Så rent som ett vatten...

Itshak Perlman spelar Bach.

Något av det allra vackraste: Bach

Sånger på kanten: Mira Stolpe Törneman

Det är inte ofta man har turen att få så fina gudbarn, som mina båda, båda musiker med stor begåvning. Samtidigt flitiga studenter; den ena på psykologlinjen, den andra på magisterlinjen i litteraturvetenskap. Vackra är de också. Min Arild och min Mira, som inte är mina, utan helt enkelt Fådda Blommor.

Här sjunger Mira en av sina egna sånger:

Carry me

Mer finns att hämta på vidhängande websida. Arilds musik tar vi en annan dag.

Över klinten och ned på andra sidan med Hill

1.

En kniv skär luften, når horisontens kristalljus, kratsar fram relingen av en båt kantad av tjära och ensamhet.
En pil skickas ut från ögat och studsar över klinten innan den når brämen av en ljusgrön dyning långt ute i havet.
Ingen målares öga sträcker sig längre än hans, utan att tappa verklighetens intensitet. Han drömmer inte som en romantiker, han flippar inte ut i färg som impressionisterna. Han avser ”det sannas hjärta”. Man förnimmer ljusets rekyl i ögat på observatören, ett vibrato i hjärnans hålrum. Likväl är handen säker, som kattfötter på ett brant tak. Han målar sig redo.
Och varför tycker man att denna pil, denna kniv, denna redobogenhet är vacker?
Den skär genom luften så att det gör ont, ty detta öga vill ända längst ut, dit ögat nästan inte når och där även målandets kunskap tar slut. Han ska måla sig över kanten. Blåst och moln och vågornas skum följer hjärtslagen med besläktad vildhet. Längtan tar färg av ljuset. Men innan han är där ute, och innan han överskrider gränsen för havets horisont, innan han följer med sin pil ned på andra sidan av en klint, har han omfattat marken hela vägen fram.

Hill blir galen. Hill schizo-mummel-mummel. Hill hör röster, målar sedan mycket bisarra saker. Hill-hit, Hill-dit. Hill, det stora sjuka, av ärelystnad förgiftade egot, som lade in i sitt verk allt en människa bara inte kan lägga in i ett verk, som i en tvåfaldig kärlek. Kung Mej i barnkammaren och Kung Penselsvängare som vuxen. Konstnärshögfärdig och komplexfylld ensamrunkare och haremsdrömmare, mammas gosse och pappas alltför kravfyllde ende son.
Men han har varit här ute på marken. Ögat självt har sett det som man ”bara måste se”, som stolar av annat slag säger. Men detta har han alltså sett, medan han envist försummade andra stollars spektakel. Han har omfattat denna vida jordhög hela vägen fram. Extasen är inte bara där borta i soldiset av sublimerad hyperlängtan, den är varenda krokot och tokot steg hela vägen fram.
För se ”Båtarna på stranden” likt stora, tunna musselskal, svarta riktmärken i brännljuset. Och se ljuset bli färg, som hos Aguéli, men mustigare, skarpare. Den mark Hill målar och skrapar fram tål att gås på, ältas och vältas, som i stenbrotten i Oise där man känner torkan vandra in i kroppen. Eller som i hedmarkens raspiga märken av hjulspår, en natur som berättar om mänskligt liv, magert och kärvt.

