Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

söndag 22 januari 2017

Marguerite Duras - under ytan in i mörkret


Under sitt 81-åriga liv genomlevde hon både koloniernas och kvinnans frigörelse: Hon har prisats för sin säkra stil, sin sociala kamp och sin psykologiska skärpa.  






En fläkt som surrar. Vågor som slår in från havet. Fåglar som piper. Någon som går genom sina rum och skriker. Det auditiva är stämningsskapande i Marguerite Duras romaner, trots att hon framförallt kallats för en filmisk författare. Det senare är också sant: Hon är fenomenal på att skapa hela sekvenser av rörelser, av människor på väg, som filmade i en enda lång tagning. Det filmiska skapar också en distanseringsmekanism. Hon gör sig till en kamera. Hon går in och ut i olika röster, hon moraliserar aldrig. Men hon kan skildra det mest förfärliga, det som utgör hennes anledning att skriva, att vidarebefordra. 
Starkast av hennes böcker är "Smärtan". En roman där berättarrösten ligger biografiskt nära författaren: En kvinna som under andra världskriget väntar på sin deporterade man. Duras skildrar utmattade människor som kommer hem från kriget. Men framförallt en orolig väntan på maken som suttit i koncentrationsläger. När han äntligen kommer är han en spillra av sig själv, en skrotad kropp, det rinner ur honom. Kvinnan förfasas över hans tillstånd, men också över sin oförmåga att ta honom till sig, som förr.
Det märkliga med denna bok är att den skrevs direkt, som dagbok, 1941, och blev liggande i en låda. Först på 80-talet tog Duras fram den, redigerade lite, och gav ut. Och där fanns redan den egenartade författaren. Hon tycks ha behövt distansen till materialet, kanske också av hänsyn till de närstående. 

En annan sida av hennes romankonst är sinnligheten: Skildringen av blickar, hud och beröringar som glider förbi. Hennes mest lästa roman är "Älskaren", om en ung kvinnas förhållande till en äldre kines. En vit fransk flicka, redan i sina egna ögon överlägsen kinesen, introduceras till en sofistikerad sexualitet. Boken skrevs med minnen från det Vietnam där Duras växte upp före nitton års ålder. Den kinesiske älskaren återkommer i andra romaner, men det man senare förstår – av hennes dagbok – är att det hela var en betydligt enklare historia än det blir när hon låter skriften ta över i "Älskaren". Att hon senare förkastat sin egen roman som ”dålig skit, jag skrev den när jag var full”, kan man bortse ifrån. Även Leo Tolstoj sa om sin stora kärleksroman Anna Karenina att den var ”banal”.
2015 kom tre av Marguerite Duras romaner ut på svenska. "Vicekonsuln" (Lind & Co), "Atlantmannen" och "Horan på den normandiska kusten" (Ellerströms).
"Atlantmannen" som kom ut 1982 i Frankrike är en roman gjord efter en film med samma namn. Den har knappt någon handling, men liknar mest en lång utandning vid slutet av en kärlek. Avskedet är tecknat i en kvinnlig gestalt som städar och tvättar allting rent, som placerar det förlorade objektet i en roll, där hon instruerar honom hur han ska bete sig inför kameran. Fototekniken skapar ett avstånd till det sentimentala i avskedet. Bilderna saxar i varandra rytmiskt och melodiöst som en prosadikt.
Inte enbart hennes estetik segrar, tänker jag, men också hennes mentalitet, den både otäcka och uppfriskande distansen. Som hon själv skriver någonstans: ”Jag har övat hela mitt liv på att lämna saker”. 

Det första hon lämnade var Indokina. Men med sig har hon haft minnen av européer i Asien. Det är en sådan grupp privilegierade existenser som figurerar i den mycket större romanen "Vicekonsuln": En ambassadör Stretter och hans hustru, några konsuler, några journalister som fördriver sina dagar i Calcutta. Men romanens inledning är en lång repetitiv historia om en utstött svältande kvinna på vandring genom Sydostasien. Hennes tragiska öde utgör grundackordet till de andra figurernas spel.
Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd. 
Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.

Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.
Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade. 
"Vicekonsuln" är en stor och mångfacetterad roman, den kan få mig att undra varför hon inte fick Nobelpriset. Var hon för mångsidig – hon gjorde både filmmanus och pjäser – eller bara en av dem man gick förbi medan man utvalde smala lyriker och solida manliga karriärförfattare? 

I "Horan från den normandiska kusten" som kom på franska 1986, går hon igen helt tätt inpå sitt eget liv. Författaren som lever med en bisexuell man, som förutom att vara hennes sekreterare också ägnar sig åt erotiska utflykter med män. En man som tycks genomgå en kris. Författaren arbetar, och mannen skriker, han skriker också åt henne, som om han är svartsjuk på hennes arbete. Men Duras sätter aldrig in skeendet i känsloorden: svartsjuka, avundsjuka, konkurrens mellan könen. Hon säger att han är gränslös, orättvis. Författaren förblir i sin onåbara hållning, som en som gör det hon ska trots svårigheterna. Medan mannen, den mycket yngre, får karaktären av obehärskad hysteri. 
Det är alltid intressant att läsa Marguerite Duras, dels för att hon skriver så vackert och stilrent, men också för att hon betraktar livet lugnt. Det totala accepterandet är hennes styrka; att vara intill sina gestalter, som kompanjon, en stund. Men hon delger mig också en viss sorg. Och i hennes sena böcker anar man en utbränd kreativitet. Som om det inte finns så mycket kvar att säga. Hon registrerar något – en passage – i sitt eget liv. Det får vara bra så. Och det är alltid mycket bra när en författare vet vad hon/han ska göra och inte göra. Hur mycket som finns kvar att ta av.
”Och när inget längre sker är historien verkligen utom räckhåll för skrivandet och läsningen” – så slutar "Horan på den normandiska kusten". 
Duras skriver sig in i ett mystiskt försvinnande, som någon som inte längre bryr sig så mycket om sig själv. ”Mognad är allt” som Shakespeare skrev. Men Marguerite Duras variant är mycket torr, och ganska hård. Hennes liv finns – som hon själv sa – bara när hon skriver det.



 Artikeln tidigare publicerad i Dalarnas Tidningar, ST, Gefle Dagblad, Vlt, m.fl.

söndag 8 januari 2017

Ib Michael - berättaren


Inte ett svar utan att hela kroppen och det stora händerna är med. Rösten vilar som en bluessångare i sin berättelse. Ib Michael har stor fysisk närvaro. Han är också en av Danmarks mest prisade och folkkära författare. Jag intervjuade honom när hans roman Prins just kommit ut på svenska. Den kom senare ut i USA, Italien och flera andra länder. 

Jag har det bra nu, säger han. Pengarnas betydelse är att de ger mig mer frihet. Jag kommer säkert att använda en stor del av dem till att bara dra iväg någonstans.
Dragningen till "främmande" länder har länge präglat hans författarskap. Men i en serie på tre självbiografiska romaner har han återvänt hem, till sin egen danska historia. 
Också Prins tilldrar sig i Danmark och handlar om den tolvårige Maltes äventyr vid havet. En död man, med minnen från flera århundraden, betraktar pojkens sommarliv. 

-  Det är som om du knyter trådar mellan människor, så att alla berör varandra, om än osynligt.
-  Ja, jag bygger upp mina romaner som en sorts nät. I Prins är det den vanliga världen, pensionatet, gästerna, sommarverandan, allt det som man uppfattar som hela verkligheten, som utgör de lodräta trådarna. Men så kommer den där döde mannen och far som en skyttel genom väven. Och för varje gång han uppträder så kommer den en ny tråd in i väven. Det uppstår ett sammanförande av de dödas och de levandes värld.
Du har nära till döden i dina texter, och du har ofta jämförts med latinamerikanska författare, eller hur?
-  Jag studerade indianska språk och myter som ung och var i Latinamerika och blev påverkad av hela den kulturen. Jag har också levat med indianer långt inne i djungeln; det var en av vändpunkterna i mitt liv. Senare läste jag Garcia Marquez och tyckte mycket om honom, men min sorts "magiska realism" är mer påverkad av den nordiska folksagan.

