Dick Bengtsson och tiden

Vi var unga den gången, någonstans efter tjugo. Inte yngre än att vi redan passerat och tagit del av det mellersta sextiotalet på Moderna Muséet: Rauschenbergs fortissimo-collage av storstaden, Yves Kleins stora blå, och Andy Warhol på vernissage med uttråkad min. Själv blev jag också uttråkad av Warhol, men därtill sorgsen. Det stod klart att nån sorts cynism hade drabbat konsten, att den inte trodde på sig själv längre, att bilderna hade problem med sin autenticitet - stora filosofiska problem som jag inte var mogen att ta del av. På något sätt blev jag "räddad" av Claes Oldenburg till en gnutta humoristisk distans. I hans happening på Moderna Muséet (som jag deltog i) var leken fortfarande öppen och snäll och stämningen i muséet närmast moderlig de där dagarna när golv ännu dög att sitta på.

Ungefär vid den tiden, tiden efter de första musikfesterna, marijuanan, Dylan, Håfström och Billgren, fick jag se ett par målningar av Dick Bengtsson. Det var som att köra huvudet i väggen - en bakfylla efter extasen. Jag tror att jag kände ett motstånd: Höll festen redan på att ta slut? Skulle vi in i den där mollstämda, misstänksamma, enstöriga nordiskheten igen? Strindberg-Hill-Munch och ensamma mäns gräsligheter?

Det är naturligtvis en rekonstruktion, men den stämmer på en punkt - att vi skulle tillbaka. Efter den stora polyfona kosmopolit-festen som sträckte sig från Los Angeles till Stockholm kom desillusionen: Vietnamkriget. De flesta skapande människor ställde sig någonstans under fanorna och återskapade en sorts framtidstro, genom kamp. Men den där Bengtsson - han gick mest "udenom". Hans målningar låg också utanför allt annat som gjordes då. De var starka bilder - målade med en envis glöd som påminde om de andra nordiska individualisterna. Men de innehöll en upplevelse jag inte ville ha; bilden av en instängdhet vi nyss befriat oss ifrån. Den slutna villafasaden, det mystiska hakkorset, ljuset som föll lika grynigt som på dåtidens TV-skärmar, men över en verklighet som ingen  annan befattade sig med. Hans målningar gestaltade en räcka obehagligt ambivalenta psykiska rum, som hos Kafka, men närmare oss. Det var inte Pop, inga reminiscenser ur ball reklam-och-stadskultur, inte vacker nyrealism, inte protest-konst, inte, inte, inte...

Så där kunde man, då som nu, fortsätta om alla Dicks inten. Och jag tror att det är just denna ton av intighet i hans konst, denna patetiskt laddade intighet; dessa motsägelsefulla tecken, spretande rum, meningslöst pretentiösa fasader och parodiskt ihåliga rollspel, som gör att vi känner ännu mer igen oss idag. Trettio år senare har hans bilder besannat sig.

Det finns en nästan tvångsmässig fascination inför verklighetens komplikationer och krockar i hans måleri - något som stämde föga med dåtidens alla klara lösningar. För att gestalta detta komplicerade något grävde han ur konstens och kitschens skattkista, citerade, parafraserade och möblerade om. Men hans lek är hela tiden allvarlig; han vill sabotera och provocera. Han ställer upp bildmässiga teaterstycken med inbyggda falluckor.
Så är t.ex. en av nycklarna till hans bildvärld det ständiga kämpandet med konstnärsrollen och konstens betydelse (eller obetydlighet). Jag har förstått att han uppfattade mycket av det sociala livet som en obekväm teater - konstscenen inte minst - och när han målar ett par klichéartade "negrer", en gangster i Paris och några vadmalsgubbar i ett "demonstrationståg", så är det samtidigt konstnärens identitet han grunnar på. Eller ta kvinnan i Badbild - en figur som knappast reflekterar över könsroller, men desto mer över konstnären som tafflig posör i en frostig miljö.
Hans liv hade förstås varit lättare om han kunnat marschera med i något av de samtida tågen, det festligt poppiga, det politiska eller det nyrealistiska. Men Dick gjorde det aldrig så där lätt för sig. Han hade bestämt sig för att outsiderns position trots allt var den hederligaste.

Bergsvandrare, 1974, o.p.d.