Och se den långa stranden vid ebb, med pölar av himlafärg. Så sanna är dessa små speglar att en viss tid på dagen når oss för första gången. Epifanier i plättar och pölar, gölar och tångblandad sand. Det är där han lägger sitt begär, koncentrerat – för ögonblicket – till tre timmars närvaro. Och jorden svarar. Han fångar den i täta och virvlande penseldrag. Buskarna vibrerar i hettan. Dunstig och fuktig och klafsig är stranden, eller hållfast som en ökenplatå. Klinten en växande brant. Kullen en rödbränd kropp. Men också himlen förtätas – till honung.
Nu gör han – stolt som attan – det alldeles enkla. Guldockra, rödockra sandbacke i eftermiddagshettan, en bräm av vandrande buskar, oliv, smaragd, veronesergrönt, en dov himmel, åskblå och bestämd som en smekning.
Denna reducering av motivet kommer tidigt hos honom. Mer behövs inte, det vet han. Men konstkommissarierna förstår det inte än. Flera år i rad refuseras han från den salong, där han en gång ställt ut och fått goda recensioner. En sådan nedgång i ensamhet och brist på gensvar tål han dåligt.
Små skröpliga förklaringar finns. Hill ville, som många av oss, oerhört gärna vara först och bäst. En grabb som redan i barnkammaren kallar sig för ”Kung Mej” har lagt upp vissa ribbor för sig. Men obalansen är inte bara hans, det finns ju relationsspel. Något är konstigt i familjen Hill. Far till exempel. Inte så rar. Kräver att pojken ska vara någon annan. Mer lik far. Konstnär är inte helt bra, ty farligt nära förlusten vandrar den som skapar. I familjen Hill vill man se sin ende son göra garanterad borgerlig succé.
Fadern har god ställning som matematikprofessor vid institutionen i Lund. Han är en begåvad men närmast tvångsmässig katalogiserare av vetenskapliga upptäckter. Modern är godlynt, men osjälvständig, och ängslig för andras tyckanden.
Det är karakteristiskt för situationen att Hill utvecklas snabbt när han lämnat Sverige för Paris, och även hans bisarra karaktärsdrag tolereras bättre både av honom själv och andra, i den kosmopolitiska konstnärsmiljön. Entusiastiskt går han vidare. Delacroix, Corot och tidig impressionism gör intryck på honom. Det är tydligt att det är färgen han vill.
Som konstnär är han förvissad om sin begåvning, samtidigt som han vet sig ha en och annan skruv lös. Som son förblir han orimligt osäker, bunden till den borgerliga familjens förhoppningar om ära och gott rykte i hemstaden Lund. Det är en stad han hatar, men hatet frigör honom inte. Banden till familjen är starka, och kommer att så förbli. Till en del – och här är det svårt att inte psykologisera – beror det nog på att han aldrig växer ur sitt arv av skuldtyngda sexualhämningar, aldrig finner både kärlek och sexualitet tillsammans med en kvinna.

2.

Under sin ensamma konstnärskamp i Paris nås han ideligen av brev med förmaningar. Efter faderns död 1875 åtar sig modern föräldrarollen, ofta nipprigt ambitiös. Jag vet inte hur arg en tjugosjuårig man kan behöva bli av att få höra att en utebliven framgång kommer att locka fram skadeglädjen i Lund. Hill reagerar häftigt, men troligen inte i rätt riktning. Sina uppdämda aggressioner tycks han i stället burdust ventilera bland kamraterna. Först flera år senare, som intagen på sinnessjukhuset i Passy kommer den adekvata ilskan fram: När modern träder in för att besöka honom grips han av ett vredesutbrott som förskräcker alla.

