Genom att KB nu lagt sitt arkiv av svenska tidningar öppet, på nätet, så fick jag tag i den här artikeln jag skrev om min far och Bergman, och om den enda och stora schismen i deras samarbete. På sätt och vis var Bergman, i denna hårda fas, under skilsmässa från Käbi Läritei, och med pressen att skapa något under trycket av tiden, och samtidigt under trycket av sin inre demon, prästen - en sorts demonregissör. Det blev en mycket underlig relation mellan IB och Gunnar, och ett antal obehagliga regigrepp, som i förlängningen kan påminna om andra arbetskonflikter, som till exempel det som kom fram under me-too-rörelsen. Men här alltså under icke-könsbundna icke-sexuella former. Det var helt enkelt en jävla skitinspelning. Men Gunnar gjorde en av sina bästa roller, ändå. Vilket vittnar om konstnärlig integritet.
Efter detta gjordes bara få och relativt små samarbeten dem emellan. Men faktum kvarstår att det var IB som gav Gunnar de tuffaste uppgifterna att tackla, och de vackraste filmerna att var med i. So - when all is said and done...
Här är min artikel:
24.4.21
Nu är min artikel inte längre nåbar för dem som inte kan gå in i KB:s arkiv irl. Så jag låter den sannfärdige Jörn Donner få sista ordet:
"Aku Louhimies är inte ensam om att ta till sadistiska metoder. Regissören och producenten Jörn Donner minns hur Ingmar Bergman under inspelningen av Nattvardsgästerna skickade en läkare till huvudrollsinnehavaren Gunnar Björnstrand för att informera denne om att han var allvarligt sjuk.
Detta för att Björnstrand skulle spela svårt sjuk i filmen. När inspelningen var klar återhämtade sig Björnstrand mirakulöst nog från sin "sjukdom".
- Ingmar Bergmans beteende i det här fallet är också en form av sadism. Själv har jag alltid försökt sträva efter att mina skådespelare är trygga under en filminspelning."
Länk till Hufvudstadsbladet här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.