Utan att moralisera kan man konstatera att Dick Bengtssons konst känns på en gång mer aktuell och personligt träffande än vad många av hans samtida från sextio-och-sjuttio-talen gör nu. Nordisk Pop-konst, och dito nyrealister i parti och minut, hör till det man ofta går förbi på konstmuséer, de liknar varandra för mycket. Visst, där finns ju alltid Håfström och Cronqvist, och Ola Billgren, alla klarade sig för att de kom ikapp ett par konst-tåg till innan tiden var mogen. Men Dick Bengtsson klarar sig för att han inte tog något tåg alls.

Min beskrivning av historien är naturligtvis subjektiv - men den stämmer väl med Dick Bengtssons motvilja mot all form av utvecklingsoptimism, en motvilja som också gällde konstmarknadens nyhetstörst. Mer eller mindre medvetet satsar han på motsatt väg. Han skyr nyhetens behag. I stället får han tiden att stå stilla i sina bilder. Och då menar jag inte att de är tidlösa - det gäller något mycket obehagligare. Det är som om alla illusioner om utveckling, om en framtid någon annanstans, på något annat sätt, hakat upp sig. Den för verkligheten och konsten så livnärande tanken på nya djärva språng, får inte minsta stöd i hans bilder. Tvärtom - tiden förstenas på stället som i Hus med hakkors, den försvinner i ett svart hål, som i Barnen, den förskansar sig och försvinner bakom en fasad som i Varken det ena eller det andra. Eller den splittras i myriader av obehagliga eller komiska samtidigheter, som i målningen av Kolingen och Bobban, där rummet ser ut som ett korthus av intryck från en väntsal, ett slott, en billig biff-bar. I en av hans mest genomförda målningar, Bergsvandring från 1974, fryser tiden till is under lackeringen. Allt framstår där som upptaget eller ockuperat. Landskapet som fenomen är ockuperat av hysteriskt romantiska landskapsmålare, av sjungande vandervögeln eller hitlerjugend. Färgen vrider sig på ett förryckt sätt undan kolorismen, men figurerna är upptagna av ismer och begränsningar som symboliseras av tecknen på deras ryggsäckar. Hela målningen framstår som kristalliseringen av ett moment när tiden inte längre rör sig ur fläcken. Ett storslaget landskap, som man säger - men det vrider sig bara runt sin egen knirkande axel, den egendomliga stenen i mitten. Där, och just där, koncentreras smärtan, förlusten, den nästan obscena ironin över en skönhet som inte längre låter sig målas, eller ens ses. Där ligger modernismen, postmodernismen och alla tänkta konstnärliga lösningar inneslutna i en trollsten av motstånd.

Det är Dick Bengtssons sten, inte olik "de vises sten" i jungianska drömtolkningar. Att finna den stenen betyder att att acceptera de okända något i ens inre som inte lyssnar på andra och inte heller alltid gör som man själv vill. Konstnärer behöver den där autokratiska trollstenen. I deras bästa stunder är det den som tvingar fram en bild. Och Dick Bengtsson visste, precis som en del andra tunga målare, att hantverket är något man lär sig, men det tunga fanskapet i ens inre är något man lyder och hänger med.

Barnen, 1975, o.p.p.

Om man ska tala om konst och tidsanda duger det inte att betrakta konstnärer som villiga representanter för riktningar och tendenser. Det förekommer visserligen en del smarta "representanter" - men de flesta konstnärer är intensivt medvetna om sina val. Det är den stora svindeln av möjligheter som gör det svårt. Så när Dick Bengtsson står där och laddar känner han draget från vindarna: Pop, protest och nyrealism, men också fortfarande lite minimalism, konkretism, abstrakt expressionism. Han hör också soundet från John Cage och zenbuddhistiska anekdoter som slår humoristiska käppar i huvudet på de alltför rationella. Jag tror det sista är bland det viktigaste för Dick, den där häpnaden i huvudet på betraktaren, lite Dada, lite zen, en dos surrealistisk poesi - och helt besläktat med en vars konst han aldrig hade sett, Marcel Broodthaers i Belgien. De är två kortlivade figurer från små folkstammar, och de blev båda betydande för andra och yngre konstnärer. Båda grävde i gamla unkna europeiska bildminnen; etiketter, småbilder, emblem och pictogram, som hade haft betydelse i deras egen - men inte i Popkonstens - barndom. Broodthaers med sina örnbilder och konstvykort - som han snart skulle samla i sitt ironiska "moderna museum". Dick, med sitt inre museum, i en svensk avkrok av tidens tolvfingertarm.
Detta kartotek av bildminnen, konstfragment, vykort och encyklopediska illustrationer, detta bisarra museum är en förutsättning för Dick Bengtssons stillösa stil - det där som gör att man upplever varje målning så full av motsättningar att de bara kan lösas momentant.

