Ingmar Bergmans svarta regi - och aldrig mer

Genom att KB nu lagt sitt arkiv av svenska tidningar öppet, på nätet, så fick jag tag i den här artikeln jag skrev om min far och Bergman, och om den enda och stora schismen i deras samarbete. På sätt och vis var Bergman, i denna hårda fas, under skilsmässa från Käbi Läritei, och med pressen att skapa något under trycket av tiden, och samtidigt under trycket av sin inre demon, prästen - en sorts demonregissör. Det blev en mycket underlig relation mellan IB och Gunnar, och ett antal obehagliga regigrepp, som i förlängningen kan påminna om andra arbetskonflikter, som till exempel det som kom fram under me-too-rörelsen. Men här alltså under icke-könsbundna icke-sexuella former. Det var helt enkelt en jävla skitinspelning. Men Gunnar gjorde en av sina bästa roller, ändå. Vilket vittnar om konstnärlig integritet.
Efter detta gjordes bara få och relativt små samarbeten dem emellan. Men faktum kvarstår att det var IB som gav Gunnar de tuffaste uppgifterna att tackla, och de vackraste filmerna att var med i. So - when all is said and done...
Här är min artikel:

24.4.21

Nu är min artikel inte längre nåbar för dem som inte kan gå in i KB:s arkiv irl. Så jag låter den sannfärdige Jörn Donner få sista ordet:

"Aku Louhimies är inte ensam om att ta till sadistiska metoder. Regissören och producenten Jörn Donner minns hur Ingmar Bergman under inspelningen av Nattvardsgästerna skickade en läkare till huvudrollsinnehavaren Gunnar Björnstrand för att informera denne om att han var allvarligt sjuk.

Detta för att Björnstrand skulle spela svårt sjuk i filmen. När inspelningen var klar återhämtade sig Björnstrand mirakulöst nog från sin "sjukdom".

- Ingmar Bergmans beteende i det här fallet är också en form av sadism. Själv har jag alltid försökt sträva efter att mina skådespelare är trygga under en filminspelning."

Länk till Hufvudstadsbladet här.

https://tidningar.kb.se/4112703/2003-12-01/edition/0/part/1/page/4/?q=Gabrielle%20Bj%C3%B6rnstrand%202003&page=1

Elif Batuman, Idioten

Handlingen: En ung kvinna på arton år, Selin, genomlever en intensiv och ambitiös tid vid Harvard i Boston. Hon är amerikan, av turkisk härkomst, med en rikedom av språkintresse och viss fixering vid etymologi och filosofi. Elif Batuman berättar i sin självbiografiska roman på ett rättframt, underbart roligt sätt om Selins rätt förvirrade känsloliv bland många studievänner och en enda stor förälskelse.

Den unge mannen heter Ivan och är av ungerskt ursprung, vilket får henne att tillbringa fem sommarveckor i ungerska byar, där hon ska lära ut engelska till små barn. Komiska poänger är givna här. Med Ivan är det dock allvarsamt. De kommunicerar via en märkligt filosofisk, på en gång avancerad och töntig mail-konversation, som försätter båda i stunder av misströstan, längtan och självvalda uppehåll. Ivan har – eller har han inte? – en flickvän, men relationen med Selin är annorlunda. Kanske en själsfrändskap. Dock inte mera själisk än att den då och då störtar henne ned i avgrunder av övergivenhet.

”Ibland tror jag att det kan finnas två sorters kärlek. Det kanske finns en sällsynt sort som helt enkelt existerar naturligt mellan två människor. Och så finns det den vanligare sorten, som är konstruerad”, säger Selin till sin rumskamrat Svetlana, och det är både en sanning och ett försvar.

Jag tror vi alla har haft en sådan där förälskelse, med på och av och en massa längtansfullt trassel som inte riktigt vill bli något. Men jag har aldrig läst den sortens kärlek så bra beskriven som här. Det ligger nästan uteslutande i dialogerna, famlandet när den ena talar som om den andra förstod medan den andra talar som om ingen förstår. Överhuvudtaget är dialogen Batumans starka sida. Hon gör verkligen ”show, don´t tell” med hjälp av dialog; visar hur de psykologiska stämningarna yttrar sig i talat språk, som både döljer och uttrycker och uttrycker det som det döljer. Eller hur folk säger saker, utan riktig kontakt med den andra, en variant som blir särskilt rolig i avsnitten från hennes ungerska resa. 

