1.
Snön faller på en bakgård där alla fönster är svarta. Svarta rutor i gråvitt ljus. Jag tänker på Eva Hesse som står i sin studio på the Bowery där trafiken bullrar utanför och där hon kan se tvärs över gatan mot sin mans, Tom Doyles´ ateljé. Hon gör ibland små målningar av vita fönster i svarta ramar. Kanske som ett minnestecken över mamman som hoppade ut genom ett fönster när Hesse var sexton år. Nu är hon trettiotvå och mitt inne i en stark konstnärlig utveckling. Privatlivet och konsten befinner sig i ikonoklastisk gungning. Inflytandet kommer från alla håll, rester av abstrakt expressionism, surrealism, popkonst, minimalism, process-konst, performance och land-art. Det mittersta sextiotalet i New York är en av konstens häftigaste perioder, men det domineras av en manlig armada, Carl Andre, Ad Reinhardt, Sol LeWitt, Donald Judd, Robert Smithson, Richard Serra, Frank Stella, Dan Flavin, Claes Oldenburg, Robert Rauschenberg, m.fl. Minimalisternas - särskilt Judds - teorier har rensat hjärnorna från varje tanke på måleri och personliga uttryck. Gallerier och muséer fylls med blocklika eller på annat sätt geometriska föremål med en opersonlig, industriell aura, ofta i stål. På andra flanken finns popkonsten som klipper och klistrar sig fram mellan ett ironiserat begär och den kommersiella bildflodens klichéer. Två idé-flöden kör med hög fart den nya amerikanska konsten ut i världen. "Made in USA" är marknadsdominant. I Stockholm står Andy Warhol och hälsar frånvarande på medlemmarna i Moderna Museets vänner. Hesse beundrar Warhol, och Claes Oldenburg, stora män med stora grejer, men när hon träffar Meret Oppenheim noterar hon kortfattat: "mötte damen som 1935 gjorde den pälsfodrade koppen".
Det här är tiden före kvinnors riktiga genombrott i konsten. Anais Nin går i analys hos Otto Rank som förklarar att hon måste välja mellan att vara kvinna eller konstnär. Georgia O´Keefe är en amazon och Louis Bourgeois en outsider. Hesse skriver i sin dagbok: "Do I have a right to womanliness?...Can I achieve an artistic endeavour and can they coincide?" (1963). Och två år senare: "I guess I´m doing well but I am not happy in how I feel...There is a tenseness and anxiousness that never leave me...I am constantly dissatisfied with myself and testing myself. I have so much anger and resentment within me....It is as difficult as it is being said to be an artist´s wife and an artist also". "Artists wife" står först i meningen. Två år senare är hon skild från skulptören Tom Doyle och ännu lite senare har hon arbetat sig fram till en position, där hon både använder och motarbetar den samtida konstens kollektiva överjag; minimalismens parameter. Hon ställer ut i New York och får ett övervägande positivt mottagande. Listan på manliga kollegor som stöttade henne - Sol LeWitt, Robert Smithson, Mel Bochner, m.fl. - motsäger schablonen om homosocialt kvinnoförtryck, men understryker indirekt att tolkningsföreträde och legitimering kom ur den manliga maktgeometrin.
"...Don Judd very much liked my work. Still so important to me. Took immediate effect". E.H. dagbok, 66*. (Lucy Lippard: Eva Hesse, 1976, sid 84)
"Her work had a strong impact on me. I was counter to the prevailing minimal situation myself and she had some of that in her work, but it derives from a biological organism, a kind of mummification". Robert Smithson *, i intervju, i tidskriften Arts, nov, 1966.
2.
