Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme finns också i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett namndroppande som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken.
Romanen är välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.
----------------------
Repris från TCO-tidningen 2006.
Och här om en annan Bergman.bok, Mikael Timms biografi.