Det är ett myller av situationer och personer som ramlar förbi (som i ryska romaner, anmärker hon själv) och man kan inte alltid urskilja vilka de är, så fort går det. Men Batuman är medveten om vad hon gör; en estetik som låter alla vardagens och skeendets trassligheter att pågå i all sin konkreta och absurda förvirring. Hon fyller sina sidor med både glimrande betraktelser, originella metaforer och mängder av roliga happenings.

Det finns ändå longörer här och var, fullklottrade med lustigheter som vi kunde varit utan, och där författaren verkar lite väl charmad av sig själv. De tunnaste kapitlen är de där den unga studenten befinner sig i Paris, de är smittade av turist-journalistik. Mer generellt gäller väl att hon ingår i den ganska snacksaliga amerikanska tradition som pågår även hos Roth, Oates och Mailer, men när det är som bäst är hon så överraskande att jag ofta skrattar till.

Och jag tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.

Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi.

En del författare är helt enkelt så oerhört lätta att tycka om: Man försöker med alla möjliga kloka invändningar – men till slut bara smälter man och ger upp. Elif Batuman är en sådan författare.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


"Idioten" är utgiven av Natur&Kultur, och jag skrev om den när den kom 2018, för ett antal tidningar.

Colson Whiteheads tyglade vrede

Det kan sägas från början: "Den underjordiska järnvägen" är bitvis en historielektion. Det är också en fabulöst stark och vacker roman, som sjunger och knirkar fram sina människoöden, från bomullsplantage, till flykt, till den skrangliga kärra som vill återbörda de flyende slavarna till deras forna ägare.

Colson Whitehead har bestämt sig för en kollektivroman, den ska gälla alla svarta, situationerna ska mestadels vara historiskt belagda, långa stunder i arkiv med muntliga berättelser från före detta slavar har varit hans research.

Romanen är uppbyggd med ett antal röster och platser; tre kvinnliga släktingar, en slavjägare, några hjälpsamma personer, en sydstat med hårda raslagar, en annan med begynnande liberalisering. Vi följer den femtonåriga Cora under hennes flykt från plantagen tills hon når, och anpassar sig till, ett friare liv i South Carolina. Men även där, bland filantroperna, med skolor och små löner för före detta slavar, finns en rädsla för de svarta människorna som kollektiv massa, en mentalitet som refererar tillbaka till nutidens rädsla för flyktingar och andra ”raser”.

Den första delen av boken, den som tilldrar sig på bomullsplantagen, blir mest närvarande; dofterna, stanken, den torftiga maten, knaprandet på rovor och sötpotatis, de långa dagarnas svett och värk, slavarnas inbördes konkurrens, kvinnornas utsatthet, våldtäkterna, piskor och påkar, det olidliga. Men också någon enstaka fest där man dansar och sjunger, ett kort och brustet moment av liv utan ok.

Cora lockas att fly med sin manliga vän, Caesar. Färden går genom träskvatten och mörker tills de når den första stationen av Den underjordiska järnvägen. Där sker den sortens lyft som bara fantastisk realism kan ge. Whitehead har skapat en konkretion av det som historiskt sett var ett kodnamn för de privata hus som gömde rymlingar från Södern tills de kunde nå de friare staterna i norr. Trovärdigt och sinnrikt bygger han in sin imaginära idé i den annars stenhårt realistiska verkligheten.
  

Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon.

Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. 

Narrativet är en studie i brott och uppror, ingen själarnas gemenskap, ingen vacker stämning över träsken, bomullsfälten, småstadsgatorna. Författaren målar sina rumsligheter med obarmhärtig pregnans, som när Cora gömmer sig i ett trångt, hett vindsutrymme, där hon knappt kan röra sig. En slaveriets Anne Frank.

Det är de svartas historia, men också en universell berättelse om förtryck och föraning om andra möjligheter, bortom det rådande helvetet. Mot slutet stegrar sig berättelsen till en på en gång lekfull och romantisk opera. Den underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och förhoppningsfulla flyktingar.

Colson Whitehead har skrivit en komplex, språkligt briljant och lärorik roman, om en tid vars rasism och människoförakt på alltför många sätt visat sig igen, i vår samtid.

(Romanen kom ut på Bonniers 2017. Artikeln tidigare publicerad i Mittmedias tidningar.)

Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
         
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02