Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
         
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02

True Detective - and the transformation of an actor

It rarely happens to me but this time it did: I became totally enthralled by an actors performance. I spent hours pondering on the enchantment of acting, what it´s really about, why generation upon generation have a few favourites that we connect to internationally and discuss with internally.
I´m talking about Matthew McConaughey, one of the lead actors in True Detective. I can hardly remember seeing him before, and if so, only in something lighter and completely forgettable. But now I´ve been following True Detective with manic attention. Partly because it´s so good - a tightly knit and yet lingering story - partly because the lead characters, Rust Cohles, transformations makes me so curious. The insecurities surrounding his identity is a much more complicated thread in the story than the usual plot about murder and murderers: Because who is Rust? He is apparently two, three persons. Rust 1, the intense policeman with a concentration so sharp you could cut yourself on it. Rust 2, a laidback detective with philosophical statements as an armor around his inner life. Or Rust 3, who acts out a cop on the downside, works in a bar, has a dirty ponytail. Three parts in one part, so to speak, like dolls inside dolls. When Rust is interrogated about what he´s really doing, in his private reconnaissance, one doll is removed, another remains. Nobody is supposed to know where he´s at. 

That is the fascination with the character Rust, in a crimi with unusually many layers. The other fascination is about the presumed discrepancy between the act and the actor Matthew McConaughey. For me, coming from an actors family, it becomes extra interesting: That one of the most welladapted performers, a neatly styled father of three, the man who keeps smiling in 300 photos, wearing Dolce Gabbana and a perfect set of teeth - that this very guy can turn himself inside out and become Rust; a dark figure who sacrifices himself and goes to pieces, totally fixated on a crime, and illojal to everything but his mission. How can he be so convincing?  

An unglamorous aspect of acting - is that "normal" actors often make a part greater justice than those who entertain their image; their Jack-Nicholson-style, or Malkowich-jargon. Nothing wrong with those two, but I can imagine them taking hold of a part such as Rust Cohle, filling it with their particular nonchalance. Not so moving. In contrast, I believe that the normal actor - someone like McConaughey - can save their energy for the real identification, one that has to do with concentration and intensity, to quit styling and become one with the part. Daniel Day-Lewis and Gena Rowlands are two others who can do that. And many more. But, from now on, Matthew McConaughey is one of the great character actors of our time. His demons have been waiting for their opening, one could say. That´s why they have such a definite form.  

Of course, he´s not alone. Nick Pizzolatto wrote the manuscript and created the TV-drama together with the photographer and the director Cary Fukanaga. Furthermore, the other detective, Marty, played by Woody Harrelson, also transforms into a great interpretation. McConaughey is just part of the web. Nevertheless it´s really his role - Rust Cohle - that comes off as the dynamite of the drama. He´s the one who´s been given a voice as unique and strange as someone in a Faulknernovel. Without him True Detective might have been a regular crimi, something one can notice in passages where Rust is running around with a pistol, like other cops - when he becomes action instead of dialogue/monologue.  

New expressions, other artistic voices

emerge when a Culture is fixated on a too tight idea about itself, when the surface norm is polished in such a way that it´s bound to crack: and there - in the cracks, and the fermentation - the new emerges. It´s not important whether it´s romantic music, expressionist art, TV-series or Hip-hop.  It´s not about values, it´s just a recognition: The upper pressure of Societys It-must-be-like-this gives rise to the Revanschist pressure from below: Hell no, It-can-be-like-this-and-this-is-more-true.

That´s the age-old liberation of scenic arts from the uptight limitations of Culture: Something is being played out in theater or cinema, that is otherwise suppressed. Call it katharis - a cleansing. Even more interesting is the fact that both the lead characters and Nick Pizzolattos text, seems to talk to miljons or biljons of watchers. People are on Twitter citing Rust. True Detective is the Dickens or Dostojevskij of our time: It´s about pinpointing the sore spots of a Society: In this case an emotional and moral degradation, a satanist hell hidden benath the mangrove marshlands of Louisiana. 

The fixation of Rust Cohle stares right down into an abyss: fleeting there are the capitalstreams between high-up positions and bestial exploitation, between satanistic sects, religious hypocrisy, violence, sex, ritual murders and pedophilia. Haven´t we seen this before? No. Not with that degree of blackness, not with that merciless demonstration of hell on earth. Not with such intelligent acting. And never with a lead character whose dialogues and monologues are überintelligent references to all the pessimists and nihilists of the world. 

I think that we love Rust, and True Detective, because it talks to us about our own darker parts, or - if they are not so problematic - it still talks about a world of degradation and depravation. We might have known this before, but we see it now ever more clearly: Where one is selling children and women as sexual candy and killing them, one is no longer worth the epithet Civilisation. This is our collective shadow. Rust forces us to see it.

            Text above originally written in swedish for the blog Gabis Annex.

Ingmar Bergman - en biografi

Jag bor i en storm av känslor. Det sade Ingmar Bergman när han mottog Goethepriset. Vi får veta mer om honom i Mikael Timms biografi.

Bergman. Nu igen, och varför? Svaret är enkelt: Det har inte funnits en fullödig Bergmanbiografi på svenska förrän nu, med Mikael Timms bok Lusten och dämonerna (Norstedts). Det tog honom sex år att skriva den, och den beskriver sju decennier av svensk teater- och filmhistoria, med Bergman som epicentrum.