Vid sidan av ett sent, och luminöst vackert verk, som "Contingent" - som visar i vilken riktning Eva Hesse kunnat utvecklas om hon fått ett medellångt liv - så är det hennes tuschteckningar av cirklar som på enklast fattbara sätt demonstrerar hennes estetiska avvikelse från de regler som ställts upp av minimalisterna. Periodvis gör hon oändliga serier av svartvita tuschmålningar med utgångspunkt i minimalismens "grid", rutmönstret som håller uttrycket på plats i det opersonligas sfär. Men cirklarna blir till ljuskoner, gråtonerna är så varierade att geometrin börjar andas. Genom sin observans och precisa närvaro ger hon dem liv, de rullar och vibrerar, de sjunker in mot ett svart centrum, som en skulptur av Anish Kapoor, eller de dränks av ett ljus som tycks komma från baksidan av papperet. De är allt annat än minimalistiskt korrekta; ingen ytfinish, inget fabriksprojekt, inte den där påbjudna frånvaron av handen och den personliga touchen. Hesses cirkelmåleri kan verka asketiskt och metodiskt, det hävdar sig inte som illustrationer av teorier, snarare som praktiska meditationer: En uthållig närvaro vid de enkla målartingen; penseln, tuschet, papperet. Dessutom är det kanske så att Hesse, som kvinna, har närmare till beröringsplanet, till en nivå där papper och materia får hud. Vi kan lämna diskussionen om gender därhän tills vidare. Men även konceptet, det matematiska och tänkta, som hos Sol LeWitt blev axeln i en stor och strömmande produktion, blir för Eva Hesse bara intressant i den mån det koagulerar till en sinnlig närvaro, ett presens som pressar och infekterar materialen. I stället för att avstå från att "smitta ner" de rena formerna, de tänkta kropparna, låter hon det semiotiska rinna upp som en utväxt i verken, som klumpar och trådar, som virrvarr och crazy. I den enda kliniskt fabrikstillverkade stålkub hon gjorde, har hon perforerat ytan med små hål, och för hand knutit fast den massa av hårlikande platstrådar som täcker insidan, som en päls, (Accession II, 1969). Ett tidsödande arbete, som att knyta en rya, osäkrar kuben. "Thats obsessive repetition, but the form it takes is square and it´s a perfect square. (...) The inside looks amazingly chaotic...", har Hesse sagt i en intervju.
Det intressanta är korsningen av perfektionism och humoristisk-frenetisk overkill. På gränsen mellan abstrakt expressionism, surrealism, och minimalism, tar hon det hon behöver. Och när hon gör en av sina största skulpturer, Sans II,1968, ett tidstypiskt verk, som i sin fulla utsträckning är 16 meter långt, och som repeterar ett enda formelement - så gör hon det i latex, ett material som tillåter varenda bit att se tummad ut, varje kant på varje modul av Sans II veckar ut sig som en könsöppning, som labia minores, eller som bikakeliknande öppningar för en okänd insekt. Den formellt oanständiga utstrålningen i ett sådant verk motsätter sig geometrins höghet, det protesterar - i hemlighet, tror jag - mot konstvärldens maktgeometri och minimalismens ortodoxa pretentioner.
"Sometimes I feel there is something wrong with me. I don´t have that kind of precise mind or I just don´t feel that way. I feel very strongly in the way that I feel, but I don´t stand on a kind of system. Maybe mine is another kind of system...much closer to soul or introspection, to inner feelings." E.H.*
3.
Om man ser vad hon gjorde som mogen konstnär, och tänker sig in i det med handen, så avtecknar sig en ganska enkel och repeterbar kod; en fyrkant, eller en cirkel, en bestämd form, ur vilken någonting slingrar sig ut, navelsträngsliknande eller ormlikt, ibland som långa hår. Rektangeln, kuben eller lådan kan också ha utskjutande små eller stora, runda eller knottriga "organ". Som i reliefen Ennead, från 1996, där den mörka triangeln antar en klassisk tragisk referensram, genom namnet, men också genom sin stränghet, en monumentalitet som bryts upp av vårtiga, rinnande formelement. Som en gravsten med hårväxt, ett minnesmärke som trasslar in sig i det efterlämnade livet. "Håret", de omsorgsfullt färgade snörena, är en av Hesses typiska avvikelser från det osårbara i minimalismen. Det emotionella och organiska i hennes verk överskrider tidsandan och rinner in i ett senare decennium när kroppsvätskor, organ, ärr och fysisk sårbarhet oftare blev synliga i konsten. Hesse "pioneered alternatives" till minimalismen, som Lucy Lippard skrev i sin stora monografi, 1976. I tuschteckningarna gör hon minimal arts relativa självhögtidlighet till konkret poesi, i skulpturerna förvandlar hon samma grammatik till slang, nonsens. Men utan "the grid" skulle hon inte ha haft en modell att avvika från; mönstret är ett språk hon använder för att fånga upp sin skillnad. Och ändå - känner jag mig ofta mer påtänd av grabbarnas konst från samma tid; Frank Stella och Robert Smithson, för att inte tala om Sol LeWitt har mycket mer av det jag själv upplevde som tidsandan; driften ut i ljuset, friheten, horisontkänslan, den naiva övertygelsen om att veta hur man ska leva och tänka. Den överflödskänslan kom i hög grad från Amerika.
