Blomster i konsten

Rachel Ruysch, blomsterstilleben, 1716.

Jag har alltid varit svag för det holländska blomstermåleriet. Dessa exakta men ändå stämningsfulla bilder av rosor och pioner, liljor och fjärilar, lysande mot en mörk bakgrund. Stilleben som ibland innehåller en smygande stämning av förgänglighet, av vissnande blom, och gnagande maskar på väg in i frukternas hylle. En påminnelse om det dödliga i allt vackert.

Men var började det? I Holland på 1600-talet, under den s.k. holländska guldåldern. Den expanderande handeln gav utrymme för den burgna klassen att investera i sin självbild. Man ville se trevliga interiörer från hem och krog, gärna med någon som spelade ett instrument. Samtidigt kom de vällustiga återgivningarna av torgens utbud av fisk, skaldjur, frukter, kött och grönsaker. Så kunde man föreviga överflödet, och konstnärerna arbetade som aldrig förr med naturalistiska återgivningar av äpplens glansdagrar, fasta blomknoppar och en persikas pudriga hud. Parallellt fanns den allvarsamma varianten: Vanitasmåleriet. Vanitas betyder fåfänglighet och en medvetenhet om förgängligheten. Ibland kunde målaren återge en dam som betraktar en dödskalle, ungefär som Prins Hamlet, från samma 1600-tal. Ibland symboliseras dödsmedvetenheten genom ett tidur, eller ett glas som fallit omkull, eller genom studier av vissnande blom och ätande små djur som snart ska förvandla allt kött till hö.

I sommarens utställning på Millesgården i Stockholm, "Älskade Blommor, finns alla dessa stämningar representerade, både i målningar från 1600-talet och i modern videokonst. Låt oss börja i moderniteten: En relativt ung konstnär, Saara Ekström, har bl.a. gjort en video där hon filmat ett fat med tomater som långsamt sjunker ihop från glansig mognad till hopskrumpnad ruttenhet. En annan video visar ett par händer som skalar blombladen av en ros, det ena efter det andra, eller – när filmen körs baklänges - plockar samman blomman igen. Här recyklas 1600-talets Vanitas-tanke utan att konstnären tillför något mer än ny teknik. Den sortens konceptkonst är lite grann som öppet mål. Men även Andy Warhols berömda blommor känns lättköpta i sammanhanget.

Betydligt intressantare är då utställningens bravurnummer: Tre väldiga målningar av den finske konstnären Heikki Marila. Nu är vi på fast mark. Marila håller sig kvar i målartraditionen. I åratal har han upprepat dessa stora blomsterbilder och han vet precis vad han håller på med. Jag möts av klasar med utslagna, aningens trötta pioner, vita mot mörk bakgrund. Deras utstrålning är rent fysisk; i tjockt pålagd färg, vrider Marila runt sina penslar och palettknivar tills blommorna ser ut som farliga väsen. Gnistrande kroppar, som anfaller vår syn en kort stund innan de sjunker tillbaka i bakgrundens tomhet. Det här är riktigt Vanitasmåleri, och märkligt levande blommor. Min enda tvekan gäller att han upprepat denna manöver i så många år nu. Och när blir då skickligheten stil och manér?

Den sortens frågor slipper man när man återvänder till de tidigare konstnärerna; som Maria Sibylla Merian, en 1600-talsbotaniker som var både produktiv och kunnig, och vars förmågor imponerade stort på till exempel Linné. Eller om man vänder sig till äldre svenska målare; Sven X:et Erixon, Agda Holst, Eugène Jansson och Ivan Aguéli: Alla har de målat osensationella bilder med blomster. Aguéli är återhållsam och stiliserad, och naivisten X-et Erixon låter ett barn begrava halva ansiktet i en jättelik tulpan.

Målning: Heikki Marila.

Åter till moderniteten: Flera av utställningens konstnärer jobbar med foto som medium, och en del av deras verk känns också photoshoppade i dålig mening; dekorativa, ofarliga saker att placera ut i snygga miljöer. Man kan göra så flotta saker med ny teknik, och ibland känns mediet motståndslöst och förföriskt.

Den dekorativa finessen i Denise Grünsteins stora blomsterslinga, fungerar som en C-print-gobeläng för en fondvägg, och Ewa-Marie Rundquist fina studier av en svajig vallmostängel kan göra sig bra i en kontorsinredning. Det är just här som utställningen tappar stinget. I känslan av att mycket av det nya är som gjort för inredning, och att det allvarsamma momentet i blommornas liv, från friskaste ros till torkade blad, försvinner i smartness. Denise Grünstein är en vidunderlig fotograf, och hon har gjort intressantare saker, men överlappningar mellan kommersiellt och konstnärligt är inte alltid ”gränsöverskridande”.

Till sist, en annorlunda konstnär, som också har sin bakgrund i det dekorativa, textilkonstnären Gunilla Lagerhem Ullberg: Hon har gjort en serie med sexton bilder, alla i samma kvadratiska format. I ett gammaldags herbarium har hon torkat blomblad och löv, och med finkänslighet fäst dem på papper i tapetliknande mönster. Det är skira och koloristiskt vackra experiment. Det ihärdiga hopsamlandet ur naturens fatabur tycks hämta in en hemlighet: Blombladens ovaler, marijuanalövets fraktaler, vitsippans hexagram placeras i mönster av geometrisk karaktär. Präktigt? Ja. Men att hålla igen på det subjektiva uttrycket till förmån för objektstudium är en estetik vi fått i arv både från botanisternas fältstudier och de gamla naturvetenskapliga skolaffischerna. I Gunilla Lagerhem Ullbergs metodiska bilder antar växterna en kosmisk kvalitet, som om de är delar av samma materia ur vilken stjärnor föds.

Bild: Gunilla Lagerhem Ullberg

Något kortad version av en artikel om utställningen 2015, tidigare publicerad i DT, ST, Vlt, Gefle Dagblad m.fl tidningar.