V.S. Naipaul - sin faders dröm

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen- Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.

Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.

Artikeln har tidigare varit publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT, m.fl.

Leonard Cohens sista

Dagar i Aten

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag får inget. Jag söker inget särskilt. Jag har allt. Det är jag som är rik. Det är de som aldrig får nog.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippiesar i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Homeriska dagar i solen

Det homeriska lugnet. De stora dagarna. Solljuset så starkt att människorna blev ljusa och goda, skuggorna ännu inte tydliga i det överexponerade ljuset. Min fars godhet, som i en klassisk saga; aldrig kom det något ont från honom. Ett och annat temperamentsutbrott vid migränanfallen, sen var det över. Min far var som en del av ljuset. Min mamma var rolig och ännu inte misstänksam. Ljuset spred sig över stora ytor på den tiden, människorna hade en inneboende stolthet, de gjorde sig inte för små, inte för gnetiga. Vänfamiljen Bernhard var nästa anhalt i solen. Med tre söner och en dotter. Vi korsade evigt glittrande vattenytor med segelbåtar och kajaker. Simmade längst inne i viken där vattnet var varmare. Reste ut till de yttersta skären, Villösan och Rödskären. Fiskade en del på nät, och drog upp. Åt ofta strömming. 

Pappan i familjen Bernhard var en lång figur ur Iliaden. Sönerna likaså. Alla hemkomna från olyckan till glädjen. Vi åt och drack och lekte, vi besökte gårdarna där djuren fanns, som vi matade med gräs, eller mjölk, om de var kalvar. Mamma Bernhard sjöng ibland för oss, hon var operasångerska.  En varm vallon. Vi borstade potatis i strandkanten nere vid bryggan, hon och jag. Rullade runt potatisen mot småsten; ett homeriskt sätt att göra ren potatis åt ett stort gäng. Äldsta sonen åt sex potatisar till varje mål. Nausikaa och Andromache åt mindre än pojkarna. Men alla var unga och kolhydratiska. Våra nöjen bestod i ständiga rörelser mellan hav och ängar, bort till sandstranden och ut med sailfishen, ut på holmarna och tillbaka till de första mogna hallonen. Med min syster dök jag från bryggan och vattnet var klart, så klart. Inget ont kunde hända oss.

Sen föll skuggorna. Sjukdom, min mammas. Senare min fars. De sålde av vårt röda hus, vårt första sommarhem, och byggde något mer bekvämt, närmare stranden. Hela byggnationen låg till en början i ljus. Jag satt på taknocken innan ens taket var lagt. Och vi reste med estniska Erki ut till havsbandet. Jag var femton då. Jag minns glädjen som fanns mellan pappa och mamma. Hur de gick iväg över klipporna som två unga, medan min syster och jag hölls i viken och simmade. Hur vi alla var unga. I ljuset.

Sen föll skuggorna. Var och varför händer det? Svartsjukan kommer in, kanske en otrohet som blev outhärdlig. Penelope ville inte höra talas om Kirke när Odysseus väl kom hem. Därför avslutar Homeros alla eskapader med att lägga allting bakom sin hjälte. Hur skulle Odysseus kunna berätta, bikta sig, tjata ut sina otroheter, farorna han gått igenom, när han äntligen kommit hem. Mannen tiger. Kvinnan väver klart.

Men i moderna romaner och i tidningarnas skvaller fortsätter alla historier mycket längre. Mannen kommer hem efter en lång resa och berättelsen tar aldrig slut. Nu börjar hustruns berättelse. Vem hon låg med under dagarna i Berlin. Ett helt hus skriker. Berättelsen antar apokalyptiska drag. Barn som ingenstans har att ta vägen. Kor rusar bort över fälten undan en emotionell katastrof. Den äktenskapliga sängen skakar till och är inte längre rotad i jorden. Den trofasta hunden känner inte igen sina ägare. Byrackorna gläfser. Grisen skriker. Tänder blänker till och händer knyter sig. Någon blir full och brölar i ett hörn av huset. En kvinna flyr problemen genom att lägga sig sjuk. En annan ljuger och manipulerar. En talar ut i pressen. Den ena systern tar från de andra. Modern blir kontrollfreak. Sonen drar iväg och kommer inte tillbaka. Fadern ligger döende; två av barnen går runt och krafsar i hans lådor, krafsar till sig allt de kan komma över innan han dör: Skriv under här, pappa. En darrande handstil på ett papper. Detta gäller en tredje familj. Där rör de sig ryckigt i karmiska trådar, snören drar i deras lemmar, men det märker inte att de sitter fast. Dockorna hoppar och har alltid rätt.