Stil - om man med det menar att reproducera sitt varumärke - löser ingenting. Lösningen ligger snarare i själva görandet, gåtan får svar av den nya gåta bilden gestaltar. Precis som i kärleken så är det engångsföreteelsen som gäller. Ingen form av serieproduktion - som i Amerika vid den här tiden - och heller ingen käckt fragmentarisk postmodern stil skulle "hjälpt" Dick Bengtsson. Målningen är lösningen - men den måste göras om igen.

Paradoxen med Dick Bengtssons måleri ligger där: Att han som fryser sina målningar så att tiden står stilla och inte verkar ta oss någon annanstans än rakt in i väggen med en käpp i huvudet - han är den vars bilder får en tidlös betydelse. Det är inte enbart för sin profetiska oros skull och knappast för att han var "postmodern före sin tid" som han ger oss ett fortsatt existentiellt motstånd. Det är för att han gör något för sig själv väsentligt varje gång, och aldrig förfaller till att klona sina bilder på varann. Så var han inte heller någon produktiv konstnär, kanske snarare lite hämmad - och det är ju inte i och för sig någon dygd. Men i gengäld var han en mycket risktagande konstnär. Varje gång började han om. Jag tror att han förhöll sig till sitt måleri ungefär som de där barnen som hängande mot muren stirrar ut i den öppning där tiden försvinner i ett svart hål. Det fanns, och finns, ingen stil att rädda sig upp på. Men leken med pusslet har en bitande intensitet och i skarvarna ylar den stillöses stil.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

  

Demonstrationståg, 1972, o.p.p.

 

Parafras på Edward Hoppers: Early Sunday Morning, 1970. o.p.p.

Artikeln är skriven för ett specialnummer om Dick Bengtsson som tidskriften Hjärnstorm publicerades någon gång i slutet av 90-talet. Samma nummer trycktes upp och blev till katalog vid vandringsutställningen med Dick Bengtsson-verk som visades i Sverige 2000-2001, i Uppsala, Göteborg, Umeå, Norrköping och Borlänge. 

Badstranden, 1975, o.p.p

Och här en länk till DN som skrev om Hjärnstorms temanummer på Dick Bengtsson.

Vad gör politiker?

Vad gör politiker? Tja - de är väl som alla andra människor. Eehh...



Se även: Vikboblogg om Riket.



Lite senare på hotellets kontor, Reinfelt incognito har joinat och snart vågar de andra också skaka av sig.

Your credentials

Affisch av Billy Childish, London.

Munch: Finns ingen större målare

Den här målningen är som en hel film. Edvard Much: Stormen (årtal okänt). MOMA, N.Y. Klicka för förstoring.

Måleri är religiöst *). Måleri sätter ihop hjärnhalvorna. Livet; en strand.
Bless Munch. Bless Rothko. Bless Kirkeby. Bless Constable. Bless Schjerfbeck. Bless Sigrid Hjertén.

*)  Eftersom mitt sätt att använda ordet religiöst inte är det konventionella, lägger jag in en liten förklaring: Med det menas här en helhetsupplevelse av tillvaron, en epifani, ett moment som inte kan fasthållas, utom av den målare eller poet som lyckas erinra sig, se, meddela - innan de gamla formkonventionerna tar över. En vision låter stort, med en syn är det. En öppning - som inget kognitivt analyserande i världen, och alltså inte heller intellektuell bläh-konst kan åstadkomma.

2013 är Munchs år. Firandet till 150-årsminnet av hans födelse har bland annat förberetts genom att Munch-museet i Oslo föreslagit att man skulle sälja en av hans oskattbara tavlor för att kunna fira med champagne och rom. Tidernas krämar-tendens!
Och HÄR finns ett program som Mats Arvidsson gjorde om honom, 2005.

Apropå aforismer: Kurt Vonnegut

There is no reason good can´t triumph over evil, if only angels will get organized along the lines of the mafia.

Kurt Vonnegut. 

