Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

måndag 25 mars 2019

Colson Whiteheads tyglade vrede


Det kan sägas från början: "Den underjordiska järnvägen" är bitvis en historielektion. Det är också en fabulöst stark och vacker roman, som sjunger och knirkar fram sina människoöden, från bomullsplantage, till flykt, till den skrangliga kärra som vill återbörda dem till deras forna ägare.

Colson Whitehead har bestämt sig för en kollektivroman, den ska gälla alla svarta, situationerna ska mestadels vara historiskt belagda, långa stunder i arkiv med muntliga berättelser från före detta slavar har varit hans research.

Romanen är uppbyggd med ett antal röster och platser; tre kvinnliga släktingar, en slavjägare, några hjälpsamma personer, en sydstat med hårda raslagar, en annan med begynnande liberalisering. Vi följer den femtonåriga Cora under hennes flykt från plantagen tills hon når, och anpassar sig till, ett friare liv i South Carolina. Men även där, bland filantroperna, med skolor och små löner för före detta slavar, finns en rädsla för de svarta människorna som kollektiv massa, en mentalitet som refererar tillbaka till nutidens rädsla för flyktingar och andra ”raser”.
Den första delen av boken, den som tilldrar sig på bomullsplantagen, blir mest närvarande; dofterna, stanken, den torftiga maten, knaprandet på rovor och sötpotatis, de långa dagarnas svett och värk, slavarnas inbördes konkurrens, kvinnornas utsatthet, våldtäkterna, piskor och påkar, det olidliga. Men också någon enstaka fest där man dansar och sjunger, ett kort och brustet moment av liv utan ok.

Cora lockas att fly med sin manliga vän, Caesar. Färden går genom träskvatten och mörker tills de når den första stationen av Den underjordiska järnvägen. Där sker den sortens lyft som bara fantastisk realism kan ge. Whitehead har skapat en konkretion av det som historiskt sett var ett kodnamn för de privata hus som gömde rymlingar från Södern tills de kunde nå de friare staterna i norr. Trovärdigt och sinnrikt bygger han in sin imaginära idé i den annars stenhårt realistiska verkligheten.
  
Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon.

Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. 

Narrativet är en studie i brott och uppror, ingen själarnas gemenskap, ingen vacker stämning över träsken, bomullsfälten, småstadsgatorna. Författaren målar sina rumsligheter med obarmhärtig pregnans, som när Cora gömmer sig i ett trångt, hett vindsutrymme, där hon knappt kan röra sig. En slaveriets Anne Frank.

Det är de svartas historia, men också en universell berättelse om förtryck och föraning om andra möjligheter, bortom det rådande helvetet. Mot slutet stegrar sig berättelsen till en på en gång lekfull och romantisk opera. Den underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och förhoppningsfulla flyktingar.

Colson Whitehead har skrivit en komplex, språkligt briljant och lärorik roman, om en tid vars rasism och människoförakt på alltför många sätt visat sig igen, i vår samtid.




(Romanen kom ut på Bonniers 2017. Artikeln tidigare publicerad i Mittmedias tidningar.)

fredag 1 mars 2019

Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand: Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.
          
____________________________________________________


Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 02

måndag 10 december 2018

Agneta Pleijels "Doften av en man"



Jag kommer alltid att minnas flickan som cyklar fram och tillbaka utmed lundaslätten, på väg mellan studier och en konfliktfylld familj. I Agneta Pleijels förra roman ”Spådomen”, trädde hon fram som en mycket ensam gestalt, bara stundtals ackompanjerad av en väninna, syster eller tölpig älskare.I den nya romanen ”Doften av en man”, är hon en ung kvinna som långsamt frigör sig från sin familj, byter hemort till Göteborg, och fortsätter sina akademiska studier.
Yrkesambitionerna är tydliga, men berättelsen handlar mest om relationer, nota bene relationer till män. I god sextiotalsanda betar hon av en samling ganska ointressanta partners, som beskrivs med ett adjektiv eller två, hängande i svansen. Senare uppstår en djup förälskelse som gör henne lika djupt olycklig när hon blir lämnad för en annan.