Efter flera år i Roskilde och på Sankt Lars i Lund, där Hill genom sin envishet gjort sig omöjlig för den dåtida psykiatrin, finner man det ändå bäst att lämpa av honom i föräldrahemmet. Hemma finns då modern och två systrar, samt en husjungfru. Alla tycks vara ”snälla”. Familjen fungerar, grabben hålls under kontroll. Kastrationen fullbordas stillsamt, kan man elakt antyda. Men man vet inte vem som gör vad i dessa härvor av familjerelationer, och den gamla schiziga pojken blir i alla fall bättre omhändertagen än de flesta ”galna” vid denna tid.
I måleriet berättar han om hur det är att vara i familj. Det är sextio år innan hela världen vet vem Ronald Laing är. Men Hills sena bilder är själens rena ljusbilder till Laings föredrag om doublebind och knutar. Någon, eller några, i varje familj ska lida för det som de andra aldrig vill se. Den utvalde syndabocken bär de andras skuggsida.
Hill går ner i den förbjudna zonen, han förblir där, han dör där. Det är varken hjältemodigt eller frivilligt, det är bara ett ensamt liv. Men det står definitivt i opposition till ett annat öde – det han aldrig kunnat anta utan att förlora sin krokota, tokota identitet och sitt konstnärskap – den normala anpasslingens liv.
”Det normala tillståndet är att man är så upptagen av sitt eget uppgående i sociala fantasisystem, att man uppfattar dem som verkliga. Många bilder har använts för att påminna oss om detta förhållande. Vi är döda men vi tror vi lever. Vi sover men vi tror vi är vakna. Vi drömmer men vi uppfattar vår dröm som verklighet.”
(Ronald Laing: Själv och andra.)
I motsats till detta allmänna fantasisystem, det etablerade sociala paradigmet, bär den skapande människan på uppgiften att levandegöra en oroande, ännu oformad verklighet, en process som kan hota både honom själv och omgivningen med sammanbrott.
”Stor konst av det slaget kommer nästan alltid att implicera en tragedi. Kompensation visavi kulturens kanon innebär opposition gentemot densamma – vilket är liktydigt med opposition gentemot epokens medvetenhet och värdeskala. Den skapande konstnären, vars mission är att kompensera för det medvetna, för kulturens kanon, är vanligtvis en isolerad individ, en hjälte som måste förstöra det gamla, för att möjliggöra det nya ankomst.”
(Erich Neumann, i Art and the Creative Unconscious”)
Efter att ha lämnat konstakademin i Stockholm utvecklades Hill snabbt, I den ungdomligt normala kurvan av påverkningar. Romantik och skymningsmåleri – redan där är han mästerlig – övergår i symbolistiska tendenser, för att till stor del överges när den franska realismen börjat göra intryck på honom. Kurvan löper från de sugande kvällshimlarna; glödens gläntor mellan trånsjuka träd, till de realistiska och expressiva landskapen med mark under fötterna och kraftig närvaro i penseldragens materia. Redan det är en snabb och tveklös resa, gjord på fyra år. Sedan är han vid fallrännan.
Från sublima skymningar till solens panoramor till forsränningen rakt ner i underlandet. Beakta; det är stora avstånd mellan pinnarna på den stegen. Det smärtar att klättra mellan himlen och underjorden. Man kan bli vresig och höra fan så dumma röster för mindre. Hill tyckte för övrigt alltid att hans röster var dumma; också det en sorts integritet. Men det är alltså inte som autonom existentialist han ”vågar” sitt språng på fem famnar. Den som sitter där nere i bildfloden är rädd och vanvettigt förundrad. Emellanåt stolt och hög av allt han ensam får bevittna med pennan i sin hand. Med en reskassa på bara fyra ark ritpapper om dagen, plus lite kol, lite färg. Mer än fyra ark om dagen gives nämligen icke till en konstnär instängd med mamma och syster. Två om förmiddagen. Två om eftermiddagen. Lika regelbundet som kniv och gaffel lägges runt hans tallrik får han sitt material uppdukat.

Vem som helst sitter som gisslan
någonstans i medvetandets djungler
och bygger en kyrka av snö

(Inger Christenssen. Ur Alfabeta).

En hospitalisering kunde ha förkortat hans liv, gjort alltsammans värre. Men Hill vet ändå själv att det kunde varit bättre. ”Bläck gömmes”, skriver han på ett ställe, ”stift fattas”. ”Sorgen som fräter konstnärn då penseln tvingas av nöden, hvila/Disticon klaga, konstnärn fången, beder förgäves om penseln”.

3.

En sörja av intrasslade människor. På en gång söta och stiliserat stela dockor. Ty den borgerliga verkligheten stiliserar oavbrutet sina figurer; gärna då till dessa dockor som står vända mot fotografen och upprätthåller bilden, fasaden, det enda tänkbara mönstret.
Hill ser det. Men han vet inte vad han ser. Skillnaden mellan honom och den psykiskt medvetna människan är att den senare ”inser” vad han ser. Hill har endast sitt bildspråk. Ibland sina verser. Där kan man läsa om kvinnornas söndagstomma ögon, i de söndagstomma rummen, och om faderns hand som slår teckningarna ur handen på honom.
I ”Figurer på guldgrund” glider familjedockorna omkring i en gyllenblå osmos. Lealösa kroppar och huvuden med sorgsna ögon ser ut att komma flytande på urvattnet, inringade av ett vågmönster som påminner om aldrig klippta navelsträngar. Ornamentet finns framförallt i familjebilderna – dess medlemmar förenas av denna slingrande, obehagliga evighetsrörelse. Så blir familjen på en gång orouboros-orm och dockskåpsmonster, oupplöslig förening, förväxling och förblandning.