Pia Tafdrup: Jag vill uppfinna min egen värld

Lätt om hjärtat hastar jag genom rusningstidens Köpenhamn på väg till Pia Tafdrup. Trafiken är vild, dagen är disigt grå, men av någon anledning vet jag att det blir ett bra möte. Min föraning besannas, först av den grå katten, som stryker sig intill mig, sen av poeten själv som bjuder på te i ett rum med silande vackert ljus från höga sekelskiftesfönster.

Den tuffa, jeansklädda framtoningen till trots har Pia Tafdrup en tidlös värdighet och mjukhet i sitt sätt att umgås med världen. Jag känner mig förflyttad till en annan tid – och en del av förklaringen inställer sig när vi börjar prata om hennes barndom.

-         -  Min dragning till poesin ligger långt tillbaka. Jag upplevde tidigt att jag var placerad på ett annat ställe än mina jämnåriga, och så har nog många diktare känt. Men för mig hänger det samman med min uppväxt. Vi bodde på landet, på en gård, och jag var avskuren från andra. Alla arbetade mycket så det fanns ingen som hade tid att ta hand om mig. I stället blev jag tvungen att uppfinna världen själv. Och det har jag faktiskt fortsatt med.

En annan sida av isoleringen var att hon mest hade kontakt med vuxna människor och då framförallt genom språket. I familjen umgicks man genom böcker och samtal. Och det hände aldrig att hon behövde gå till sängs utan en godnattsaga.

-          - Det betydde att jag fick ett väldigt utvecklat språk som liten flicka, för jag talade mest med äldre människor. Men sen i min ungdom skulle det ju vara det värsta av det värsta, säger hon med ett skratt som väller fram i det allvarliga ansiktet.

Pia Tafdrup började tidigt att skriva dikter, men efter det hon kallar ”instängdheten i Paradiset” var det framförallt en massa liv som skulle levas. Hon tog också en fil.mag. i språk och litteratur innan hon på allvar började skriva igen. Debuten var relativt sen. Pia var tjugonio år när diktsamlingen När det går hul på en engel kom ut, ungdomligt vild och vilsen, upprorisk och stilistisk mer spretig än någonting hon senare åstadkommit. Men kritiken var nådig och tillsammans med Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen tog Pia Tafdrup ett par rejäla kliv in i åttiotalets danska poesi. Det var stormigt och elektriskt då, ett liv på branten, och sjungande dikter fulla med smärta, som hos Michael Strunge, eller som hos Thomsen; branta, vassa bilder som gjorda av en serietecknare. Men Pia Tafdrup hade tidigt en lite annorlunda ton – dels var hon ett kvinnligt väsen i det manliga vargylet, dels hade hon vuxit upp med djupa rötter både i naturen och i familjens bokliga traditioner. Det man tidigt kan avläsa i hennes diktning är att hon återkallar vissa bestämda värden. Hon hänfaller aldrig till det samtida avantgardets förtvivlade nihilism, utan håller snarare fötterna på jorden och språket förankrat i en kroppslig erfarenhetsvärld. 

Dessutom är hon från början en mycket formmedveten diktare. I motsats till många av sina samtida har hon Rilke, Celan och Brodsky som läromästare snarare än Dylan, Patti Smith och Bowie. Visst, Pia Tafdrup har också älskat Patti Smiths sånger. Men ju mer hon mognar som diktare desto tydligare blir det att just hennes motståndskraft mot vissa tidstendenser blir av värde för hennes konstnärliga integritet. Det är som man ofta säger: Efter de stora traditionsbrotten, upproren och syntaxens sammanbrott finns inte mycket annat att göra än att gå tillbaka till traditionen för att hämta vatten och näring till det nya, om igen.

Det är tydligen då som de stora kollektiva myterna kan möta en diktare på halva vägen: Den som idag står upp en morgon och på sitt block kastar ner en dröm om att hon är Noa, och ur denna dröm omedelbart frigör en lysande dikt, har kommit en bra bit in i sitt eget skapande landskap.

Dikten om Arken och Noa finns med i diktsamlingen Territorialsang, men bilden av Noa återkommer även i den prisbelönta samlingen Dronningeporten. I en kraftfull, susande, brölande, mistlurssjungande dikt kallad "havet – jag”, beskriver författaren i ett myller av på en gång konkreta och symboliska bilder det att vara havet. Och hon gör det liksom inifrån.

