Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit plå puts ur en renoverad  trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.

Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och preussisk blått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?

En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.

Schwitters ringer på. Groz öppnar.

Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.

Groz: Jag är inte Groz.

Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.

Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.

Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.

Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.

Det är den suveräna leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom. 

(Tidigare publicerad i UNT och ST. )

 

 Verktitlar och år? Ska leta en annan annandag.

I wish you a Childish Christmas

 

Målning: Billy Childish. 

Live Humbly

Bokomslag jag tycker om.

Absolute Darling: Carl Nielsen

Kanske särskilt första satsen. Det pojkiga blåset, känslan av en båt som lägger till medan en liten käck församling hälsar välkomna på stranden. Jag föreställer mig minnen av sjömän och deras kvinnor i Carl Nielsens barndom. Fartyg, segel, sjöfararliv, mod. Och det är mig komplett egalt om det är omodernt att avläsa scener, en historia, ur musiken.

Diebenkorn och Ola Billgren

Det blir en till Richard Diebenkorn. Alldeles nära inpå att sommaren försvinner. Och man minns värmen inomhus, i skuggan, där man ser ut mot ett ljus som blixtrar till i hjärnan. Se hur Diebenkorn gör rum i rummet. Ofta med hjälp av sitt abstrakta formsinne, kvadrater, rektanglar, trianglar. Och se hur långt borta huset på andra sidan gatan befinner sig. Det här är måleriets mystik. Flott, men samtidigt endast en punkt i tillvaron, där blicken står still med sig själv och det åttonde sinnets tiondel av en sekund. Diebenkorn var bäst när han lät det konkreta livet ta plats. Som en filmscen där inget händer. Och man undrar om inte Ola Billgren sett den här målningen innan han gjorde den nedan. Så är det ju ofta.

Interior with View of Buildings, 1962

Ola Billgren, "Sommar", 1969.

Diebenkorn - med tiden alltför dyr

Men här: Corner of studio sink. Klicka för förstoring.

 Mer om Richard Diebenkorn.

Mer om Dick Bengtsson

Citat ur en doktorsavhandling:

Motvalls

Gabrielle Björnstrand har skrivit om 

konstnären vid ett par tillfällen. I en text

i Paletten (1993) som fungerar som ett 

svar på rekonstruktionen av Möbelrälsen, 1986,

lyfter hon fram Bengtssons släktskap

med surrealismen, men också hans 

romantiska hållning. Hon skriver bland annat:

För att ’stor’ konst ska bli av måste det hos upphovspersonen finnas

återkommande stunder av så svåruthärdlig komplexitet och intensitet

att konsten/skapandet är den enda konstruktiva lösningen på dessa moment.

Endast den verkligt pressade tar det skapande klivet ut i något

ännu icke existerande. Denna konstnärssyn må vara ’romantisk’ – men

det ger jag attan i.

Denna inledande bestämning av den ”stora” konstens förutsättningar

relateras till Bengtssons allvar och bildsyn. Enligt Björnstrand var

Bengtsson "metodisk, lärd och visisonär på en gång".

Björnstrand är medveten om att denna konstsyn är eller uppfattas som 

romantisk. Att hon är tvungen att skriva att hon struntar i det visar att 

en romantisk konstsyn inte är helt accepterad. Att inta en romantisk

hållning blir rent av en motståndsakt. 

I en senare essä, med rubriken ”Motståndets stilla liv”, i Konstperspektiv (2000), 

tolkar Björnstrand Bengtssons verk också som motvallsbilder, ett motstånd 

mot fascism, totala och totalitära ideologier, men också mot konsten 
och konstlivet.

I Bengtssons verk möter hon ”en tydlig personlighet som framhärdar med 
sitt bisarra konstnärliga enmansuppror”. Bilderna är inte bara intellektuella 
pussel, utan gjorda med känsla, allvar och moraliskt patos. Därför finns det 

inga färdiga tolkningar av hans verk: Krocken "mellan form och innehåll

låter sig inte upplösas”. Bengtsson är en avslöjare som ”trollar

fram sprickorna, glidningarna, det dubiösa i det entydiga” både

i familjelivet och samhällsmaskineriet. I sin konst punkterar Bengtsson stilens
och ideologiernas makt, menar Björnstrand. Bengtsson framträder som
egensinnig romantiker och motståndsman.

Ur: Den romantiska postmodernismen,                       

av Kristoffer Arvidsson.

Texten är hans doktorsavhandling: 

En god överblick för er som är intresserade

av den här tidens konst, och konstfilosofi.

Hjärnstorm, nr 62/98, tidskriftsnummer om DB.

innehåller bl.a. en essä av undertecknad.

Mer om Dick Bengtsson på denna blogg: Här

Bilder: Ovan: Badhuset, t.h. Hitler och drömköket.