Berättelsen förflyttar sig till Stockholm, där hon påbörjar sin yrkesbana som litteraturrecensent och senare kulturredaktör på Aftonbladet. Åren tycks tumla iväg för denna unga kvinna, som de väl ofta gör, mellan nitton och tjugosex. Hon möter goda kollegor, Jacob Branting, Karl Wennberg, samt en och annan avundsjuk man.
Hon framstår som ambitiös, spänt arbetsam och alltför beroende av de omgivande männen. Dessutom har hon en ofärdig relation till sin älskade far, och hela den problematik som följer en flicka vars pappa har större tjuskraft än de flesta män hon träffar. Men hon lyckas med det hon gör, så till den grad att hon till sist tycker sig fastna i rigida mönster. Det är då hon kastar loss och blir författare. Det är då hon skriver den långa prosadikten ”Änglar, dvärgar”.
 
Agneta Pleijels berättelse pendlar mellan dramatik, självbespeglingar och komisk distans. Skildringen av sextiotalslivet; festerna, sexualiteten, rivningen av Klarakvarteren, den radikala politiken, den fortfarande så omedvetna kvinnofrigörelsen – allt känns igen.
Som läsare blir jag nästan förbannad, och mycket förvånad, över hennes skildring av vad en ung, begåvad kvinna fick stå ut med, från män, vid den här tiden. Själv öser författaren aldrig sin vrede över mansobjektet. Hon är outsägligt tolerant och klok i sin förståelse av även mörka sidor hos andra.

Om jag har en invändning mot hennes berättarkonst så är det att det resoneras lite för mycket i huvudet på subjektet, och att resonemangen tillförs onödiga psykoanalytiska referenser. Som när hon efter en svindlande vacker beskrivning av en resa till Afrika, som lyfter henne, relaterar den till Maslows ”peak-experience”. Hennes egen berättelse räcker gott, för att läsaren ska begripa just den upplevelsen.

Åren i Göteborg tecknas lite tradigt och trögt, kanske är det en sann stämning. Men i Stockholm lyfter det. En ständigt pågående energi ger intryck av en mycket stark kvinna, och denna styrka drar till sig mindre starka män.

Mest närvarande som porträtt är ändå hennes mamma och pappa. Den unga Agnetas sista försök att verkligen nå sin far, som arbetar i Etiopien, och de långa resor hon gör i Afrika, är en av de mest förtätade delarna av romanen. När författaren kommer ut i världen kommer hon också ut ur sig själv. Intrycken hävdar sig över resonemangen.

Agneta Pleijel har utvecklat ett följsamt språk, ibland med ett par dramatiska metaforer för mycket, men oftast med en avskalning. Pleijel är som bäst en normal ordkonstnär på hög nivå.
På senare år har det vimlat av självbiografier med blottade sår och rå vrede. I Agneta Pleijels värld drunknar man aldrig i privata uppgörelser. Snarare har hon skrivit en berättelse om oss alla; kvinnor mellan tjugo och åttiofem.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Artikeln tidigare publicerad i Gefle Dagblad, Sundsvalls tidning, Öp, Nlt, DT, m.fl tidningar. 


torsdag 18 oktober 2018

Blomster i konsten



Rachel Ruysch, blomsterstilleben, 1716.


Jag har alltid varit svag för det holländska blomstermåleriet. Dessa exakta men ändå stämningsfulla bilder av rosor och pioner, liljor och fjärilar, lysande mot en mörk bakgrund. Stilleben som ibland innehåller en smygande stämning av förgänglighet, av vissnande blom, och gnagande maskar på väg in i frukternas hylle. En påminnelse om det dödliga i allt vackert.

Men var började det? I Holland på 1600-talet, under den s.k. holländska guldåldern. Den expanderande handeln gav utrymme för den burgna klassen att investera i sin självbild. Man ville se trevliga interiörer från hem och krog, gärna med någon som spelade ett instrument. Samtidigt kom de vällustiga återgivningarna av torgens utbud av fisk, skaldjur, frukter, kött och grönsaker. Så kunde man föreviga överflödet, och konstnärerna arbetade som aldrig förr med naturalistiska återgivningar av äpplens glansdagrar, fasta blomknoppar och en persikas pudriga hud. Parallellt fanns den allvarsamma varianten: Vanitasmåleriet. Vanitas betyder fåfänglighet och en medvetenhet om förgängligheten. Ibland kunde målaren återge en dam som betraktar en dödskalle, ungefär som Prins Hamlet, från samma 1600-tal. Ibland symboliseras dödsmedvetenheten genom ett tidur, eller ett glas som fallit omkull, eller genom studier av vissnande blom och ätande små djur som snart ska förvandla allt kött till hö.

I sommarens utställning på Millesgården i Stockholm, "Älskade Blommor, finns alla dessa stämningar representerade, både i målningar från 1600-talet och i modern videokonst. Låt oss börja i moderniteten: En relativt ung konstnär, Saara Ekström, har bl.a. gjort en video där hon filmat ett fat med tomater som långsamt sjunker ihop från glansig mognad till hopskrumpnad ruttenhet. En annan video visar ett par händer som skalar blombladen av en ros, det ena efter det andra, eller – när filmen körs baklänges - plockar samman blomman igen. Här recyklas 1600-talets Vanitas-tanke utan att konstnären tillför något mer än ny teknik. Den sortens konceptkonst är lite grann som öppet mål. Men även Andy Warhols berömda blommor känns lättköpta i sammanhanget.

Betydligt intressantare är då utställningens bravurnummer: Tre väldiga målningar av den finske konstnären Heikki Marila. Nu är vi på fast mark. Marila håller sig kvar i målartraditionen. I åratal har han upprepat dessa stora blomsterbilder och han vet precis vad han håller på med. Jag möts av klasar med utslagna, aningens trötta pioner, vita mot mörk bakgrund. Deras utstrålning är rent fysisk; i tjockt pålagd färg, vrider Marila runt sina penslar och palettknivar tills blommorna ser ut som farliga väsen. Gnistrande kroppar, som anfaller vår syn en kort stund innan de sjunker tillbaka i bakgrundens tomhet. Det här är riktigt Vanitasmåleri, och märkligt levande blommor. Min enda tvekan gäller att han upprepat denna manöver i så många år nu. Och när blir då skickligheten stil och manér?

Den sortens frågor slipper man när man återvänder till de tidigare konstnärerna; som Maria Sibylla Merian, en 1600-talsbotaniker som var både produktiv och kunnig, och vars förmågor imponerade stort på till exempel Linné. Eller om man vänder sig till äldre svenska målare; Sven X:et Erixon, Agda Holst, Eugène Jansson och Ivan Aguéli: Alla har de målat osensationella bilder med blomster. Aguéli är återhållsam och stiliserad, och naivisten X-et Erixon låter ett barn begrava halva ansiktet i en jättelik tulpan.


Målning: Heikki Marila.

Åter till moderniteten: Flera av utställningens konstnärer jobbar med foto som medium, och en del av deras verk känns också photoshoppade i dålig mening; dekorativa, ofarliga saker att placera ut i snygga miljöer. Man kan göra så flotta saker med ny teknik, och ibland känns mediet motståndslöst och förföriskt.

Den dekorativa finessen i Denise Grünsteins stora blomsterslinga, fungerar som en C-print-gobeläng för en fondvägg, och Ewa-Marie Rundquist fina studier av en svajig vallmostängel kan göra sig bra i en kontorsinredning. Det är just här som utställningen tappar stinget. I känslan av att mycket av det nya är som gjort för inredning, och att det allvarsamma momentet i blommornas liv, från friskaste ros till torkade blad, försvinner i smartness. Denise Grünstein är en vidunderlig fotograf, och hon har gjort intressantare saker, men överlappningar mellan kommersiellt och konstnärligt är inte alltid ”gränsöverskridande”.

Till sist, en annorlunda konstnär, som också har sin bakgrund i det dekorativa, textilkonstnären Gunilla Lagerhem Ullberg: Hon har gjort en serie med sexton bilder, alla i samma kvadratiska format. I ett gammaldags herbarium har hon torkat blomblad och löv, och med finkänslighet fäst dem på papper i tapetliknande mönster. Det är skira och koloristiskt vackra experiment. Det ihärdiga hopsamlandet ur naturens fatabur tycks hämta in en hemlighet: Blombladens ovaler, marijuanalövets fraktaler, vitsippans hexagram placeras i mönster av geometrisk karaktär. Präktigt? Ja. Men att hålla igen på det subjektiva uttrycket till förmån för objektstudium är en estetik vi fått i arv både från botanisternas fältstudier och de gamla naturvetenskapliga skolaffischerna. I Gunilla Lagerhem Ullbergs metodiska bilder antar växterna en kosmisk kvalitet, som om de är delar av samma materia ur vilken stjärnor föds.


Bild: Gunilla Lagerhem Ullberg

Något kortad version av en artikel om utställningen 2015, tidigare publicerad i DT, ST, Vlt, Gefle Dagblad m.fl tidningar.

måndag 9 juli 2018

Karen Armstrong - om våld och religion


Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig.