Hill ser, men är maktlös. Man kan säga, med Jung, att hans jag inte är starkt nog att integrera invasionen från arketyperna och Skuggan. För en konstnär är Skuggan ofta en skarpögd demon, men Hill är i dess våld. Och på hans tid och plats finns ingen Jung, ingen Laing, som leder honom ut ur labyrinten av underjordiska monster och nedärvda familjeknutar. Han blir kvar i sin låda, likt den där näktergalen i en haiku-dikt, som sjunger så högt på trots av spjälorna i buren.

4.

Psykoanalytikern Leslie H. Farber har noterat en intressant komplikation i psykoterapeuters umgänge med schizofrena; den att äventyret på gränsen till dessa outforskade psyken efterhand kan kännas mer spännande än umgänget med den vanliga omgivningens vanliga samtalsnivå. Det finns en fara alltså, inte så mycket för psykiska överföringar, som för en sorts risk-addiction besläktad med forsrännares och bergsbestigares. Han nämner detta i en essä som handlar om Ronald Laing, inte direkt för att utpeka Laing som en sådan addict, mera som en kommentar till yrkets allmänna svårigheter.
Jag kommer att tänka på det medan jag på nytt bekantar mig med Hills sjukdomsbilder, och märker den stundtals muntra och begeistrade känsla det inger mig att vandra genom hans värld av överraskningar och hot. Hills – kanske omedvetna – humor har något att göra med att allt utanverk är över; ”When you´ve got nothing you´ve got nothing to lose” som Bob Dylan sjunger. Det som dyker upp ur denna intighet är antingen förfärligt eller förfärligt roligt.
Hos Hill är det alltså inte skämt det handlar om. Vitsigheter, skrattleken under social kontroll. Nej, inte dessa igenkännliga koder, här går det långt jävligare till och humorn blir därefter.
Med största livsångest vandrar en man på branten. Livet är något man dör av. Världen är upp-och-ned. Träd välter och vänder rotsystemet uppåt, väldiga vattenfall kastar sig mellan klippor där granar vinglar i brus och vind. Hela katedraler flyter iväg på syndafloden och de spretande spirorna förvandlas till vassa sylar i en isvind. Men elefanterna finns. De har byggt av sina kroppar ett rum för gästabudet; en hel familj kan sitta och äta på deras ryggar, eller mellan deras snablar och ben. I mitten sitter fadern. Strax under honom sonen. Det ser ut som om sonen sitter fast i faderns gap, som om han skulle födas därur, eller uppslukas.

På en annan bild är elefanterna ensamma i sin egen familj. Det är genast rarare; de bär stående sina stående ungar på ryggen. Livet går vidare. Elefanterna finns. Hill säger till någon, eller någon säger om honom, att elefanten är hans totemdjur. Dock finns det andra; de säkert och livaktigt tecknade aporna, lejon, tigrar, hjortar.
Hjortarna är de som alla svenskar har sett, om så bara i drömmen. En som brölar med bringan full av brunst. Två som åtskilda av ett vattenfall tecknar sina horn mot ljuset. Ensamhetens synonymer, var och en på sin egenmäktiga sten. Man vill gråta. Men här är sorgen stelnad och bara stenens skugga talar om att sol finns.
Humorn finner man mest - och det är kanske ingen slump – hos de djur som kom längre söderifrån, omgjorda och återuppståndna ur de reseberättelser som Hill studerade. Lejonet och elefanten främst, ibland en krokodil. Lejonet putsar upp sig till oerhörd stolthet, huvudet tre gånger större än kroppen. En elefant med jättestånd omfamnas av smeksamma kvinnor. Tigrar, dubbelt så långa som i verkligheten, står vakt för den som behöver skydd. Lite som i fabler och engelska barnsagor blir dessa djur en sorts vandrande övergångsobjekt, inte i klassisk psykoanalytisk mening, men i betydelsen av vandrare över gränsen mellan primitivt och mänskligt, farligt och naturligt, komiskt och kosmiskt liv.
Men humorn finns också i de bilder som rör det mest förbjudna – sexualiteten. För precis som vanliga bastugrabbar kan Hill inte låta bli att driva undan sexrädsla, förbud och saknad, med groteska skämt, förvanskningar och förvandlingar. Till hälften okunniga, till hälften förvridna av liderlighet och rytmisering, rör sig hans teckningar av kvinnor på tabugränsen. Men denna graffiti är begiven på ”eterseglerskor” och knappast kvinnoföraktande. Handen dansar med danserskorna och gampojken vill in så till den grad att han först ritar, sen duttar, krafsar, suddar ett stort grått hål i bilden där han tecknat själva ingången till kvinnan.