Det homeriska lugnet. Det stora ljuset. Och vänskapen, kärleken som kom ur det. Nausikaa minns inga andra möjligheter än att vara god. En skitunge som pallade äpplen och hånglade i ladan när hon var tolv. Men det fanns inget ont. Inte än. Det var inte förväntat. Solen var ännu starkast. Ljuset och strändernas frihet. Under månen sprang endast de som ville gömma något, som ville ljuga och förstöra. De alltid så nästlande; de som tror sig ha rätt, de gnidiga, dem ska man akta sig för, ty under månen springer de och allt är skuggor. 

På klassiskt vis innehåller denna lilla text minst två sammanvävda historier. Bilderna kommer från väggmålningar i Santorini och i Knossos från c.a 1600-1500 f. Kr.

Josephsons porträtt av Carl Skånberg

Vid tiden för det här porträttets tillkomst börjar Freud lägga grunden till en metodisk kunskap om människan. Men författare och konstnärer är, på sitt ometodiska vis, som vanligt lite före. Här är nu Ernst Josephson med sin stora inlevelse; att genomskåda är att acceptera, att verkligen se kan vara som att älska.

Några år senare kommer Ernst Josephson att sväva ut i amorfa andekontakter, men här gäller det den verkliga människan. Världen står fortfarande på den fasta, klassiska mark, som Josephson velat göra till sin. Karaktär och personlighet har tyngd. Med det tjocka draperiet ger han sin modell en furstlig inramning. Men draperiet är samtidigt sin egen värld, på en gång skimrande yta och oroande djup. Desto klarare tecknas konstnärsvännen Carl Skånberg, karaktäriserad som en renässansfurste med puckelrygg, eller en dandy som fått sig en skopa ödmjukhet. Och Skånberg var, trots sin anlagda nobless, ingen vanlig posör; han föreslog själv ett porträtt i helfigur och profil, med puckeln fullt synlig i konturen.

Men Josephson valde en annan väg, att måla "framsidan" så att "baksidan" ändå märks; stilfullheten en aning för bestämd, en anspänning som tar loven av fåfängan. Ett både komiskt och narraktigt klarsynt drag. I Skånbergs hand blir krymplingskäppen till en förlängning av ryggraden: Här är jag. Jag är den jag är. Och Josephson ser det.

Med den traditionella psykologins förkärlek för kritiska persontolkningar skulle man betona det "kompensatoriska" i Skånbergs attityd. Men Ernst Josephson ser på ett annat sätt. Hans attityd är mer religiöst överseende än analytiskt penetrerande. I sina porträtt ger han människan det utrymme, den befriade zon, som endast stor konst eller kärlek kan skapa. Platsen är lika svårfunnen som ögonblicket är kort. Själv kan han inte stanna där. Men målningen är kvar.

Åtta år efter dess tillkomst kan Josepson knappt ta i en pensel. I sin stuga i Brehat håller han nattjour för osaliga andar. En av besökarna är den då avlidne Skånberg. Med Josephsons assistans får vännen, likt så många andra, frälsningen i ett huj.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Text publicerad i DN, Galleriet, 29.3.1990. Målningen är gjord 1880.

En annan text om Ernst Josephson finns här: Guds ansikte signerat Josephson.

True Detective - and the transformation of an actor

It rarely happens to me but this time it did: I became totally enthralled by an actors performance. I spent hours pondering on the enchantment of acting, what it´s really about, why generation upon generation have a few favourites that we connect to internationally and discuss with internally.
I´m talking about Matthew McConaughey, one of the lead actors in True Detective. I can hardly remember seeing him before, and if so, only in something lighter and completely forgettable. But now I´ve been following True Detective with manic attention. Partly because it´s so good - a tightly knit and yet lingering story - partly because the lead characters, Rust Cohles, transformations makes me so curious. The insecurities surrounding his identity is a much more complicated thread in the story than the usual plot about murder and murderers: Because who is Rust? He is apparently two, three persons. Rust 1, the intense policeman with a concentration so sharp you could cut yourself on it. Rust 2, a laidback detective with philosophical statements as an armor around his inner life. Or Rust 3, who acts out a cop on the downside, works in a bar, has a dirty ponytail. Three parts in one part, so to speak, like dolls inside dolls. When Rust is interrogated about what he´s really doing, in his private reconnaissance, one doll is removed, another remains. Nobody is supposed to know where he´s at. 

