Därför finns det 

inga färdiga tolkningar av hans verk: Krocken "mellan form och innehåll

låter sig inte upplösas”. Bengtsson är en avslöjare som ”trollar

fram sprickorna, glidningarna, det dubiösa i det entydiga” både

i familjelivet och samhällsmaskineriet. I sin konst punkterar Bengtsson stilens
och ideologiernas makt, menar Björnstrand. Bengtsson framträder som
egensinnig romantiker och motståndsman.

Ur: Den romantiska postmodernismen,                       

av Kristoffer Arvidsson.

Texten är hans doktorsavhandling: 

En god överblick för er som är intresserade

av den här tidens konst, och konstfilosofi.

Hjärnstorm, nr 62/98, tidskriftsnummer om DB.

innehåller bl.a. en essä av undertecknad.

Mer om Dick Bengtsson på denna blogg: Här

Bilder: Ovan: Badhuset, t.h. Hitler och drömköket.