-        -   Jag ville skriva dikten som om jag var havet, och talade med havets röst.

Det märkliga rådet fick hon en gång av Joseph Brodsky, som dessutom sa åt henne att skriva om just vatten, det element som blivit bärande tema i Dronningeporten.

-         -  Men det mest märkliga var att han sa det vid en tidpunkt när jag redan börjat skriva om vatten.

-         Jag frågar henne om man inte kan utläsa en utvecklingshistoria i hennes diktning, från den tid då hon framförallt rörde sig med bilder från naturen och kärleken, till de senare diktsamlingarna, där en andlig och metafysisk dimension utgör en av de starkaste trådarna i varpen.

-          - Men jag menar att de två sidorna alltid funnits med i mitt författarskap. Där har alltid funnits dikter som rör vid det erotiska, men också de som handlar om döden och tangerar det andliga. Det var väl mera det att man från börja lade mer märke till de erotiska dikterna – för det var något nytt; att det erotiska blev betraktat från en kvinnlig utgångspunkt.

-        -   Du skriver i Over vandet går jeg (en poetik) att du inte tror att det finns något skapande i egentlig mening om man inte träder i förbindelse med Gud.

-          - Det som ligger i det är egentligen någonting ganska enkelt, nämligen att det finns någonting som är större än jag. Det märker jag förstås i många sammanhang. Bland annat när jag skriver. När man har uppfattningen att det finns något som är större än man själv, så är det förbundet med en religiös dimension. Och det får betydelse i poesin. Det innebär ju bland annat att allt inte är likgiltigt eller likvärdigt. Vissa ting är mer betydelsefulla än andra. Och i poesin finns det också lösningar som är riktigare än andra. Det finns poesi där man blandar in ord från alla möjliga sfärer, och dikterna stretar i olika riktningar. Hos mig finner du snarare att dikten är buren av en idé, och alla bilderna i dikten belyser den idén. Så jag arbetar mycket med att föra samman bilderna till en stor struktur.

Dronningeporten är förvisso en mäktig diktsamling, och ett storverk på etthundrasjuttiofem sidor. Där finns ymniga dikter, som de om havet, och om sju dygns resa på en flod, och andra, mer förtätade, som den lilla dikten om flickan som ”skriver sig ut ur” sin mors grepp. Om ”havet – jag” är en höjdpunkt av rika klanger, så utgör den klassiskt vilsamma dikten ”Flammande vand” snarare en enkelhetens triumf. Med inspiration från bland andra Homeros beskriver poeten en badscen, där kvinnan betjänar en älskad man med att bada honom. Otidsenligt om något, men så smeksamt vackert att man genast förnimmer vattnets balsamiska kraft. I de sista raderna kommer så en typisk Tafdrupsk vändning. Ur badets ångande rum frigörs det ljus som handlar om godheten:

Hvis er den kaerlighed,

Der lyser gennem verden som en rindende flod

Og hvorfor strømmer den ren som en sjael,

Der kommer imod mig,

Så anderledes end noget jeg har mødt i paladsets labyrint,

Jeg laenge ensomt for omkring i.

Just denna lätta krökning mot slutet av en dikt är en av Pia Tafdrups konstnärliga finesser. Här låter hon ett omskifte mellan de två världarna, den sinnliga och den andliga, hålla dikten öppen bortom den satta punkten. Själva frågan, snarare än något givet svar, genomlyser dikten. Det gåtfulla bär sin egen metafysik. 

Men trots ett pärlband av rika och klangfulla dikter i Dronningeporten upplever jag att den genomarbetade vatten-tematiken har sina risker. Och jag frågar Pia Tafdrup om hon själv haft några svårigheter med sitt projekt.

-         -  I Dronningeporten var det nödvändigt att hitta en form för allt det flytande. Faran är naturligtvis att man kan drunkna i skönhet, när man skär bort och slipar av, som jag gjort här. Det är jag medveten om. Men samtidigt upplever jag att dödens lurande närvaro hela tiden framkallar ett spänningstillstånd i dikterna. Jag kommer knappast att ta upp en lika stram struktur igen. Varje bok kräver sin särskilda estetik. Det handlar om olika grepp, små eller stora förändringar. Boken efter Dronningeporten – Tusindfødt – är ju i sin uppbyggnad närmast en sorts antites.