Det händer också - precis som för Garcia Marquez - att den magi Ib Michael uppnår genom att låta sina berättelser domineras av en sorts urbilder ur den mytiska berättartraditionen går ut över personteckningen och gör hans figurer schematiska. När jag säger det till honom svarar han enkelt att "man kan inte göra allt på en gång". 
-  Det är väl för mig som det står i Prins: "I äventyrets form blir långa historier korta, och personerna feltecknas till drakar och prinsessor". 
Behovet av att undgå det alltför tungfotade fasthållandet vid enskilda individer - eller vid det alltför privata - har skapat hans val av berättarkonst. 
Det går att läsa Prins nästan uteslutande för de hisnande perspektivens skull, för känslan av att gå på lina över tidens hav och titta ner från en positions likgiltig för millenieskiften. Men den varmare pulsen i denna bok kommer ur kärlek och förfäran. Det älskas på trots av faror, det hoppas på trots av att människor är svekfulla och futila, det byggs skepp på trots av havets vilda krafter. Dessutom har Ib Michael ett särskilt språk; den poet som inte så ofta skriver dikter återfinns i varenda en av hans romaner, och hans texter, inte minst i Prins, har en bildskärpa som får mig att köra långfilm på näthinnan:
Jag ser isberget komma flytande i mörkret genom det djupaste kallaste hav. Jag ser våren fånga upp det i sina virvlar och smälta ned det. Ser skeppet lösgöra sig ur isblocket och bli spillror. Ur spillrorna lösgör sig den dödes kista och flyter iland på den danska kusten. 

Till det "typiskt danska" hos Ib Michael hör hans säkra grepp om det vardagliga och jordiska: matskåpet, sängkläderna, köket, diska upp, hålla om, hur saker smakar och känns i huden. Jag frågar honom om det faller sig lättare att skriva de där vardagliga avsnitten än att gå in i det mer fantastiska och bildrika berättandet.
-  Jo, så är det. Det kräver en annan slags koncentration, eller anspänning, att vara i kapitel där jag till exempel beskriver änglarnas ordning eller alvernas tillvaro. Eller när jag försöker beskriva vad det är att vara död, eller enbart en energi i rummet. Man kan ju knappt leva sig in i det. 
Men det är ju det du gör. Har du nån gång övat dig på att gå in i ett mer jaglöst tillstånd, när du var i kontakt med den tibetanska buddhismen till exempel?
Jo, det har jag. Men jag tycker framförallt att själva skrivandet är ett jaglöst tillstånd som kommer helt naturligt till mig. En sorts fullständig bortkommenhet. För varenda tecken som finns på papperet finns det myriader utgångar åt alla håll. Jag försvinner i en kalejdoskopisk värld.  
-  Och sen kommer jaget bumpande tillbaka?
Ja, tack och lov. Man sätter helt enkelt punkt någonstans. En del möjligheter man såg skimra förbi försvinner, men de kommer alltid tillbaka.
 -  Vad sätter igång dig när du skriver?
Det börjar alltid med det visuella, med bilder. Jag börjar aldrig med någon sorts stomme, eller förhandsidé. Men det är klart att liksom en folkvisa eller en saga har en viss given struktur, så kan några av ens berättelser ha det. Man får en del gratis - annars vore det för kärvt.
Men att skriva innebär också att jag är på jakt efter något. Om jag inte använde språket att söka med skulle jag aldrig nå de där regionerna som nästan ligger utanför språket och som vi inte räknar med till vardags.
-  Händer det att du blir svår att vara med när du skriver?
Nej, det tror jag inte. Men för att komma igång har jag några favoritställen där jag gärna befinner mig. Prins är skriven i mitt sommarhus. Det mest inspirerande jag kan företa mig är antingen att simma i havet eller göra långa promenader där. Havet ger mig alltid en känsla av att det omsluter hela planeten och att det är fullt av historier. Vi kan ju aldrig någonsin få en överblick över alla de skepp och människor och alla berättelser som försvunnit där.
"Känner havet namnet på sina drunknade" frågar berättaren i Prins, och frågan är samtidigt en sorts kod för Ib Michaels gudsbild.
-  Det finns ju uppenbart en Gud, eller en våldsam manifestation av allt skapat. Men känner denna kraft överhuvudtaget namnet på alla dem som har drunknat i skapelsen? Nej. Vi ordnar ofta till ett personligt gudsförhållande åt oss därför att vi så gärna vill få lite trygghet i tillvaron. Men villkoren är egentligen något annat - universum består av oerhörda krafter. Och det kan man ju sammanfatta i en sån där haiku-artad kapitelöverskrift som jag använder i Prins: "Vari döden gästar en blåögd pojke". 
Jag tänkte komma till det. Att det som bär upp en lantlig skröna från avkroken Danmark - som ju Prins också är - är det där sugande svarat hålen i din text som gör att jag som läsare ser den lille grabben springa och leka och släppa upp sina drakar på randen av ett stup. Och sen springer han ju faktiskt rent konkret och snubblar över den där likkistan som flutit iland.
- Men samma utsatthet vilar över alla människorna i Prins. Kråkslottet försvinner i en malström, som suger ner all materia, folk dör i isen, älskande skiljs åt.  

