Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag var på bra humör. Kryssade hur lätt som helst mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Kul. Ljuvligt. Fortfarande förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid; han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetation och målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör också alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, i alla fall i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets gulligheter därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon med liv i luckan.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro; kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Variabler av lyskraft. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.