5.

Hills drömbilder och fantasilandskap är affektiva – effektiva. Närgångna som drömmar, som värk, har de fastnat i andras ögon, och återbrukats av yngre konstnärer. Georg Baselitz har lånat Hills hjortar rakt av. Själv kan jag inte se en fjällnära gran utan att tänka på Hills granar.
Och ändå – under den stora Hillutställningen på Nationalmuseum var det hans landskap som tog mig mer än allt jag tidigare sett av honom. Deras ljusfloder, deras skärpa och vildhet. Inte många gånger i livet kommer man att vandra genom en sådan samling av Hills måleri, och jag återvände som en pilgrim. Kom in från snöyran på Blasieholmen och blev klarvaken. Under de stunderna såg jag konsthistorien göra slag framför mina ögon. Hills vidunderligheter blev akterseglade av det oerhörda han åstadkom medan han ännu stod på fast mark. Jag har inte riktigt sett det förut, men nu såg jag det; att det vita ljus han lägger dikt intill havets linje är mer värt för mig än underjordens myller av djur och fallande träd.
Det kunde varit tvärtom. Drömmar har alltid fascinerat mig. Men det bisarra har invaderat oss. Virtuella verkligheter och surrealistiska tricks, fantasy och kaotiska musikvideos. Ögat blir drogat. Konsten och det Konstiga har legat för länge i långkoket. Det har inget med Hills unika teckningar att göra, men det påverkar seendet.
Då längtar jag efter en bild som talar om att något verkligen finns. För någon. Framför Hills landskap klarnar mina ögon till barnlik öppenhet.
Detta är sant.
Hills gamla äppelträd blommar i april som alla andra äppelträd i Frankrike. Bäckar och åar rinner ut i havet. Vägarna håller att gå på, målaren står där kärran nyss körde och geten fällde en lort. De höga klintarna vid franska Atlantkusten har ännu samma rödvarma skugga om sommaren. Och det är bara där ute, i det försvinnande vita ljuset, som man återfinner sig själv, lösgjord från odjurens skuggor.
När jag återvänder till salen med djur och familjemiddagar, har teckningarna avsöndrat sin humor. Man gör aldrig samma resa med en bild. Men till botten av Hills ensamhet kommer man alltid.
Man kan se honom stå vid trädgårdsplanket och kika utåt gatan, ut mot världen. Höra honom prata med sina imaginära lekkamrater, de franska herrarna, i hallen mellan matsalen och trappan som leder upp till hans rum, se honom ilskna till när det fjärde ritarket tagit slut för dagen och bara nedsjunkandet i reseberättelserna återstår.
Då glider han iväg på de stora floderna, och vidare förs han genom xylografierna av de spetsiga berg och väldiga vattenfall han omgestaltar i sina teckningar. Lavaflöden, skogsbränder, öknar, skeppsbrott.
Men också det vitblommande äppelträdet har han tagit med sig in i kolteckningarnas värld. Det står där som en brud i en grotta, ljust mot allt det mörka, mjukt och runt mot det hotande, kantiga. Det rotar sig mellan stenväggar, det blommar även i underjorden.

Essän är skriven och publicerad i samband med den stora Hill-utställningen på Nationalmuseum för något decennium sen. Nu finns en utställning på Waldemarsudde fram till 29.1. 2012. Till hundraårsminnet av hans död, är inte det konstigt?

novembermelankoli

Att leva är att leva
en smula
att dö är att dö totalt

vore bättre om det var
tvärtom

dessutom
är man
död
onödigt länge

----------------------

Bild, Munch: Månsken.

Se hur han får färgen att lysa, den kommer nära, den böljar, den är mättat blå, och strandens vita stenar påminner om efterlämnade ben och hela den skräckromantiska banaliteten: Månen sken på de dödas ben och de dödas ben gav återsken. Som en barnramsa förvandlad till stor konst.
Man vet exakt hur det känns att stå där vid stranden, ensam med talljävlarna. Intill det sista loja kluckandet innan fjärden stillnar helt.
Månen, vågorna, speglingen, färgens precision - Edvard, en av nordens största sinnliga målare.

Det klara ögat - Om Claudio Magris

1.