Om vi låter blicken vila på kartan och dessutom vänder den 4500 år tillbaka, finner vi grunderna till en tidig religion i områdena kring Eufrat och Tigris, det vi idag kallar Mellanöstern. Vid den tiden finns ännu ingen individuell religion, menar Karen Armstrong, utan all mytisk och kultisk aktivitet är ovillkorligt förenad med statsmakten; d.v.s. ett uttryck för ett folks samhörighet under vissa återkommande och bekräftande riter. Religion i vår personliga bemärkelse finns inte ännu, utan är förbunden med samhället på samma sätt som midsommar eller majbrasor i vår kultur. Däremot är denna tidiga religion tätt förenad med makten, ”gudarna tjänade som monarkens alter ego” och det rättfärdigar det strukturella våldet. 
De första stadssamhällena växer fram och berikar sig på de omgivande möjligheterna; kungar och krigare livnärs av bönder och tjänare. Stadssamhällena utsätt ibland för räder av ökennomader som vill inhösta en del av deras rikedom, eller de anfaller varandra, i jakt på samma materiella överskott. Redan här skönjer vi en tanke som blir bärande för hela Karen Armstrongs historieskrivning; nämligen den att materiella orsaker ligger till grund för våld och erövringar; att det är den territoriella och strukturella makten som också senare i utvecklingen utgör religionernas svarta sida. I just detta avseende är hon – den f.d. nunnan – närmast marxistisk; det är de ekonomiska realiteterna, överskottet hos somliga, underskottet hos andra, girighet och ägandebehov, som utgör triggermekanismerna i alla de småkrig som förekommer mellan folkslag redan i historiens begynnelse. Men långt senare, i vår tids mellanöstern-konflikter, i medeltidens korståg, i Islams frammarsch genom Europa på 700-talet, i småkrigen mellan olika kristna och/eller muslimska grupper, i våldet mellan hinduer och buddhister, finner hon starka skäl att inte enbart beakta religionens innehåll utan också de härskare och förtryckare, som använder religionen som redskap för sina konflikter. Att en romersk kejsare väljer kristendomen är s.a.s. inte kristendomens fel, men det blir en maktfaktor i händerna på Konstantin den store (som grundlägger Konstantinopel så strategiskt). Samma sak gäller för hinduer och buddhister i Indien: När de omgrupperas på grund av kolonialmaktens gränsdragningar uppstår sår i samhället som är långt mer explosiva än de varit om inte britterna dragit gränser mellan regioner och religioner. 
På liknande sätt är sunni- och shiamuslimer ofta både annekterande av en politisk makt, och pådyvlade en onaturlig gränsdragning mellan folk och riken, inte sällan åstadkommen av makthungriga furstar eller autokratiska kolonialmakter. Det är t.ex. britterna som drar nya gränser genom Indien, och mellan Israel/Palestina.

Man kan invända att Karen Armstrong, historiker med en kristen bakgrund, intar en apologetisk position till religionerna. Man kan också invända att hon, en smula egensinnigt, sorterar in modern religiositet i en annan kategori än de tidiga religiösa uttrycken, där hela samhället var inbäddat i en gemensam idé. Följden blir att hon vill skilja ut det s.a.s. vuxet religiösa, från de mer primitiva och ibland barbariska uttryck som religionerna haft under en historisk tid av stamsamhällen och konflikter. I grunden samma konflikter som vi sett i Ruanda, Kongo, Afghanistan, Irak och Pakistan. Samt i de kristna korstågen, Islams erövringståg genom Europa och Trettioåriga kriget. Där det tycks att människor strider för rätt sorts religion, för att meja ner sina andliga motståndare, för att utvidga ett protestantiskt Europa – ser Armstrong snarare en maktpolitik som tar religionen till intäkt för våld, krig och övergrepp mot andra människor. Men det hon inte integrerar i sitt verk är de psykoanalytiska teorierna om vårt behov av ”den andre”, av ondskans projektioner på ”de otrogna”, och av alla de schatteringar av auktoritetstro och underkastelse som i religionens namn kastar sin skugga över miljontals människor.

Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland.

