Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

torsdag 9 juli 2020

Christine Falkeland - Själasörjaren



Själasörjaren - En arbetsroman

Om man någon gång har upplevt en kristen människas kluvenhet; glappet mellan vem den är och vill vara, kan man känna sympati för att en modern författare som Christine Falkenland tar sig an problematiken med kroppens lust och själens obotliga förträngningar. Hon har den kristna erfarenheten, på gott och ont, och hon kan ställa hyckleriet, tvångsmässigheten och stelheten i traditionerna mot äkta andliga och kroppsliga behov.

Själasörjaren (W&W) handlar om en präst som söks upp av sin ungdomsvän Claudia; en kvinna som är motsatsen till hans asketiska liv, och som utmanar hans rutiner och gränser. Kontakten mellan dem består till stor del av dialoger, själsliga anfäktelser, provocerande frågor och en undertryckt längtan som till sist blir en sexuell relation. Erland lockas att lämna sin trånga bur, Claudia får sin älskare.
Men alltför snabbt går den upp för mig, den allvetande berättarens problematik: Om man ska skriva som om man vet allt om två romanpersoner måste man också ha tillgång till en ton av distans, en viss coolhet. I Christine Falkenlands roman finns inte det, berättaren både åtrår och drömmer, betraktar och bedömer. Vi får till exempel veta att Erland har bacillskräck och renlighetsmani. Han skrapar sin tunga ren, han duschar tvångsmässigt. Det blir vi sedan påminda om på var fjärde sida. Perspektivet skiftar visserligen mellan Claudia och Erland, men även när berättelsen är hans, känner man alltför tydligt vem det är som styr. Claudia, med sin otåliga sexualitet, sin längtan, är författarens röst: Den som av oro, sinnlighet och depression blir en levande människa, medan den asketiska tråkmånsen hon vill ligga med egentligen aldrig uppstår ur texten som en riktig person. Han förblir en övertydlig symbol för något författaren vill göra upp med. 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. I romanen Öde till exempel, där hon fick de lyriska, psykologiska, texterna att hålla samman genom en jagperson, vars ”sång” blev övertygande. Men den här gången fattas något. Det har blivit en arbetsroman.

Det som saknas är den suggestion som kan göra en bok till en gemensam upptäcktsfärd mellan författaren och läsaren. Det är synd, för det finns mycket att tycka om hos Christine Falkenland: Allvaret, hur hon med hull och hår går in för existentiella dilemman. Men i Själasörjaren blir jag ställd inför en mur av tänkta gestalter och stela dialoger som bromsar upp intresset. De erotiska passagerna, sexet, kan ge viss återhämtning; författaren beskriver energiskt hur närvarande allt kroppsligt är jämfört med den trista protestantiska vandringen genom ritualer, retreater och böner. Men sexualiteten är, för Claudia och även för Erland, också en flykt från tomhet och depression. Javisst, så kan det vara. Psykologiskt är det trovärdigt. Men det kan inte avhjälpa att detta mest blir en idéroman utan flyt; erfarenheter och tankar som kunde blivit essäer i stället för en berättelse.




(artikeln tidigare publicerad i Mittmedias cirka 25 tidningar. Romanen utkom 2018)

fredag 10 april 2020

Ingmar Bergmans svarta regi - och aldrig mer

Genom att KB nu lagt sitt arkiv av svenska tidningar öppet, på nätet, så fick jag tag i den här artikeln jag skrev om min far och Bergman, och om den enda och stora schismen i deras samarbete. På sätt och vis var Bergman, i denna hårda fas, under skilsmässa från Käbi Läritei, och med pressen att skapa något under trycket av tiden, och samtidigt under trycket av sin inre demon, prästen - en sorts demonregissör. Det blev en mycket underlig relation mellan IB och Gunnar, och ett antal obehagliga regigrepp, som i förlängningen kan påminna om andra arbetskonflikter, som till exempel det som kom fram under me-too-rörelsen. Men här alltså under icke-könsbundna icke-sexuella former. Det var helt enkelt en jävla skitinspelning. Men Gunnar gjorde en av sina bästa roller, ändå. Vilket vittnar om konstnärlig integritet.
Efter detta gjordes bara få och relativt små samarbeten dem emellan. Men faktum kvarstår att det var IB som gav Gunnar de tuffaste uppgifterna att tackla, och de vackraste filmerna att var med i. So - when all is said and done...
Här är min artikel: