Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

måndag 9 juli 2018

Karen Armstrong - om våld och religion


Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig.



Om vi låter blicken vila på kartan och dessutom vänder den 4500 år tillbaka, finner vi grunderna till en tidig religion i områdena kring Eufrat och Tigris, det vi idag kallar Mellanöstern. Vid den tiden finns ännu ingen individuell religion, menar Karen Armstrong, utan all mytisk och kultisk aktivitet är ovillkorligt förenad med statsmakten; d.v.s. ett uttryck för ett folks samhörighet under vissa återkommande och bekräftande riter. Religion i vår personliga bemärkelse finns inte ännu, utan är förbunden med samhället på samma sätt som midsommar eller majbrasor i vår kultur. Däremot är denna tidiga religion tätt förenad med makten, ”gudarna tjänade som monarkens alter ego” och det rättfärdigar det strukturella våldet. 
De första stadssamhällena växer fram och berikar sig på de omgivande möjligheterna; kungar och krigare livnärs av bönder och tjänare. Stadssamhällena utsätt ibland för räder av ökennomader som vill inhösta en del av deras rikedom, eller de anfaller varandra, i jakt på samma materiella överskott. Redan här skönjer vi en tanke som blir bärande för hela Karen Armstrongs historieskrivning; nämligen den att materiella orsaker ligger till grund för våld och erövringar; att det är den territoriella och strukturella makten som också senare i utvecklingen utgör religionernas svarta sida. I just detta avseende är hon – den f.d. nunnan – närmast marxistisk; det är de ekonomiska realiteterna, överskottet hos somliga, underskottet hos andra, girighet och ägandebehov, som utgör triggermekanismerna i alla de småkrig som förekommer mellan folkslag redan i historiens begynnelse. Men långt senare, i vår tids mellanöstern-konflikter, i medeltidens korståg, i Islams frammarsch genom Europa på 700-talet, i småkrigen mellan olika kristna och/eller muslimska grupper, i våldet mellan hinduer och buddhister, finner hon starka skäl att inte enbart beakta religionens innehåll utan också de härskare och förtryckare, som använder religionen som redskap för sina konflikter. Att en romersk kejsare väljer kristendomen är s.a.s. inte kristendomens fel, men det blir en maktfaktor i händerna på Konstantin den store (som grundlägger Konstantinopel så strategiskt). Samma sak gäller för hinduer och buddhister i Indien: När de omgrupperas på grund av kolonialmaktens gränsdragningar uppstår sår i samhället som är långt mer explosiva än de varit om inte britterna dragit gränser mellan regioner och religioner. 
På liknande sätt är sunni- och shiamuslimer ofta både annekterande av en politisk makt, och pådyvlade en onaturlig gränsdragning mellan folk och riken, inte sällan åstadkommen av makthungriga furstar eller autokratiska kolonialmakter. Det är t.ex. britterna som drar nya gränser genom Indien, och mellan Israel/Palestina.

Man kan invända att Karen Armstrong, historiker med en kristen bakgrund, intar en apologetisk position till religionerna. Man kan också invända att hon, en smula egensinnigt, sorterar in modern religiositet i en annan kategori än de tidiga religiösa uttrycken, där hela samhället var inbäddat i en gemensam idé. Följden blir att hon vill skilja ut det s.a.s. vuxet religiösa, från de mer primitiva och ibland barbariska uttryck som religionerna haft under en historisk tid av stamsamhällen och konflikter. I grunden samma konflikter som vi sett i Ruanda, Kongo, Afghanistan, Irak och Pakistan. Samt i de kristna korstågen, Islams erövringståg genom Europa och Trettioåriga kriget. Där det tycks att människor strider för rätt sorts religion, för att meja ner sina andliga motståndare, för att utvidga ett protestantiskt Europa – ser Armstrong snarare en maktpolitik som tar religionen till intäkt för våld, krig och övergrepp mot andra människor. Men det hon inte integrerar i sitt verk är de psykoanalytiska teorierna om vårt behov av ”den andre”, av ondskans projektioner på ”de otrogna”, och av alla de schatteringar av auktoritetstro och underkastelse som i religionens namn kastar sin skugga över miljontals människor.

Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland.

Men - hur mycket jag än uppskattar detta jätteverk – så måste det ändå sägas att det har skavanker: Armstrong är apologetisk, d.v.s – hon försvarar religionernas kärna mot deras missbrukare, hon ser hur de används i ett led av andra mekanismer, men hon återvänder endast sällan till de verkligt krigiska texterna i Koranen, Bibeln eller Bhagavad Gita. Och när hon gör det vill hon nästan genast förklara det med maktspråkets betydelser och missbruk av tron. Däremot sopar hon aldrig de historiska hemskheterna under mattan: Korsriddarnas invasion av Jerusalem 1099 beskriver hon i all dess blodiga fasa: Mer än 30000 döda på tre dagar, kristna krigare som står upp till anklarna i blod. Ingen kan anklaga henne för att skydda kristendomen mot kritik. Hon kallar det första korståget ”psykotiskt”. 
Likaså beskriver hon inkvisitionen i Europa, och antisemitismen, med all önskvärd tydlighet. Men – ja detta men – hon fasthåller envist en idé om att verklig religion är någonting annat. Det tror jag också. Men jag tror det är ett hinder att ens behöva försvara religionernas auktoritära uttryck med hjälp av sociologiska aspekter. Det oerhört tröttsamma, plågsamma, snedvridna med religionerna finns där. Och det ska till en stor, bred kvast för att skilja det martyriska arvet från något som en modern människa kan ta till sig och bevara. I det senare fallet bör man faktiskt veta allt om de femhundra sidorna av Karen Armstrongs historiska berättelse. Den är mestadels briljant skriven och sammanfattad.

_ _ _ _ _ _ _ _

Karen Armstrong: ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien”. Natur & Kultur.
Artikeln tidigare publicerad i ST, ÖP, NLT, DT m.fl.tidningar. Här är länken till DT.



måndag 14 maj 2018

Per Kirkeby in memoriam

Vara död                                                            

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring översättningen av hans Handbok (Ellertröms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.


Per K som ung debuterande konstnär på ett galleri i Köpenhamn



Kortessäer om konsten, som jag översatte.

onsdag 11 april 2018

Mikael Niemi: Koka björn


Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.
Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk.
  
Från det lätt dansande och grovkorniga språket i "Populärmusik från Vittula" till den apokalyptiska romanen "Fallvattnet" – där en damm slås sönder av vattenmassorna – har mycket hänt i Mikael Niemis författarskap. Men det han förblir trogen är sina rötter, sitt landskap i Tornedalen, korsningen mellan finskt, svenskt och samiskt. "Koka björn", som bara symboliskt handlar om björnar, är en mycket långsam och traditionell berättelse. Ändå är det ganska djärvt att mixa en historia om Lars Levi Laestadius, väckelseprästen, med en parallell story om våld, mord och deckararbete. Särskilt när både fromheten och deckarjobbet utgår ifrån den ene av bokens centralgestalter, en fritt diktad Laestadius. Den andre centralfiguren är en stackare, en fattig luffare från en samefamilj, som prästen tagit i sin vård.

Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv.
Den godhjärtade prästen har funnit honom vid en landsvägskant, halvt utsvulten, och tagit honom till sig. Han ger honom ett namn, skriver in honom i kyrkboken, så att han blir en människa som det står. Laestadius ger honom språkundervisning, och kunskaper i botanik. Dessutom får han ju äta sig mätt på den eviga gröten, och de små bitarna fisk, som är det enkla folkets föda i 1840-talets Pajala.

Laestadius är tecknad med trovärdighet, om än inte helt biografiskt korrekt. Men hans väsen, hans prästerliga omsorg, och den noggranna rekognoseringen av landskapets blommor och växter, är historiskt korrekta. Medan konsten att kartlägga brott är Niemis eget påfund.
De våldsbrott som förekommer är av allvarlig art, det handlar om kvinnomord, och Laestadius skarpsyn när det gäller botaniska detaljer hjälper honom i utforskandet av brotten. Den kriminella dramatiken ger berättelsen en kurvatur, och bara stundtals kan jag irritera mig på en och annan naivistisk dialog.
 