-          Dronningeporten har ju en mycket systematisk uppbyggnad, och genom att den blivit så känd kan man uppfatta mig som en diktare som arbetar mycket systematisk. Men i Tusindfødt sker en sorts sprängning, den är till exempel  inte indelad i avsnitt.

I sin poetik "Over vandet går jeg" skriver Pia Tafdrup en hel del om den skapande processen, och det slår mig hur mycket av det hon skriver som är gemensamt för alla konstnärliga yrken. Bland annat finns där alltid en extra känslig och besvärlig period: Sömnlösa nätter och inre konvulsioner, plötslig irritation, melankoli, aggression och andra konfliktfyllda tillstånd.

-          - Det är en långsam tillblivelseprocess när det bullrar rätt mycket inom mig. En sak är att jag alltid skriver en hel  del. Men innan dess går jag in i en förartikulationsfas. Och den kan vara mycket lång. Efterhand har jag lärt mig att jag inte kan forcera någonting i den fasen. I stället ska man ha tålamod, för de där perioderna av intighet är en förutsättning för den skapande fasen. Så till exempel, när jag första året skrev på Dronningeporten så blev det bara sju dikter. Men sedan kan det komma sju dikter på en månad, och då tycker jag genast att jag åstadkommer en hel massa.

-         -  Vad gör du medan du väntar?

-          - Läser mycket, bland annat. Jag har en idé om att hålla språket vid liv, precis som en musiker som varje dag tar sitt instrument och spelar en stund på det.

-         -  Har du också extatiska perioder – när du bara inte kan låta bli att skriva?

-         -  Ja. Tydligast upplevde jag det under arbetet med Krystalskoven . Då blev jag så förskräckt över hur mycket jag hela tiden skrev att jag bromsade upp processen. Vad är det som sker, undrade jag. Varför kan jag inte låta bli? Det skrämde mig. Och det var då jag i stället satte igång att skriva på min poetik, som tog mycket tid, flera år, innan jag fortsatte med Krystalskoven.

-       -   Men graden av intensitet i skapandet har inte så mycket att göra med hur den slutliga dikten ser ut, eller hur? Jag menar – du är ju hur som helst inte en spontanistisk diktare.

-          - Nej. Men spontaniteten ligger alltid i början av processen. Den är en nödvändig förutsättning. Och man kan ge sig själv sämre eller bättre betingelser för spontaniteten. Det handlar ju inte bara om att jag ska nå fram till dikten, utan att jag ska göra mig parat till att liksom lyssna in den. Till exempel så reste jag till Frankrike under en period då jag skrev på Dronningeporten, och där gick jag runt för mig själv en hel månad. Avskildheten skärpte mina sinnen och det gav mig enormt mycket i arbetet.

- Men det första som sker när jag sedan verkligen börjar skriva är att orden ska borstas rena från damm. Det är så många ord som missbrukas i all möjliga underliga sammanhang, men när de ska in i poesin måste jag nå deras kärna. De måste befrias från bibetydelser och klichéer.

Och jag uppfattar  diktandet mycket som att sätta in något i världen som inte ännu finns där. Och det är ju det jag gör med Dronningeporten. Och likaså med Territorialsang. Den är inte skriven för att skicka ett vykort från Jerusalem. Den är inte en bild av något redan existerande. Utan jag vill skapa min egen värld. Därför är det också en så långsam process, mycket förunderlig och spännande. Och det är därför som man kan bli lite ”narkoman” i det här arbetet. För när man en gång har prövat att föra in någonting i världen som inte fanns där förut, så blir man lite besatt av det. Man vill utveckla, raffinera, uppfinna nytt.

Det är den fria och experimenterande utvecklingen som intresserar mig. Samtidigt som jag måste sätta upp mina egna gränser. Och det har jag ju gjort i allra högsta grad i Dronningeporten. Det som förvånade mig var vilka blixtar som kunde slå ner inom dessa ramar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Intervjun - då något längre - publicerad i Nordens Tidning, samma år som Pia Tafdrup fick Nordiska Rådets Litteraturpris. 

The Truth

You never catch the truth, but no harm done - it catches you.

Avdelning: Gabis aforismer.
Upphittad ur minnet. Tillkom vid 23 års ålder. Uttalad med sydstatsaccent. Obs; viktigt!

Samt, lite grann, med anledning av aforism-diskussionen på Håkan Lindgrens blogg.