Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit
sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en
av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa
kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna
från locken på gamla målarfärgsburkar.
Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när
”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara
förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde
laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som
besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar,
övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en
hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg:
Limegrönt, kadmiumrött och preussisk blått. Eller så klistrade han grader av
beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.
Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från
dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och
bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen,
ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov
att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´
”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin
Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären
Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar
uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.
Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela
vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets
högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En
kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och
borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste
som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men
också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters
fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans
Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar,
behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade
resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss
kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra
hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten
mellan könen.
Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i
exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som
gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller
ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad
freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och
ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade
skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna
känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter
emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den suveräna leken i vilket som helst av hans verk:
Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste,
elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.
(Tidigare publicerad i UNT och ST. )