Ibland retar det mig att han berättar så lite om sig själv. Som att få brev från en vän som berättar om sina vandringar i en stad, besök hos grannar, en semesterresa, ett par böcker han läst, men ingenting avslöjar om sin djupaste vånda och fröjd. Samvetskval, oro, misslyckade eskapader eller tragikomiska nederlag.

Förgäves letar jag i texten efter ett subjekt som inte bara öppnar sig och är i världen, utan också snorar, ångrar sig, svettas och känner sig störd. Icke. Det jag sedan fattat, och lite grann imponeras av, är att försvinnandet i andra och annat utgör hans konstnärliga lösen. En medveten estetik – möjligen ett arv från Italo Calvino – men också en personlig diskretion, gör att han gärna intar observatörens roll, ett öga som lugnt och uthålligt, utan avbrott för egna idiosynkrasier, återskapar världen och livet. Endast sparsamt kan hans jag vara inflätat i texten som ”han”, en liten pojke med en dödssjuk fisk i en skål, eller en man i en kyrka som tar sin tillflykt undan regnet, och där konfronteras med döden och kärleken, skulden och försoningen. (Mikrokosmos).

Den som läst Claudio Magris Dponau är redan bekant med hans lärdom, den toleranta inställningen till människorna och det intelligenta språk som förenar klarhet med poesi och humoristiska understatements. Allt detta finns också i Mikrokosmos, men här gör han en kortare, cirkulär resa i trakterna av sin hembygd kring Trieste och dessutom en avstickare i nordvästlig riktning. Han förflyttar sig mellan Adriatiska havets öar, kullarna i Turin och det bergiga skogsområdet Il Nevoso, mellan loja båtutflykter, historiska promenader och en vildmarksromantik som verkar förvånansvärt svensk. (Vem kunde gissa att en italiensk professor i germanistik skulle vänta i åratal vid iden och parningsplatser för att få se den björn som skogvaktaren berättar om men som författaren ständigt missar?) Om Magris i Donau verkligen gjorde skäl för professorstiteln och med sina kunskaper tog ett stort och elegant färdledar-grepp på Mellaneuropa, så är Mikrokosmos präglad av en mer intim förtrogenhet med omgivningarna. Ögats, handens och hudens erfarenheter är här så starkt betonade att han alltmer närmar sig de mojande bildkonstnärernas sinnliga konkretion, en jordisk filosofi utan stora överbyggnader. Men samtidigt råder en tydlig Medelhavsatmosfär, ett ackompanjemang av kyrkklockor, en livssyn som bärs av vetekornets, brödets och vinets bilder.

Lagunen är också stillhet, fartminskning, overksamhet, en lugn och lättjefull avslappning, en tystnad där man så sakteliga lär sig att uppfatta små ljudnyanser, timmar som glider förbi likt moln, utan syfte och utan mål. Därför är den det rena livet, den mals inte sönder av behovet att göra något, att redan ha gjort något och redan levt – ett barfotaliv där fotsulorna villigt tar emot värmen från den brännande stenen och fukten från algerna som ruttnar i solen. Inte ens myggbetten är irriterande, de känns nästan behagliga, som den beska smaken av vitlök eller saltvatten.

Mikrokosmos är en bok som berättar om en del av Europas geografi och trasiga historia, men också om de jordiska glädjeämnen som ständigt helar våra sår: vattnet, jorden, skogen, den balsamiska leran som tränger upp mellan tårna, och – inte minst – den mänskliga samhörighet som överskrider gränser satta av nationer, religioner, klass och kön. Den livskänsla som talar ur denna bok är sinnlig men också desillusionerad och lugn. Väpnad med ironisk distans upprätthåller den tilltron till livet och försäkrar läsaren om att även munterheten är en dygd som kan övas.

Som en tillvarons poet och givetvis en mästare i konsten att vara glad var prosten i Revigliasco en verklig herde för sin hjord under svåra år av en kaotisk social omdaning: han var tam som en duva, men också slug och listig som en orm, ty för att försvara sin hjord måste en herde veta att de svaga och fattiga är som får bland vargar och han måste alltid kunna känna igen vargarna och när så behövs ge dem ordentligt med prygel. I byn minns man inte bara hans generositet utan också den paradoxala diskretion med vilken han när det var dags för skörd avlägsnade sig så att bönderna som arbetade på församlingens jord kunde stjäla ifred.

