Kanske särskilt första satsen. Det pojkiga blåset, känslan av en båt som lägger till medan en liten käck församling hälsar välkomna på stranden. Jag föreställer mig minnen av sjömän och deras kvinnor i Carl Nielsens barndom. Fartyg, segel, sjöfararliv, mod. Och det är mig komplett egalt om det är omodernt att avläsa scener, en historia, ur musiken.