Med trilogin Vaniljeflickan, Brev till Månen och Den tolfte ryttaren återuppväckte han inte bara sin egen barndom utan också det genetiska arv som spökat i hans släkt sedan en soldat på 1600-talet lägrade en av hans anmödrar. Spanjoren Gomes, legoknekten, vars grymma och olyckliga gestalt dominerar i Den tolfte ryttaren, utgör samtidigt en arketypisk manlig motbild till den ömma närheten mellan de två syskonen i Vaniljeflickan. Han blir "den döde" i familjens trädgård, en fantasifgur som personifierar alla de hemskheter - kriget, våldet, döden - som ligger bortom den danska 50-talsidyllen.Den sortens kontraster mellan livets reella godheter och det förfärande mörkret i och utom människan är en av Ib Michaels kännetecken som berättare. I barndomshistorien om en pojke som tidigt utvecklas till sin polioskadade systers riddare och förtrogne, förenar han en doftande närvaro i barnens nu med sorglustiga episoder ur systerns överlevnadskamp.
Den 60-talsromantiska Brev till Månen - som 1996 nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris - avslutar hans berättelser om författaren som valp.

I Prins sammanför han den tolvårige Maltes sommarlov vid havet med skrönor som verkar hämtade ur ett kollektivt undermedvetet fullt av bärkraftiga bilder. Det är kajaken och fyrtornet. Det är segelskeppet och resan till Grönland. Det är eskimåernas värld, narvalar, sälskinn och harpuner, isen och vintermörkret.
Till en självklar prosa fogas de kristallinska bilder som gör boken till en säregen nordisk myt. En vittfamnande tidsdimension möjliggörs genom den döde, bärare av minnen från historisk, biologisk och geologisk tid. 
-  Han är en sån där allestädes närvarande medvetenhet som jag gärna använder. Men här blir han ett vandrande berättarjag som återvänder om och om igen efter tjugo sidor med Malte och hans nära omgivningar. Och när det greppet gick upp för mig - att ha ett vandrande jag - såg jag omedelbart hur det skulle kunna användas. Det fyllde mig med djup lycka och gav mig stor konstnärlig frihet. 

Undrar du någon gång vad en författare är bra för?
Nej, aldrig! Jag har ingen nyttomoral. Jag är inte här för att vara nyttig för något som helst. Det är det motsatta som gäller. 
Men om du har en etik - hur ser den ut i så fall?
-  Jag har en annan förpliktelse, som gäller den mänskliga utsattheten i tillvaron. Jag har en förpliktelse att vara med och värna om drömmarna och sårbarheten, om ömheten och medkänslan. Det är en annan begreppsvärld - eller hur? Och jag menar att vi är här bland annat för att beskydda de områden i oss själva där vi har blivit angripna, antingen som barn eller senare. Någon vill ta ifrån en de drömmar man har, någon vill hindra en från att vara frimodig. Någon vill förvandla en till att vara nyttig. När de fruktansvärda är att alla är så nyttiga att den här stackars planeten är på väg att dö av det. 