DET BÖRJAR I BARNDOMEN, men den har Bergman skrivit så mycket om att vi nästan kan den utantill. För egen del blir jag mer betagen av kapitel som handlar om en nittonårig yngling med teaterfeber och omättliga ambitioner. Frikallad från lumpen drar han igång sin teaterverksamhet på Mäster Olofsgården i Gamla stan. Han håller benhårt på disciplin och arbetstider, även för de amatörer han då arbetar med, och får tidigt beröm för sina uppsättningar.
Därifrån är det gå som gäller; till Medborgarskolans teater och nya berömmande recensioner. Vidare till Studentteatern, Dramatikerstudion, och till Helsingborgs stadsteater, som han fick sådan fart på att den småborgerliga staden blev teaterfrälst. Sedan till Göteborgs och Malmös stadsteatrar, med returer till Stockholms teatrar, och de första filmförsöken på 40-talet.

UNDER 50-TALET ÄR BERGMAN den regissör som efter pilsnerfilmerna och Hasse Ekman-vågen börjar göra film med en egenartad konstnärlig kvalitet. Samtidigt blir han, som på beställning, en stötesten för vissa kritiker. Bergman, själv en komplexfylld beundrare av 40-talistförfattarna, får sin råaste kritik från det litterära hållet. Olof Lagercrantz recenserar Sommarnattens leende med en drapa:
»En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning. (...) Jag skäms att jag har sett den«.

MEN SOMMARNATTENS LEENDE fick pris i Cannes, och drog in så mycket pengar att Bergman fick körkort för fortsatt filmande. På 60-talet blev filmen etablerad som en egen konstart, och Bergman är en av tidens stora auteurer, en av dem som själva skriver, regisserar och klipper sina filmer. Samtidigt får hans teateruppsättningar världsrykte. Men det expansiva 60-talet övergår i det politiska 60-talet och Bergman får nytt motstånd. I Sverige betraktas han av många som en fadersgestalt som ska störtas, och som handledare på Filmskolan är han impopulär.
Mikael Timm berättar med ett skratt om hur rektorn på filmskolan ödmjukt undrade om det fanns någon som ville ha Bergman som handledare. Det blev en elev: Marianne Ahrne. Lite senare får Bergman sparken, och när han håller en sista föreläsning blir han utbuad av den unga vänsterkåren. Men före 1965 var han på en gång lärare på Filmskolan, chef på Dramaten och konstnärlig ledare vid Svensk Filmindustri, med makt över egna och andras produktioner.
– Fanns det folk som tyckte att de inte fick göra det de ville på grund av Bergman?
– Inte så att han direkt stoppade någon. Det handlade väl mera om vilka han ville hjälpa fram. Och det är klart att Kenne Fant, som sen tog över på SF, gärna lyssnade på Bergmans förslag.
– Men det hördes en ilska över att han fick göra så extremt dyra produktioner?
– Ja, som när han gjorde Trollflöjten och Fanny och Alexander. Man sa att de vanliga TV-producenternas arbetsmöjligheter förstördes på grund av kostnaderna för Trollflöjten. Men det stämmer inte riktigt. För det han gjorde drog ju in väldigt mycket pengar både till Filminstitutet och Sveriges Television.

TIMM VISAR FRAM ett antal Bergman. En är den evige eldsjälen som är så lätt att tycka om. Andra är hustrubytaren, humörmänniskan, humoristen, arbetsnarkomanen med magbesvär, sömnlöshet, kriser. Och så finns den inspirerande arbetsgivaren, som noga valde sina skådespelare.
Manusskrivandet var ett ensamt jobb; det kompenserade Bergman genom att göra teatern och skådespelarna till ett andra hem.
– Jag tror han upplevde det som att han kom in i värmen. Han var inte så förtjust i exteriörtagningar, men han tyckte mycket om det slutna rummet, förtätningen med skådespelarna. Och han älskade ju teatern, atmosfären, dammet, alltihop. Jag tror att han hade varit en sämre filmregissör om han inte haft teatern.
En aspekt av hans lojalitet med skådespelare, var att han höjde lönerna avsevärt när han kom till Dramaten. 40 procent, skriver Mikael Timm.
– Det blev mycket bråk då, för det satte ju skalan även för andra teatrar. Men Ingmar tyckte inte att skådespelare skulle ha mindre betalt än kyrkans folk. Så han kollade prästernas inkomster och satte lönerna därefter.

DET FANNS MINDRE GODA SIDOR hos arbetsgivaren Bergman. I Lars Noréns dagbok beskrivs den åldrade regissören som »elakare och mer besvärlig än någonsin mot dem han arbetar med«. Mikael Timm inskränker sig till att nämna att Bergman ansågs svår. Och om jag ska hitta någon svaghet i denna gedigna biografi så är det att den glider så lätt över de svarta sidorna hos Bergman.
– Men det beror nog på att jag var så inställd på att själva berättelsen skulle hålla. Jag ville inte skriva en biografi där alla sidospår är med, och jag ville absolut inte ha en moraliserande stil. Läsaren får själv avgöra hur Bergman hade det med sina äktenskap och annat.
Kände Timm aldrig som filmrecensent och författare att han ville ha mer utrymme för sina egna, subjektiva intryck?  
– Jag är nog så subjektiv som jag vill vara. Och jag är inte så himla involverad i mina figurer ens när jag skriver romaner. Det är nog bara så jag är. Jag har en viss distans både till människorna och historierna. Sen tycker jag också man ska lämna en bok med viss hunger. Allt ska inte vara serverat.

(Tidigare publicerad i TCO-tidningen, maj 2008.)

Gunnar Björnstrand som Jöns i Det sjunde inseglet, 1957

Bibi Andersson och Liv Ullman i Persona, 1966

Harriet Andersson som Karin i Såsom i en spegel, 1961

Ingmar Bergman och fotografen Sven Nyqvist

Tre musketörer i en paus under inspelningen av Skammen, 1968. Max von Sydow, Liv Ullman, Gunnar Björnstrand.

• Dela på Facebook
• Dela på Twitter
• Skriv ut