Men Eva Hesse var så mycket mer europeisk, närmare det förflutna, kriget, judeutrotningen - allt det ligger som en palimpsest på botten av hennes verk. Hon var född i Tyskland, i en tid då konstens autonomi visavi naziväldet var en allvarlig sak, nog för att skapa en livslång immunitet mot ideologiska korrigeringar av estetiken. När minimalismen definierar sig via matematiska progressioner och objektets opersonliga auktoritet, behåller hon kontakten med det som tidsandan trängt undan; den mörka baksidan. Det groteska, slitna och fula underminerar Eva Hesses verk. Hon kan ta ett stycke latex på bomull - 78x40 - och pressa det att se ut som en blandning av solkigt lakan och en glömd gravsten (Augment, 1968). I det materiellt och formalt fattiga, finns ett rum av intighet, ett slutspel. Och det är något annat än den amerikanska optimismen, olikt de manliga minimalisternas övertygelse om att skriva om historien till framtid. Hesse är inlemmad i ett historiskt-biografiskt förflutet och en kvinnlig serie. Tidsandan till trots uppfattar hon inte sig själv som fri, hon avundas de samtida männen deras "cool", men hon känner sig inte sån. I stället arbetar hon med det som hon är fast i, och gör det till en utgångspunkt för sina gränsupplösande objekt.
Have really been discovering my weird humor and making sick or maybe cool but I can only see things that way - experience them also but I can´t feel cool - that is my hopelessness. Like it all based on fear and cannot be cool when one constantly feels fear...Everything for me is personally glossed with anxiety...". E.H. i brev till Sol LeWitt 1966* (citerat från Lucy Lippard, sid 16)
"Do more. More non-sensical more crazy more machines, more breasts, penises, cunts, whatever (...) Don´t worry about cool, make your own uncool. Make your own, your own world. If you fear, make it work for you - draw and paint fear and anxiety...". Sol LeWitt i brev till E.H. 1966* (citerat från Lucy Lippard, sid 35)
4.
Minimalismen blev snabbt comme-il-faut och mainstream, ett gångbart stilmedel för unga designers och ett måste för kvarterskrogarna. Grått, svart och stramt är fortfarande standard för varje wannabe i ett socialt habitus, som föreskriver en seriös look. Så har minimalismen - som mycket annat i den kulturella rundgångens repressiva tolerans - blivit posh, och som den amerikanske konstkritikern Alan Moore uttryckt det: "The style has become so pervasive as to be nearly invisible, a garment for the art institutional status qou. Its original avantgardism is now only an artifact of critical history; Minimalism has been smoothly absorbed into modernism." Det är kanske vad som händer med en stil som från början var präglad av drömmar om teknisk polish, cool opersonlighet och amerikansk kulturell revanschism. Konceptet är på en gång ekonomiskt multiplicerbart och stilistiskt övertygande. Och - tvärs emot Judds intentioner - har den nya tidens minimalistiska arkitekter sett till att "integrera" konstnärer i sina projekt på ett sätt som får deras bidrag att se ut som en "smaksak". Eva Hesse, respekterad konstnär redan vid trettio, förblir trots sin kontakt med den minimalistiska omgivningen på något sätt utanför. Hennes stil kommer att återbrukas som all annan avantgardism, men hennes objekt är inga varaktiga fetischer och knappt gångbara i ideologi- eller kapitalströmmen. På den senaste stora Hesse-utställningen i Europa, (Tate Gallery 2003) saknades flera av hennes viktigaste verk, många av dem går inte längre att ställa ut, andra har brunfärgats och mist sin transparens, men på det demokratiska nätet kan man se och ana den ursprungliga skönheten i verk som "Contingent", "Ennead" och "Repetition 19, III". Materialförfallet i en del av objekten är en följd av teknisk okunskap, experimentlusta, brist på pengar, det är inte i sig en dygd, det betyder bara att de långsamt försvinner ut ur det marknadsmässiga och institutionella utbytet. I en intervju kort före sin död förklarade Hesse sin inställning: "At this point I feel a little guilty when people want to buy it (...). I´m not sure what my stand on lasting really is. Part of me feels that it´s superfluous, and if I need to use rubber that is more important". Med eller utan intention förblir hennes konst udda och underlig på ett sätt som engagerar konststudenter och filosofer. I sina texter kan hon låta som en betryckt streber, men verken tycks komma ur roligare lägen, de kommunicerar ett moment av upptäckt-utan-ägande, som Lyotard kallat för "nomadisk intensitet", men som Hesse - i en tidstypisk, zeninfluerad formulering - beskrev så här:
"how to achieve by not achieving? how to make by not making?
it´s all in that.
it´s not the new, it is what is not yet known,
thought, seen, touched but really what is not.
and that is.
Gabrielle Björnstrand
_______________________________________________
Bilder: Eva Hesse 1969,
2. En tuschmålning från ungefär samma tid och 3. "Contingent" från 1969.
Essän har tidigare publicerats i tidskriften Hjärnstorm 2006.
En utställning av Eva Hesses verk visas under hösten på Brooklyn Museum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.