Ib Michael ogillar nyttomoral, men han råkar vara mycket produktiv. Kan han ändå vara rädd att ingivelserna ska upphöra och historierna dö?
- Jag tror inte det finns någon författare som inte är rädd för att få skrivkramp. Men jag vet att berättelsernas brunn är oändlig och inte kan tömmas. Det är som att försöka tömma havet.
Och jag har inget särskilt högtidligt förhållande till att jag råkar producera några böcker. För mig är skrivandet framförallt ett sinnestillstånd som jag gärna befinner mig i. Nervigt och väldigt härligt. Men det har en mörk sida. Plötsligt faller man ned från tinnarna och kravlar runt i det skandinaviska mörkret. Då blir jag tvungen att kämpa för att komma upp igen.
Är det då du reser?
-  Jag har förstås några strategier, som att jag drar till de sydliga haven och seglar. Vad som helst, bara jag kommer igång igen. Men mina utlandsresor och sjöfärder är värdefulla också för att jag måste leva ett annat liv. Man ska göra något annat än att skriva. Och jag har aldrig upphört att vara en lustbetonad människa. Jag tror det enda rejäla skapandet kommer ur lust.


 


Ur inledningen:

Det börjar i dis. Högt uppe på jordklotet, där ingen människa ser det, går isen upp med knallar över vita fjordar. Det blir havsblått mellan flaken, natten, som har varat det halvår då solen står under horisonten, är över. Det knakar i iskanten, spricka jagar spricka, när ett glasberg - stort som ett sagoslott, med tinnar och torn och fönster som snön länge har täckt - lösgör sig och går till sjöss med de tjutande vindarna.
Den långa dagen har kommit tillbaka.


Romanen Prins utkom 1999 på svenska. De tre självbiografiska romanerna är Vanillepigen (1986),Brev till månen (1995) och Den tolfte ryttaren (1997)
Artikeln har - i en kortare version - varit publicerad i Arbetet, ÖC, Smp, VK, Nsd, m. fl.

tisdag 27 december 2016

Hieronymus Bosch - via Mats Arvidsson


Jag hittade av en slump det här radioprogrammet om Hieronymus Bosch, som jag missat. 
Mats Arvidsson, som är Sveriges roligaste och mest självständiga konstjournalist, excellerar i sin berättelse om 1500-talsmålaren och hans bisarra värld. Det är entusiastiskt, kunnigt, målande beskrivet, och på gränsen till hysteriskt roligt emellanåt. Därmed också fritt från konstvetenskapens trista fällor av överdrivet pedanteri och finstilta analyser. Genialt - som folk på twitter brukar säga - om första bästa tidningsartikel. 
Men, listen kiddos, detta är genialt.


Länk till programmet, varsågoda!


  










lördag 26 november 2016

V.S. Naipul - sin faders dröm

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen- Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.

Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.


Artikeln har tidigare varit publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT, m.fl.

söndag 30 oktober 2016

Dagar i Aten

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag får inget. Jag söker inget särskilt. Jag har allt. Det är jag som är rik. Det är de som aldrig får nog.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippiesar i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

fredag 1 april 2016

Homeriska dagar i solen


Det homeriska lugnet. De stora dagarna. Solljuset så starkt att människorna blev ljusa och goda, skuggorna ännu inte tydliga i det överexponerade ljuset. Min fars godhet, som i en klassisk saga; aldrig kom det något ont från honom. Ett och annat temperamentsutbrott vid migränanfallen, sen var det över. Min far var som en del av ljuset. Min mamma var rolig och ännu inte misstänksam. Ljuset spred sig över stora ytor på den tiden, människorna hade en inneboende stolthet, de gjorde sig inte för små, inte för gnetiga. Vänfamiljen Bernhard var nästa anhalt i solen. Med tre söner och en dotter. Vi korsade evigt glittrande vattenytor med segelbåtar och kajaker. Simmade längst inne i viken där vattnet var varmare. Reste ut till de yttersta skären, Villösan och Rödskären. Fiskade en del på nät, och drog upp. Åt ofta strömming. 