That is the fascination with the character Rust, in a crimi with unusually many layers. The other fascination is about the presumed discrepancy between the act and the actor Matthew McConaughey. For me, coming from an actors family, it becomes extra interesting: That one of the most welladapted performers, a neatly styled father of three, the man who keeps smiling in 300 photos, wearing Dolce Gabbana and a perfect set of teeth - that this very guy can turn himself inside out and become Rust; a dark figure who sacrifices himself and goes to pieces, totally fixated on a crime, and illojal to everything but his mission. How can he be so convincing?  

An unglamorous aspect of acting - is that "normal" actors often make a part greater justice than those who entertain their image; their Jack-Nicholson-style, or Malkowich-jargon. Nothing wrong with those two, but I can imagine them taking hold of a part such as Rust Cohle, filling it with their particular nonchalance. Not so moving. In contrast, I believe that the normal actor - someone like McConaughey - can save their energy for the real identification, one that has to do with concentration and intensity, to quit styling and become one with the part. Daniel Day-Lewis and Gena Rowlands are two others who can do that. And many more. But, from now on, Matthew McConaughey is one of the great character actors of our time. His demons have been waiting for their opening, one could say. That´s why they have such a definite form.  

Of course, he´s not alone. Nick Pizzolatto wrote the manuscript and created the TV-drama together with the photographer and the director Cary Fukanaga. Furthermore, the other detective, Marty, played by Woody Harrelson, also transforms into a great interpretation. McConaughey is just part of the web. Nevertheless it´s really his role - Rust Cohle - that comes off as the dynamite of the drama. He´s the one who´s been given a voice as unique and strange as someone in a Faulknernovel. Without him True Detective might have been a regular crimi, something one can notice in passages where Rust is running around with a pistol, like other cops - when he becomes action instead of dialogue/monologue.  

New expressions, other artistic voices

emerge when a Culture is fixated on a too tight idea about itself, when the surface norm is polished in such a way that it´s bound to crack: and there - in the cracks, and the fermentation - the new emerges. It´s not important whether it´s romantic music, expressionist art, TV-series or Hip-hop.  It´s not about values, it´s just a recognition: The upper pressure of Societys It-must-be-like-this gives rise to the Revanschist pressure from below: Hell no, It-can-be-like-this-and-this-is-more-true.

That´s the age-old liberation of scenic arts from the uptight limitations of Culture: Something is being played out in theater or cinema, that is otherwise suppressed. Call it katharis - a cleansing. Even more interesting is the fact that both the lead characters and Nick Pizzolattos text, seems to talk to miljons or biljons of watchers. People are on Twitter citing Rust. True Detective is the Dickens or Dostojevskij of our time: It´s about pinpointing the sore spots of a Society: In this case an emotional and moral degradation, a satanist hell hidden benath the mangrove marshlands of Louisiana. 

The fixation of Rust Cohle stares right down into an abyss: fleeting there are the capitalstreams between high-up positions and bestial exploitation, between satanistic sects, religious hypocrisy, violence, sex, ritual murders and pedophilia. Haven´t we seen this before? No. Not with that degree of blackness, not with that merciless demonstration of hell on earth. Not with such intelligent acting. And never with a lead character whose dialogues and monologues are überintelligent references to all the pessimists and nihilists of the world. 

I think that we love Rust, and True Detective, because it talks to us about our own darker parts, or - if they are not so problematic - it still talks about a world of degradation and depravation. We might have known this before, but we see it now ever more clearly: Where one is selling children and women as sexual candy and killing them, one is no longer worth the epithet Civilisation. This is our collective shadow. Rust forces us to see it.

            Text above originally written in swedish for the blog Gabis Annex.

Ahndoril gör en Bergman

Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman
Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme finns också i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett namndroppande som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken.
Romanen är välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.

----------------------

Repris från TCO-tidningen 2006.
Och här om en annan Bergman.bok, Mikael Timms biografi.