Om man går bakom krimi-historien framträder en mer existentiell undertext; den som handlar om ödslighet och fattigdom och väckelsens både goda och galna sidor. För alldeles nära inpå det extatiska frälsningsruset växer skuggan, det onda som trängts undan när människor – här samer – förtrycks. Jag är berörd av att en modern författare tar dessa stora figurer ur vårt förflutna på allvar. Att allt blir närvarande och trovärdigt, som om våldet från den frikyrkliga utbrytargruppen i Kautokeino har mer gemensamt med dagens al-Qaida-fanatiker, än med vår statskyrka. Eller som när Jussis beroende av naturen, och Laestadius växtexpeditioner, blir till en del av den moderna ekologiska medvetenheten.

Allra bäst är ändå författaren när han talar till och om älven, när han beskriver naturens skönhet och faror, och när jag återigen går med honom på den där djävulska myren, där man hotas att bli nerdragen i blötan.
Mikael Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren.
Och – som han sjunger när han skriver.

Mikael Niemi
"Koka björn"
(Piratförlaget)                                                                         

tisdag 27 mars 2018

John le Carrés sista agenter

Alla som sett ”Tinker, tailor, soldier, spy” är för evigt präglade på Gary Oldmans torra version av George Smiley, John le Carrés återkommande protagonist. Själv är jag särskilt fäst vid Richard Burtons sorgsne agent Alec Leamas i filmatiseringen av ”Spionen som kom in från kylan”. Båda figurerna återkommer i den nya boken.
John le Carré, som själv varit agent för MI6, har skrivit många romaner i den genre som han påbörjade under kalla krigets dagar. På senare år har han vänt blicken mer mot internationella ligor för vapen-och-kokain-handel, al-Quaida-infiltratörer, tvättade pengar, ligister och kapitalflyktingar i den globala överklassen. Same, but different, som man säger.

Men i "Spionernas arv" får vi återigen möta en luggsliten brittisk agent, på hans troligen sista resa till det gamla högkvarteret. Från en bekväm pensionärstillvaro i Frankrike, kallas han åter till högsta ort, för att ställas till svars. Några ur nästa generation förtvivlade vill få veta om denne Peter Guillam varit delaktig i deras föräldrars död. Han riskerar att bli stämd, MI6 kan få betala kalaset. Men för Guillam själv blir rannsakningens byråkratiska och psykologiska press också ett minnesarbete för att fatta vad han varit med om. Det handlar om komplicerade korsvägar av agenter och dubbelagenter, av ryssar, tyskar, tjecker och britter, av perioder med stark skräck och skuld och andra där likgiltighet råder. Djupast på botten av hans erfarenhet finns, som sig bör, en älskad kvinna.

Efter en introduktion till agenternas halvliv, noggrant bevarade i arkivens rapporter, invaggas vi småleende i en lätt komik, innan vi tippar rakt ner i en utförsbacke av flykt, våld, passion och ett befarat självmord. Le Carré rör sig med lätthet mellan det löjligt tvångsmässiga och det verkligt tragiska och det slår mig att jag läser en mogen människas bok, en vuxen mans diarier från en helvetisk period av ett verkligt liv, där historiskt bevandrade kan utläsa den tidens huvudrubriker.
Ändå finns det ett småmysigt understatement i dessa kortfattade skildringar av vad kalla krigets spioner hade för sig. Nedtecknat som nördiga informationer på papper verkar det mesta vara pojkboksäventyr, innan historien mörknar och de bästa agenterna dör i uppoffringen att ta reda på vad som hänt och om möjligt rädda sina vänner. De sämsta är, som alltid, dubbelagenter och dubbelnaturer. Peter Guillams kvinnliga kollega mördas och återfinns ”vid punkt 217 på kartan över fastigheten”, som det står i rapporten. 
Detta gungfly av spionage och kontraspionage, av information och desinformation, får mig osökt att tänka på den mer näraliggande politiska soppan i USA. Politikens släktskap med agentromanen är ingen upplyftande bild av vad som ännu kan åstadkommas ens i demokratier. Jag tror att le Carré vill få oss att känna just detta; att lämna all politisk naivitet bakom oss, all statsvetenskaplig idealism, och se rätt in i det svarta hål som är manipulerandet av lögn och sanning stormakterna emellan. Politiska mord är fortfarande vanliga på Sovjetsidan, liksom politisk och ekonomisk manipulation på västsidan. I enlighet med Peter Guillams epok lämnar vi tills vidare länderna nedanför Medelhavet därhän.

Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter.
Det är ett långt, och i vissa stycken omständligt, farväl till de grå agenternas liv, skrivet med en grå brittisk humor, som jag tycker mycket om.

                                                             ****                         


Tidigare publicerad i ST, Dt, Vlt, Gefle Dagblad, Nynäshamnstidningen, ÖP, Arbetarbladet m.fl.

John le Carré."Spionernas arv"

Översättning: Klas Östergren
(Albert Bonniers förlag)

onsdag 14 mars 2018

Odilon Redon


Odilon Redon har gjort bilden av den fallna ängeln. Och jag skrev en kort text om honom på Gabis Annex.

lördag 27 januari 2018

Om Clarice Lispector


Clarice Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den flickungen; rastlös, egensinnig och svår för omgivningen att fånga in. Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman som snabbt vann erkännande i Brasilien.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet. 

En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.

Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig. 

I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”. 

Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer. 

Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat. 

I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan. 


Clarice Lispector som barn
                   Artikeln har tidigare publicerats i DT, ST, Vlt, ÖP, m.fl dagstidningar.                             

söndag 22 januari 2017

Marguerite Duras - under ytan in i mörkret


Under sitt 81-åriga liv genomlevde hon både koloniernas och kvinnans frigörelse: Hon har prisats för sin säkra stil, sin sociala kamp och sin psykologiska skärpa.  






En fläkt som surrar. Vågor som slår in från havet. Fåglar som piper. Någon som går genom sina rum och skriker. Det auditiva är stämningsskapande i Marguerite Duras romaner, trots att hon framförallt kallats för en filmisk författare. Det senare är också sant: Hon är fenomenal på att skapa hela sekvenser av rörelser, av människor på väg, som filmade i en enda lång tagning. Det filmiska skapar också en distanseringsmekanism. Hon gör sig till en kamera. Hon går in och ut i olika röster, hon moraliserar aldrig. Men hon kan skildra det mest förfärliga, det som utgör hennes anledning att skriva, att vidarebefordra. 
Starkast av hennes böcker är "Smärtan". En roman där berättarrösten ligger biografiskt nära författaren: En kvinna som under andra världskriget väntar på sin deporterade man. Duras skildrar utmattade människor som kommer hem från kriget. Men framförallt en orolig väntan på maken som suttit i koncentrationsläger. När han äntligen kommer är han en spillra av sig själv, en skrotad kropp, det rinner ur honom. Kvinnan förfasas över hans tillstånd, men också över sin oförmåga att ta honom till sig, som förr.
Det märkliga med denna bok är att den skrevs direkt, som dagbok, 1941, och blev liggande i en låda. Först på 80-talet tog Duras fram den, redigerade lite, och gav ut. Och där fanns redan den egenartade författaren. Hon tycks ha behövt distansen till materialet, kanske också av hänsyn till de närstående. 