Om jag någon enstaka gång kan tvivla på den godmodigt kringströvande Magris, så är det inte för att jag – i likhet med Péter Esterházy – vill kritisera honom för att han närmat sig den ”nedre” Donaukulturen s.a.s ”ovanifrån”, som en resande främling, en Professor Upstairs. Det är kanske så, men hur skulle han kunna vara någonting annat än den han är? Det jag snarare backar för är en berättarstil som ibland täcker över det mötande – och varje tänkbar konflikt – med en lite poetiserande ton. Esteten rapporterar, men geschwindt, som i dans.

Bukarest är inte bara en folkmassornas och basarernas stad, här finns också stora rymliga luftiga och eleganta utrymmen, gröna parker och boulevarder som leder till ensliga sjöar. (…) Här finns pulsen, rymden och det konungsliga och nonchalanta slöseri som kännetecknar en riktig huvudstad. Trots en och annan skyskrapa i sovjetisk stil (…) sträcker staden liksom Paris ut sig horisontellt. Den skjuter inte i höjden som så många moderna västerländska städer, utan breder ut sig mot slätten. Lipscanis salustånd och soporna framför gårdsstatyns generösa kurvor är inte ett förnekande av utan snarare en fortsättning på den parisiska elegansen … (Donau.)

Och så vidare. Min stilla fråga blir: Finns den värld han beskriver? Den där lugnt framrullande, poetiskt hopfogade världen som täcker in en egenartad karta både i Donau och Mikrokosmos. Eller finns den bara i hans huvud? Var är världen, den som jag trodde att han omfattade med sina beskrivningar?

Ni ser – samma problematik skulle inte uppstå vid läsningen av en roman. Då accepterar man att romanen är författarens egen värld, och bejakar graden av hans autonomi gentemot verkligheten. Romanen är fyrkantig som ett hus, eller rund som en cirkel. Den är sluten i sig och endast författaren har makt att sätta punkt.

Men reseberättelsen är öppen. Kulturen är vid och historien oändlig. Varenda kung lappar i en drottning och varenda kurva vid en flod har sett en epok födas. Varje by har sin hjälte, varje krog eller strand sin passionshistoria, sitt krig eller sin blodiga revolt. Anekdoter som är sprungna ur blod, svett och tårar uppfordrar till en etisk reaktion. Problemet med den resande berättaren blir i det sammanhanget den lätthet med vilken han knyter an till objektet; en gestalt, en plats – och går vidare igen, med samma lätthet. Till slut – och det är säkert orättvist – kan det få läsaren att undra vad i denna värld som han verkligen varit med om, och om det han mest av allt älskar är det elegant hopfogade nätverket i sitt huvud, tankarnas kalejdoskop.

2.

Genom gener, arv och bildning är Claudio Magris hemmastadd i den del av Europa som kallas central, men som via Donau rinner vidare ner genom en civilisation som ekonomiskt och demokratiskt ligger tvåhundra år efter dess nordligare delar. Det är en värld som genom sin brokiga sammansatthet också fostrat till förståelse; den typiska centraleuropeiska tolerans som Magris själv igenkänt hos György Konrád: ”en flexibel, liberal och tolerant intellektuell strategi som präglas av måttfullhet och empirisk realism”.

Men även denna aldrig sviktande vidsynthet kan väcka min undran: Är det möjligt för dessa kulturpersonligheter att förhålla sig så toleranta mot sin omgivning just därför att de aldrig förlorar sin förmåga till mental distans, alltid håller livets konflikthärdar på armlängds avstånd?

När jag för ganska länge sedan mötte Claudio Magris på Universitetet i Stockholm, var det den frågan jag ställde. Hans svar kom med djupt allvar, som om jag berört en öm punkt:

- Människor, författare och andra, som inte tar ställning, har inte begripit ett skvatt.
Han betackar sig för den postmoderna eran med sin upplösning av alla värden.
- Naturligtvis, säger han, känner han ansvar för sin tid, sina barn och vänner. Han tror på de gamla dygderna: Kärleken och tron, eller övertygelsen, som hela tiden upprätthåller meningen med livet, il senso della vita.

- Annars blir ju livet som för huvudpersonen i en annan av mina romaner, Ett annat hav. Hans ideal är så styvnackade, så distanserade från människorna runtomkring att han till sist hamnar i en inre torka. Det är vad som sker när man sätter sin tankevärld över det lilla och mänskliga.

