björnstrand backwater: 2014-03-02

Jag bor i en storm av känslor. Det sade Ingmar Bergman när han mottog Goethepriset. Vi får veta mer om honom i Mikael Timms biografi.

Bergman. Nu igen, och varför? Svaret är enkelt: Det har inte funnits en fullödig Bergmanbiografi på svenska förrän nu, med Mikael Timms bok Lusten och dämonerna (Norstedts). Det tog honom sex år att skriva den, och den beskriver sju decennier av svensk teater- och filmhistoria, med Bergman som epicentrum.

DET BÖRJAR I BARNDOMEN, men den har Bergman skrivit så mycket om att vi nästan kan den utantill. För egen del blir jag mer betagen av kapitel som handlar om en nittonårig yngling med teaterfeber och omättliga ambitioner. Frikallad från lumpen drar han igång sin teaterverksamhet på Mäster Olofsgården i Gamla stan. Han håller benhårt på disciplin och arbetstider, även för de amatörer han då arbetar med, och får tidigt beröm för sina uppsättningar.
Därifrån är det gå som gäller; till Medborgarskolans teater och nya berömmande recensioner. Vidare till Studentteatern, Dramatikerstudion, och till Helsingborgs stadsteater, som han fick sådan fart på att den småborgerliga staden blev teaterfrälst. Sedan till Göteborgs och Malmös stadsteatrar, med returer till Stockholms teatrar, och de första filmförsöken på 40-talet.

UNDER 50-TALET ÄR BERGMAN den regissör som efter pilsnerfilmerna och Hasse Ekman-vågen börjar göra film med en egenartad konstnärlig kvalitet. Samtidigt blir han, som på beställning, en stötesten för vissa kritiker. Bergman, själv en komplexfylld beundrare av 40-talistförfattarna, får sin råaste kritik från det litterära hållet. Olof Lagercrantz recenserar Sommarnattens leende med en drapa:
»En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning. (...) Jag skäms att jag har sett den«.

MEN SOMMARNATTENS LEENDE fick pris i Cannes, och drog in så mycket pengar att Bergman fick körkort för fortsatt filmande. På 60-talet blev filmen etablerad som en egen konstart, och Bergman är en av tidens stora auteurer, en av dem som själva skriver, regisserar och klipper sina filmer. Samtidigt får hans teateruppsättningar världsrykte. Men det expansiva 60-talet övergår i det politiska 60-talet och Bergman får nytt motstånd. I Sverige betraktas han av många som en fadersgestalt som ska störtas, och som handledare på Filmskolan är han impopulär.
Mikael Timm berättar med ett skratt om hur rektorn på filmskolan ödmjukt undrade om det fanns någon som ville ha Bergman som handledare. Det blev en elev: Marianne Ahrne. Lite senare får Bergman sparken, och när han håller en sista föreläsning blir han utbuad av den unga vänsterkåren. Men före 1965 var han på en gång lärare på Filmskolan, chef på Dramaten och konstnärlig ledare vid Svensk Filmindustri, med makt över egna och andras produktioner.
– Fanns det folk som tyckte att de inte fick göra det de ville på grund av Bergman?
– Inte så att han direkt stoppade någon. Det handlade väl mera om vilka han ville hjälpa fram. Och det är klart att Kenne Fant, som sen tog över på SF, gärna lyssnade på Bergmans förslag.
– Men det hördes en ilska över att han fick göra så extremt dyra produktioner?
– Ja, som när han gjorde Trollflöjten och Fanny och Alexander. Man sa att de vanliga TV-producenternas arbetsmöjligheter förstördes på grund av kostnaderna för Trollflöjten. Men det stämmer inte riktigt. För det han gjorde drog ju in väldigt mycket pengar både till Filminstitutet och Sveriges Television.

TIMM VISAR FRAM ett antal Bergman. En är den evige eldsjälen som är så lätt att tycka om. Andra är hustrubytaren, humörmänniskan, humoristen, arbetsnarkomanen med magbesvär, sömnlöshet, kriser. Och så finns den inspirerande arbetsgivaren, som noga valde sina skådespelare.
Manusskrivandet var ett ensamt jobb; det kompenserade Bergman genom att göra teatern och skådespelarna till ett andra hem.
– Jag tror han upplevde det som att han kom in i värmen. Han var inte så förtjust i exteriörtagningar, men han tyckte mycket om det slutna rummet, förtätningen med skådespelarna. Och han älskade ju teatern, atmosfären, dammet, alltihop. Jag tror att han hade varit en sämre filmregissör om han inte haft teatern.
En aspekt av hans lojalitet med skådespelare, var att han höjde lönerna avsevärt när han kom till Dramaten. 40 procent, skriver Mikael Timm.
– Det blev mycket bråk då, för det satte ju skalan även för andra teatrar. Men Ingmar tyckte inte att skådespelare skulle ha mindre betalt än kyrkans folk. Så han kollade prästernas inkomster och satte lönerna därefter.

DET FANNS MINDRE GODA SIDOR hos arbetsgivaren Bergman. I Lars Noréns dagbok beskrivs den åldrade regissören som »elakare och mer besvärlig än någonsin mot dem han arbetar med«. Mikael Timm inskränker sig till att nämna att Bergman ansågs svår. Och om jag ska hitta någon svaghet i denna gedigna biografi så är det att den glider så lätt över de svarta sidorna hos Bergman.
– Men det beror nog på att jag var så inställd på att själva berättelsen skulle hålla. Jag ville inte skriva en biografi där alla sidospår är med, och jag ville absolut inte ha en moraliserande stil. Läsaren får själv avgöra hur Bergman hade det med sina äktenskap och annat.
Kände Timm aldrig som filmrecensent och författare att han ville ha mer utrymme för sina egna, subjektiva intryck?
– Jag är nog så subjektiv som jag vill vara. Och jag är inte så himla involverad i mina figurer ens när jag skriver romaner. Det är nog bara så jag är. Jag har en viss distans både till människorna och historierna. Sen tycker jag också man ska lämna en bok med viss hunger. Allt ska inte vara serverat.

(Tidigare publicerad i TCO-tidningen, maj 2008.)