Men - hur mycket jag än uppskattar detta jätteverk – så måste det ändå sägas att det har skavanker: Armstrong är apologetisk, d.v.s – hon försvarar religionernas kärna mot deras missbrukare, hon ser hur de används i ett led av andra mekanismer, men hon återvänder endast sällan till de verkligt krigiska texterna i Koranen, Bibeln eller Bhagavad Gita. Och när hon gör det vill hon nästan genast förklara det med maktspråkets betydelser och missbruk av tron. Däremot sopar hon aldrig de historiska hemskheterna under mattan: Korsriddarnas invasion av Jerusalem 1099 beskriver hon i all dess blodiga fasa: Mer än 30000 döda på tre dagar, kristna krigare som står upp till anklarna i blod. Ingen kan anklaga henne för att skydda kristendomen mot kritik. Hon kallar det första korståget ”psykotiskt”. 
Likaså beskriver hon inkvisitionen i Europa, och antisemitismen, med all önskvärd tydlighet. Men – ja detta men – hon fasthåller envist en idé om att verklig religion är någonting annat. Det tror jag också. Men jag tror det är ett hinder att ens behöva försvara religionernas auktoritära uttryck med hjälp av sociologiska aspekter. Det oerhört tröttsamma, plågsamma, snedvridna med religionerna finns där. Och det ska till en stor, bred kvast för att skilja det martyriska arvet från något som en modern människa kan ta till sig och bevara. I det senare fallet bör man faktiskt veta allt om de femhundra sidorna av Karen Armstrongs historiska berättelse. Den är mestadels briljant skriven och sammanfattad.

_ _ _ _ _ _ _ _

Karen Armstrong: ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien”. Natur & Kultur.
Artikeln tidigare publicerad i ST, ÖP, NLT, DT m.fl.tidningar. Här är länken till DT.



måndag 14 maj 2018

Per Kirkeby in memoriam

Vara död                                                            

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring översättningen av hans Handbok (Ellerströms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.


Per K som ung debuterande konstnär på ett galleri i Köpenhamn



Kortessäer om konsten, som jag översatte.

onsdag 11 april 2018

Mikael Niemi: Koka björn


Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.
Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk.
  
Från det lätt dansande och grovkorniga språket i "Populärmusik från Vittula" till den apokalyptiska romanen "Fallvattnet" – där en damm slås sönder av vattenmassorna – har mycket hänt i Mikael Niemis författarskap. Men det han förblir trogen är sina rötter, sitt landskap i Tornedalen, korsningen mellan finskt, svenskt och samiskt. "Koka björn", som bara symboliskt handlar om björnar, är en mycket långsam och traditionell berättelse. Ändå är det ganska djärvt att mixa en historia om Lars Levi Laestadius, väckelseprästen, med en parallell story om våld, mord och deckararbete. Särskilt när både fromheten och deckarjobbet utgår ifrån den ene av bokens centralgestalter, en fritt diktad Laestadius. Den andre centralfiguren är en stackare, en fattig luffare från en samefamilj, som prästen tagit i sin vård.

Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv.
Den godhjärtade prästen har funnit honom vid en landsvägskant, halvt utsvulten, och tagit honom till sig. Han ger honom ett namn, skriver in honom i kyrkboken, så att han blir en människa som det står. Laestadius ger honom språkundervisning, och kunskaper i botanik. Dessutom får han ju äta sig mätt på den eviga gröten, och de små bitarna fisk, som är det enkla folkets föda i 1840-talets Pajala.

Laestadius är tecknad med trovärdighet, om än inte helt biografiskt korrekt. Men hans väsen, hans prästerliga omsorg, och den noggranna rekognoseringen av landskapets blommor och växter, är historiskt korrekta. Medan konsten att kartlägga brott är Niemis eget påfund.
De våldsbrott som förekommer är av allvarlig art, det handlar om kvinnomord, och Laestadius skarpsyn när det gäller botaniska detaljer hjälper honom i utforskandet av brotten. Den kriminella dramatiken ger berättelsen en kurvatur, och bara stundtals kan jag irritera mig på en och annan naivistisk dialog.
 
Om man går bakom krimi-historien framträder en mer existentiell undertext; den som handlar om ödslighet och fattigdom och väckelsens både goda och galna sidor. För alldeles nära inpå det extatiska frälsningsruset växer skuggan, det onda som trängts undan när människor – här samer – förtrycks. Jag är berörd av att en modern författare tar dessa stora figurer ur vårt förflutna på allvar. Att allt blir närvarande och trovärdigt, som om våldet från den frikyrkliga utbrytargruppen i Kautokeino har mer gemensamt med dagens al-Qaida-fanatiker, än med vår statskyrka. Eller som när Jussis beroende av naturen, och Laestadius växtexpeditioner, blir till en del av den moderna ekologiska medvetenheten.

Allra bäst är ändå författaren när han talar till och om älven, när han beskriver naturens skönhet och faror, och när jag återigen går med honom på den där djävulska myren, där man hotas att bli nerdragen i blötan.
Mikael Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren.
Och – som han sjunger när han skriver.

Mikael Niemi
"Koka björn"
(Piratförlaget)