Om det är något jag till sist kapitulerar för hos Claudio Magris ligger det inte så mycket i svaret på min fråga, utan mer i den gestalt, den vävda gobeläng av liv som framträder i hans böcker. Det är som om själva den brett upplagda, lugna rytmen utgör textens storhet och bär upp varje mindre partikel - båtarna, stranden, katedralen, vännerna, plötsligt uppdykande djur och länge sedan döda – likt havet bär sina vågor, sina skepp. Detta civiliserade hav är Magris text, och hans konst är den fingerfärdighet med vilken han väver tingen och människorna, träden och ljuset, tätt intill varandra, så att alla kommer hem i sin värld. Av gammalt kallas denna hållning att se med ”kontemplationens öga”.

Observatören – hos Kierkegaard kallad esteten – är inte nödvändigtvis oengagerad. Estetiken kan föregå etiken, och i skapande sammanhang är det ofta klokt att låta den göra det. Dessutom, om man tror att ordet har makt, så börjar fred, liksom krig, redan i språket, i det man skriver och säger. Nej, redan i de ord man skriver i sin hjärna i tystnaden. Och den som ser på världen med klar och ogrumlad blick, utan att blanda in så mycket överhettade känslor, kan också vara den som i ljuset av sin lätta distans, och i frånvaron av demagogi, skapar en sorts försoning i de sönderslitande motsättningarna omkring sig.

Hos Claudio Magris förenas esteten, flanören och den fredliga människan i en klassiskt tempererad berättarton som inger läsaren en känsla av överblick, tilltro och välvilja gentemot världen. I stället för att vara centripetala är hans böcker centrifugala, ständigt på väg bort från bekännarjaget och den närmaste familjepsykologin, ständigt nosande i vinden med sin bön om att begripa tillvaron och tiden bättre. Just denna hållning är en del av poängen med hans författarskap, alldeles oavsett vad han skriver om.

Nu har jag kommit fram.

Estetiken gör sin insats – och den är verklig – just genom att lyfta människan över de mörka vatten där många går under av oförlösta motsättningar, hat, hån, vrede eller förluster.

”Om inte språket kan reflektera människans rikedom så finns den inte heller någon annanstans” skrev Simone Weil. Det enda intressanta problemet med det estetiska förhållningssättet – och det som samtidigt rättfärdigar det – är detta: Att det som gör världen dräglig och uthärdlig är just den ”poetik”, den personliga myt, med vilken konstnären formar, och helar, sin värld, i varje fall på papperet.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Valda verk av Claudio Magris : Donau, 1990, Mikrokosmos, 1998. Nämnd i artikeln också Péter Esterházy, med "Nedför Donau...", 1994.

Nobel Laureate - Tomas Tranströmer: Alone

I

One evening in February I came near to dying here.
The car skidded sideways on the ice, out
on the wrong side of the road. The approaching cars –
their lights – closed in.

My name, my girls, my job
broke free and were left silently behind
further and further away. I was anonymous
like a boy in a playground surrounded by enemies.

The approaching traffic had huge lights.
They shone on me while I pulled at the wheel
in a transparent terror that floated like egg white.
The seconds grew – there was space in them –
they grew as big as hospital buildings.

You could almost pause
and breathe out for a while
before being crushed.

Then something caught: a helping grain of sand
or a wonderful gust of wind. The car broke free
and scuttled smartly right over the road.
A post shot up and cracked – a sharp clang – it
flew away in the darkness.

Then – stillness. I sat back in my seat-belt
and saw someone coming through the whirling snow
to see what had become of me.

II

I have been walking for a long time
on the frozen Östergötland fields.
I have not seen a single person.

In other parts of the world
there are people who are born, live and die
in a perpetual crowd.

To be always visible – to live
in a swarm of eyes –
a special expression must develop.
Face coated with clay.

The murmuring rises and falls
while they divide up among themselves
the sky, the shadows, the sand grains.

I must be alone
ten minutes in the morning
and ten minutes in the evening.
– Without a programme.

Everyone is queuing at everyone's door.

Many.

One.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Translated from the Swedish by Robin Fulton from New Collected Poems, translated by Robin Fulton (Bloodaxe Books, 2011)

Bilden hämtad från Axon Terminal.