En annan sida av hennes romankonst är sinnligheten: Skildringen av blickar, hud och beröringar som glider förbi. Hennes mest lästa roman är "Älskaren", om en ung kvinnas förhållande till en äldre kines. En vit fransk flicka, redan i sina egna ögon överlägsen kinesen, introduceras till en sofistikerad sexualitet. Boken skrevs med minnen från det Vietnam där Duras växte upp före nitton års ålder. Den kinesiske älskaren återkommer i andra romaner, men det man senare förstår – av hennes dagbok – är att det hela var en betydligt enklare historia än det blir när hon låter skriften ta över i "Älskaren". Att hon senare förkastat sin egen roman som ”dålig skit, jag skrev den när jag var full”, kan man bortse ifrån. Även Leo Tolstoj sa om sin stora kärleksroman Anna Karenina att den var ”banal”.
2015 kom tre av Marguerite Duras romaner ut på svenska. "Vicekonsuln" (Lind & Co), "Atlantmannen" och "Horan på den normandiska kusten" (Ellerströms).
"Atlantmannen" som kom ut 1982 i Frankrike är en roman gjord efter en film med samma namn. Den har knappt någon handling, men liknar mest en lång utandning vid slutet av en kärlek. Avskedet är tecknat i en kvinnlig gestalt som städar och tvättar allting rent, som placerar det förlorade objektet i en roll, där hon instruerar honom hur han ska bete sig inför kameran. Fototekniken skapar ett avstånd till det sentimentala i avskedet. Bilderna saxar i varandra rytmiskt och melodiöst som en prosadikt.
Inte enbart hennes estetik segrar, tänker jag, men också hennes mentalitet, den både otäcka och uppfriskande distansen. Som hon själv skriver någonstans: ”Jag har övat hela mitt liv på att lämna saker”. 

Det första hon lämnade var Indokina. Men med sig har hon haft minnen av européer i Asien. Det är en sådan grupp privilegierade existenser som figurerar i den mycket större romanen "Vicekonsuln": En ambassadör Stretter och hans hustru, några konsuler, några journalister som fördriver sina dagar i Calcutta. Men romanens inledning är en lång repetitiv historia om en utstött svältande kvinna på vandring genom Sydostasien. Hennes tragiska öde utgör grundackordet till de andra figurernas spel.
Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd. 
Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.

Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.
Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade. 
"Vicekonsuln" är en stor och mångfacetterad roman, den kan få mig att undra varför hon inte fick Nobelpriset. Var hon för mångsidig – hon gjorde både filmmanus och pjäser – eller bara en av dem man gick förbi medan man utvalde smala lyriker och solida manliga karriärförfattare? 

I "Horan från den normandiska kusten" som kom på franska 1986, går hon igen helt tätt inpå sitt eget liv. Författaren som lever med en bisexuell man, som förutom att vara hennes sekreterare också ägnar sig åt erotiska utflykter med män. En man som tycks genomgå en kris. Författaren arbetar, och mannen skriker, han skriker också åt henne, som om han är svartsjuk på hennes arbete. Men Duras sätter aldrig in skeendet i känsloorden: svartsjuka, avundsjuka, konkurrens mellan könen. Hon säger att han är gränslös, orättvis. Författaren förblir i sin onåbara hållning, som en som gör det hon ska trots svårigheterna. Medan mannen, den mycket yngre, får karaktären av obehärskad hysteri. 
Det är alltid intressant att läsa Marguerite Duras, dels för att hon skriver så vackert och stilrent, men också för att hon betraktar livet lugnt. Det totala accepterandet är hennes styrka; att vara intill sina gestalter, som kompanjon, en stund. Men hon delger mig också en viss sorg. Och i hennes sena böcker anar man en utbränd kreativitet. Som om det inte finns så mycket kvar att säga. Hon registrerar något – en passage – i sitt eget liv. Det får vara bra så. Och det är alltid mycket bra när en författare vet vad hon/han ska göra och inte göra. Hur mycket som finns kvar att ta av.
”Och när inget längre sker är historien verkligen utom räckhåll för skrivandet och läsningen” – så slutar "Horan på den normandiska kusten". 
Duras skriver sig in i ett mystiskt försvinnande, som någon som inte längre bryr sig så mycket om sig själv. ”Mognad är allt” som Shakespeare skrev. Men Marguerite Duras variant är mycket torr, och ganska hård. Hennes liv finns – som hon själv sa – bara när hon skriver det.



 Artikeln tidigare publicerad i Dalarnas Tidningar, ST, Gefle Dagblad, Vlt, m.fl.