Min recension av Steve Sem-Sandbergs W

Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?

Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.

Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman. 
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 

W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 

Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 

Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling.

Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

Karen Armstrong - om våld och religion

Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig.

Om vi låter blicken vila på kartan och dessutom vänder den 4500 år tillbaka, finner vi grunderna till en tidig religion i områdena kring Eufrat och Tigris, det vi idag kallar Mellanöstern. Vid den tiden finns ännu ingen individuell religion, menar Karen Armstrong, utan all mytisk och kultisk aktivitet är ovillkorligt förenad med statsmakten; d.v.s. ett uttryck för ett folks samhörighet under vissa återkommande och bekräftande riter. Religion i vår personliga bemärkelse finns inte ännu, utan är förbunden med samhället på samma sätt som midsommar eller majbrasor i vår kultur. Däremot är denna tidiga religion tätt förenad med makten, ”gudarna tjänade som monarkens alter ego” och det rättfärdigar det strukturella våldet. 

De första stadssamhällena växer fram och berikar sig på de omgivande möjligheterna; kungar och krigare livnärs av bönder och tjänare. Stadssamhällena utsätt ibland för räder av ökennomader som vill inhösta en del av deras rikedom, eller de anfaller varandra, i jakt på samma materiella överskott. Redan här skönjer vi en tanke som blir bärande för hela Karen Armstrongs historieskrivning; nämligen den att materiella orsaker ligger till grund för våld och erövringar; att det är den territoriella och strukturella makten som också senare i utvecklingen utgör religionernas svarta sida. I just detta avseende är hon – den f.d. nunnan – närmast marxistisk; det är de ekonomiska realiteterna, överskottet hos somliga, underskottet hos andra, girighet och ägandebehov, som utgör triggermekanismerna i alla de småkrig som förekommer mellan folkslag redan i historiens begynnelse. Men långt senare, i vår tids mellanöstern-konflikter, i medeltidens korståg, i Islams frammarsch genom Europa på 700-talet, i småkrigen mellan olika kristna och/eller muslimska grupper, i våldet mellan hinduer och buddhister, finner hon starka skäl att inte enbart beakta religionens innehåll utan också de härskare och förtryckare, som använder religionen som redskap för sina konflikter. Att en romersk kejsare väljer kristendomen är s.a.s. inte kristendomens fel, men det blir en maktfaktor i händerna på Konstantin den store (som grundlägger Konstantinopel så strategiskt). Samma sak gäller för hinduer och buddhister i Indien: När de omgrupperas på grund av kolonialmaktens gränsdragningar uppstår sår i samhället som är långt mer explosiva än de varit om inte britterna dragit gränser mellan regioner och religioner. 

På liknande sätt är sunni- och shiamuslimer ofta både annekterande av en politisk makt, och pådyvlade en onaturlig gränsdragning mellan folk och riken, inte sällan åstadkommen av makthungriga furstar eller autokratiska kolonialmakter. Det är t.ex. britterna som drar nya gränser genom Indien, och mellan Israel/Palestina.

Man kan invända att Karen Armstrong, historiker med en kristen bakgrund, intar en apologetisk position till religionerna. Man kan också invända att hon, en smula egensinnigt, sorterar in modern religiositet i en annan kategori än de tidiga religiösa uttrycken, där hela samhället var inbäddat i en gemensam idé. Följden blir att hon vill skilja ut det s.a.s. vuxet religiösa, från de mer primitiva och ibland barbariska uttryck som religionerna haft under en historisk tid av stamsamhällen och konflikter. I grunden samma konflikter som vi sett i Ruanda, Kongo, Afghanistan, Irak och Pakistan. Samt i de kristna korstågen, Islams erövringståg genom Europa och Trettioåriga kriget. Där det tycks att människor strider för rätt sorts religion, för att meja ner sina andliga motståndare, för att utvidga ett protestantiskt Europa – ser Armstrong snarare en maktpolitik som tar religionen till intäkt för våld, krig och övergrepp mot andra människor. Men det hon inte integrerar i sitt verk är de psykoanalytiska teorierna om vårt behov av ”den andre”, av ondskans projektioner på ”de otrogna”, och av alla de schatteringar av auktoritetstro och underkastelse som i religionens namn kastar sin skugga över miljontals människor.

Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland.

Men - hur mycket jag än uppskattar detta jätteverk – så måste det ändå sägas att det har skavanker: Armstrong är apologetisk, d.v.s – hon försvarar religionernas kärna mot deras missbrukare, hon ser hur de används i ett led av andra mekanismer, men hon återvänder endast sällan till de verkligt krigiska texterna i Koranen, Bibeln eller Bhagavad Gita. Och när hon gör det vill hon nästan genast förklara det med maktspråkets betydelser och missbruk av tron. Däremot sopar hon aldrig de historiska hemskheterna under mattan: Korsriddarnas invasion av Jerusalem 1099 beskriver hon i all dess blodiga fasa: Mer än 30000 döda på tre dagar, kristna krigare som står upp till anklarna i blod. Ingen kan anklaga henne för att skydda kristendomen mot kritik. Hon kallar det första korståget ”psykotiskt”. 

Likaså beskriver hon inkvisitionen i Europa, och antisemitismen, med all önskvärd tydlighet. Men – ja detta men – hon fasthåller envist en idé om att verklig religion är någonting annat. Det tror jag också. Men jag tror det är ett hinder att ens behöva försvara religionernas auktoritära uttryck med hjälp av sociologiska aspekter. Det oerhört tröttsamma, plågsamma, snedvridna med religionerna finns där. Och det ska till en stor, bred kvast för att skilja det martyriska arvet från något som en modern människa kan ta till sig och bevara. I det senare fallet bör man faktiskt veta allt om de femhundra sidorna av Karen Armstrongs historiska berättelse. Den är mestadels briljant skriven och sammanfattad.

_ _ _ _ _ _ _ _

Karen Armstrong: ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien”. Natur & Kultur.

Artikeln tidigare publicerad i ST, ÖP, NLT, DT m.fl.tidningar. Här är länken till DT.