Colson Whiteheads tyglade vrede

Det kan sägas från början: "Den underjordiska järnvägen" är bitvis en historielektion. Det är också en fabulöst stark och vacker roman, som sjunger och knirkar fram sina människoöden, från bomullsplantage, till flykt, till den skrangliga kärra som vill återbörda de flyende slavarna till deras forna ägare.

Colson Whitehead har bestämt sig för en kollektivroman, den ska gälla alla svarta, situationerna ska mestadels vara historiskt belagda, långa stunder i arkiv med muntliga berättelser från före detta slavar har varit hans research.

Romanen är uppbyggd med ett antal röster och platser; tre kvinnliga släktingar, en slavjägare, några hjälpsamma personer, en sydstat med hårda raslagar, en annan med begynnande liberalisering. Vi följer den femtonåriga Cora under hennes flykt från plantagen tills hon når, och anpassar sig till, ett friare liv i South Carolina. Men även där, bland filantroperna, med skolor och små löner för före detta slavar, finns en rädsla för de svarta människorna som kollektiv massa, en mentalitet som refererar tillbaka till nutidens rädsla för flyktingar och andra ”raser”.

Den första delen av boken, den som tilldrar sig på bomullsplantagen, blir mest närvarande; dofterna, stanken, den torftiga maten, knaprandet på rovor och sötpotatis, de långa dagarnas svett och värk, slavarnas inbördes konkurrens, kvinnornas utsatthet, våldtäkterna, piskor och påkar, det olidliga. Men också någon enstaka fest där man dansar och sjunger, ett kort och brustet moment av liv utan ok.

Cora lockas att fly med sin manliga vän, Caesar. Färden går genom träskvatten och mörker tills de når den första stationen av Den underjordiska järnvägen. Där sker den sortens lyft som bara fantastisk realism kan ge. Whitehead har skapat en konkretion av det som historiskt sett var ett kodnamn för de privata hus som gömde rymlingar från Södern tills de kunde nå de friare staterna i norr. Trovärdigt och sinnrikt bygger han in sin imaginära idé i den annars stenhårt realistiska verkligheten.
  

Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon.

Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. 

Narrativet är en studie i brott och uppror, ingen själarnas gemenskap, ingen vacker stämning över träsken, bomullsfälten, småstadsgatorna. Författaren målar sina rumsligheter med obarmhärtig pregnans, som när Cora gömmer sig i ett trångt, hett vindsutrymme, där hon knappt kan röra sig. En slaveriets Anne Frank.

Det är de svartas historia, men också en universell berättelse om förtryck och föraning om andra möjligheter, bortom det rådande helvetet. Mot slutet stegrar sig berättelsen till en på en gång lekfull och romantisk opera. Den underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och förhoppningsfulla flyktingar.

Colson Whitehead har skrivit en komplex, språkligt briljant och lärorik roman, om en tid vars rasism och människoförakt på alltför många sätt visat sig igen, i vår samtid.

(Romanen kom ut på Bonniers 2017. Artikeln tidigare publicerad i Mittmedias tidningar.)

Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
         
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02