Pappan i familjen Bernhard var en lång figur ur Iliaden. Sönerna likaså. Alla hemkomna från olyckan till glädjen. Vi åt och drack och lekte, vi besökte gårdarna där djuren fanns, som vi matade med gräs, eller mjölk, om de var kalvar. Mamma Bernhard sjöng ibland för oss, hon var operasångerska.  En varm vallon. Vi borstade potatis i strandkanten nere vid bryggan, hon och jag. Rullade runt potatisen mot småsten; ett homeriskt sätt att göra ren potatis åt ett stort gäng. Äldsta sonen åt sex potatisar till varje mål. Nausikaa och Andromache åt mindre än pojkarna. Men alla var unga och kolhydratiska. Våra nöjen bestod i ständiga rörelser mellan hav och ängar, bort till sandstranden och ut med sailfishen, ut på holmarna och tillbaka till de första mogna hallonen. Med min syster dök jag från bryggan och vattnet var klart, så klart. Inget ont kunde hända oss.

Sen föll skuggorna. Sjukdom, min mammas. Senare min fars. De sålde av vårt röda hus, vårt första sommarhem, och byggde något mer bekvämt, närmare stranden. Hela byggnationen låg till en början i ljus. Jag satt på taknocken innan ens taket var lagt. Och vi reste med estniska Erki ut till havsbandet. Jag var femton då. Jag minns glädjen som fanns mellan pappa och mamma. Hur de gick iväg över klipporna som två unga, medan min syster och jag hölls i viken och simmade. Hur vi alla var unga. I ljuset.
Sen föll skuggorna. Var och varför händer det? Svartsjukan kommer in, kanske en otrohet som blev outhärdlig. Penelope ville inte höra talas om Kirke när Odysseus väl kom hem. Därför avslutar Homeros alla eskapader med att lägga allting bakom sin hjälte. Hur skulle Odysseus kunna berätta, bikta sig, tjata ut sina otroheter, farorna han gått igenom, när han äntligen kommit hem. Mannen tiger. Kvinnan väver klart.

Men i moderna romaner och i tidningarnas skvaller fortsätter alla historier mycket längre. Mannen kommer hem efter en lång resa och berättelsen tar aldrig slut. Nu börjar hustruns berättelse. Vem hon låg med under dagarna i Berlin. Ett helt hus skriker. Berättelsen antar apokalyptiska drag. Barn som ingenstans har att ta vägen. Kor rusar bort över fälten undan en emotionell katastrof. Den äktenskapliga sängen skakar till och är inte längre rotad i jorden. Den trofasta hunden känner inte igen sina ägare. Byrackorna gläfser. Grisen skriker. Tänder blänker till och händer knyter sig. Någon blir full och brölar i ett hörn av huset. En kvinna flyr problemen genom att lägga sig sjuk. En annan ljuger och manipulerar. En talar ut i pressen. Den ena systern tar från de andra. Modern blir kontrollfreak. Sonen drar iväg och kommer inte tillbaka. Fadern ligger döende; två av barnen går runt och krafsar i hans lådor, krafsar till sig allt de kan komma över innan han dör: Skriv under här, pappa. En darrande handstil på ett papper. Detta gäller en tredje familj. Där rör de sig ryckigt i karmiska trådar, snören drar i deras lemmar, men det märker inte att de sitter fast. Dockorna hoppar och har alltid rätt.

Det homeriska lugnet. Det stora ljuset. Och vänskapen, kärleken som kom ur det. Nausikaa minns inga andra möjligheter än att vara god. En skitunge som pallade äpplen och hånglade i ladan när hon var tolv. Men det fanns inget ont. Inte än. Det var inte förväntat. Solen var ännu starkast. Ljuset och strändernas frihet. Under månen sprang endast de som ville gömma något, som ville ljuga och förstöra. De alltid så nästlande; de som tror sig ha rätt, de gnidiga, dem ska man akta sig för, ty under månen springer de och allt är skuggor. 



På klassiskt vis innehåller denna lilla text minst två sammanvävda historier. Bilderna kommer från väggmålningar i Santorini och i Knossos från c.a 1600-1500 f. Kr.