Det
är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra
sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det
är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än
stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa
konfessioner är hon omistlig.
Om
vi låter blicken vila på kartan och dessutom vänder den 4500 år tillbaka,
finner vi grunderna till en tidig religion i områdena kring Eufrat och Tigris,
det vi idag kallar Mellanöstern. Vid den tiden finns ännu ingen individuell
religion, menar Karen Armstrong, utan all mytisk och kultisk aktivitet är
ovillkorligt förenad med statsmakten; d.v.s. ett uttryck för ett folks
samhörighet under vissa återkommande och bekräftande riter. Religion i vår personliga
bemärkelse finns inte ännu, utan är förbunden med samhället på samma sätt som
midsommar eller majbrasor i vår kultur. Däremot är denna tidiga religion tätt
förenad med makten, ”gudarna tjänade som monarkens alter ego” och det
rättfärdigar det strukturella våldet.
De första stadssamhällena växer fram och
berikar sig på de omgivande möjligheterna; kungar och krigare livnärs av bönder
och tjänare. Stadssamhällena utsätt ibland för räder av ökennomader som vill
inhösta en del av deras rikedom, eller de anfaller varandra, i jakt på samma
materiella överskott. Redan här skönjer vi en tanke som blir bärande för hela
Karen Armstrongs historieskrivning; nämligen den att materiella orsaker ligger
till grund för våld och erövringar; att det är den territoriella och strukturella
makten som också senare i utvecklingen utgör religionernas svarta sida. I just
detta avseende är hon – den f.d. nunnan – närmast marxistisk; det är de
ekonomiska realiteterna, överskottet hos somliga, underskottet hos andra,
girighet och ägandebehov, som utgör triggermekanismerna i alla de småkrig som
förekommer mellan folkslag redan i historiens begynnelse. Men långt senare, i vår
tids mellanöstern-konflikter, i medeltidens korståg, i Islams frammarsch genom
Europa på 700-talet, i småkrigen mellan olika kristna och/eller muslimska
grupper, i våldet mellan hinduer och buddhister, finner hon starka skäl att
inte enbart beakta religionens innehåll utan också de härskare och förtryckare,
som använder religionen som redskap för sina konflikter. Att en romersk kejsare
väljer kristendomen är s.a.s. inte kristendomens fel, men det blir en
maktfaktor i händerna på Konstantin den store (som
grundlägger Konstantinopel så strategiskt). Samma sak gäller för hinduer och
buddhister i Indien: När de omgrupperas på grund av kolonialmaktens
gränsdragningar uppstår sår i samhället som är långt mer explosiva än de varit
om inte britterna dragit gränser mellan regioner och religioner.
På liknande
sätt är sunni- och shiamuslimer ofta både annekterande av en politisk makt, och
pådyvlade en onaturlig gränsdragning mellan folk och riken, inte sällan åstadkommen
av makthungriga furstar eller autokratiska kolonialmakter. Det är t.ex.
britterna som drar nya gränser genom Indien, och mellan Israel/Palestina.
Man
kan invända att Karen Armstrong, historiker med en kristen bakgrund, intar en
apologetisk position till religionerna. Man kan också invända att hon, en smula
egensinnigt, sorterar in modern religiositet i en annan kategori än de tidiga
religiösa uttrycken, där hela samhället var inbäddat i en gemensam idé. Följden
blir att hon vill skilja ut det s.a.s. vuxet religiösa, från de mer primitiva
och ibland barbariska uttryck som religionerna haft under en historisk tid av
stamsamhällen och konflikter. I grunden samma konflikter som vi sett i Ruanda,
Kongo, Afghanistan, Irak och Pakistan. Samt i de kristna korstågen, Islams erövringståg
genom Europa och Trettioåriga kriget. Där det tycks att människor strider för
rätt sorts religion, för att meja ner sina andliga motståndare, för att utvidga
ett protestantiskt Europa – ser Armstrong snarare en maktpolitik som tar
religionen till intäkt för våld, krig och övergrepp mot andra människor. Men
det hon inte integrerar i sitt verk är de psykoanalytiska teorierna om vårt
behov av ”den andre”, av ondskans projektioner på ”de otrogna”, och av alla de
schatteringar av auktoritetstro och underkastelse som i religionens namn kastar
sin skugga över miljontals människor.
Man
kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och
andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk
och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i
förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna,
icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis
hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna
klosterväsendet i Brittanien och på Irland.
Men
- hur mycket jag än uppskattar detta jätteverk – så måste det ändå sägas att
det har skavanker: Armstrong är
apologetisk, d.v.s – hon försvarar religionernas kärna mot deras missbrukare,
hon ser hur de används i ett led av andra mekanismer, men hon återvänder endast
sällan till de verkligt krigiska texterna i Koranen, Bibeln eller Bhagavad
Gita. Och när hon gör det vill hon nästan genast förklara det med maktspråkets
betydelser och missbruk av tron. Däremot sopar hon aldrig de historiska
hemskheterna under mattan: Korsriddarnas invasion av Jerusalem 1099 beskriver
hon i all dess blodiga fasa: Mer än 30000 döda på tre dagar, kristna krigare som
står upp till anklarna i blod. Ingen kan anklaga henne för att skydda
kristendomen mot kritik. Hon kallar det första korståget ”psykotiskt”.
Likaså
beskriver hon inkvisitionen i Europa, och antisemitismen, med all önskvärd
tydlighet. Men – ja detta men – hon fasthåller envist en idé om att verklig
religion är någonting annat. Det tror jag också. Men jag tror det är ett hinder
att ens behöva försvara religionernas auktoritära uttryck med hjälp av
sociologiska aspekter. Det oerhört tröttsamma, plågsamma, snedvridna med
religionerna finns där. Och det ska till en stor, bred kvast för att skilja det
martyriska arvet från något som en modern människa kan ta till sig och bevara. I
det senare fallet bör man faktiskt veta allt om de femhundra sidorna av Karen
Armstrongs historiska berättelse. Den är mestadels briljant skriven och
sammanfattad.
_ _ _ _ _ _ _ _
Karen
Armstrong: ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien”. Natur
& Kultur.
Artikeln tidigare publicerad i ST, ÖP, NLT, DT m.fl.tidningar. Här är länken till DT.
