Vid tiden för det här porträttets tillkomst börjar Freud lägga grunden till en metodisk kunskap om människan. Men författare och konstnärer är, på sitt ometodiska vis, som vanligt lite före. Här är nu Ernst Josephson med sin stora inlevelse; att genomskåda är att acceptera, att verkligen se kan vara som att älska.
Några år senare kommer Ernst Josephson att sväva ut i amorfa andekontakter, men här gäller det den verkliga människan. Världen står fortfarande på den fasta, klassiska mark, som Josephson velat göra till sin. Karaktär och personlighet har tyngd. Med det tjocka draperiet ger han sin modell en furstlig inramning. Men draperiet är samtidigt sin egen värld, på en gång skimrande yta och oroande djup. Desto klarare tecknas konstnärsvännen Carl Skånberg, karaktäriserad som en renässansfurste med puckelrygg, eller en dandy som fått sig en skopa ödmjukhet. Och Skånberg var, trots sin anlagda nobless, ingen vanlig posör; han föreslog själv ett porträtt i helfigur och profil, med puckeln fullt synlig i konturen.
Men Josephson valde en annan väg, att måla "framsidan" så att "baksidan" ändå märks; stilfullheten en aning för bestämd, en anspänning som tar loven av fåfängan. Ett både komiskt och narraktigt klarsynt drag. I Skånbergs hand blir krymplingskäppen till en förlängning av ryggraden: Här är jag. Jag är den jag är. Och Josephson ser det.
Med den traditionella psykologins förkärlek för kritiska persontolkningar skulle man betona det "kompensatoriska" i Skånbergs attityd. Men Ernst Josephson ser på ett annat sätt. Hans attityd är mer religiöst överseende än analytiskt penetrerande. I sina porträtt ger han människan det utrymme, den befriade zon, som endast stor konst eller kärlek kan skapa. Platsen är lika svårfunnen som ögonblicket är kort. Själv kan han inte stanna där. Men målningen är kvar.
Åtta år efter dess tillkomst kan Josepson knappt ta i en pensel. I sin stuga i Brehat håller han nattjour för osaliga andar. En av besökarna är den då avlidne Skånberg. Med Josephsons assistans får vännen, likt så många andra, frälsningen i ett huj.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text publicerad i DN, Galleriet, 29.3.1990. Målningen är gjord 1880.
En annan text om Ernst Josephson finns här: Guds ansikte signerat Josephson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.