Agneta Pleijels "Doften av en man"

Jag kommer alltid att minnas flickan som cyklar fram och tillbaka utmed lundaslätten, på väg mellan studier och en konfliktfylld familj. I Agneta Pleijels förra roman ”Spådomen”, trädde hon fram som en mycket ensam gestalt, bara stundtals ackompanjerad av en väninna, syster eller tölpig älskare.I den nya romanen ”Doften av en man”, är hon en ung kvinna som långsamt frigör sig från sin familj, byter hemort till Göteborg, och fortsätter sina akademiska studier.

Yrkesambitionerna är tydliga, men berättelsen handlar mest om relationer, nota bene relationer till män. I god sextiotalsanda betar hon av en samling ganska ointressanta partners, som beskrivs med ett adjektiv eller två, hängande i svansen. Senare uppstår en djup förälskelse som gör henne lika djupt olycklig när hon blir lämnad för en annan.

Berättelsen förflyttar sig till Stockholm, där hon påbörjar sin yrkesbana som litteraturrecensent och senare kulturredaktör på Aftonbladet. Åren tycks tumla iväg för denna unga kvinna, som de väl ofta gör, mellan nitton och tjugosex. Hon möter goda kollegor, Jacob Branting, Karl Wennberg, samt en och annan avundsjuk man.

Hon framstår som ambitiös, spänt arbetsam och alltför beroende av de omgivande männen. Dessutom har hon en ofärdig relation till sin älskade far, och hela den problematik som följer en flicka vars pappa har större tjuskraft än de flesta män hon träffar. Men hon lyckas med det hon gör, så till den grad att hon till sist tycker sig fastna i rigida mönster. Det är då hon kastar loss och blir författare. Det är då hon skriver den långa prosadikten ”Änglar, dvärgar”.

 

Agneta Pleijels berättelse pendlar mellan dramatik, självbespeglingar och komisk distans. Skildringen av sextiotalslivet; festerna, sexualiteten, rivningen av Klarakvarteren, den radikala politiken, den fortfarande så omedvetna kvinnofrigörelsen – allt känns igen.

Som läsare blir jag nästan förbannad, och mycket förvånad, över hennes skildring av vad en ung, begåvad kvinna fick stå ut med, från män, vid den här tiden. Själv öser författaren aldrig sin vrede över mansobjektet. Hon är outsägligt tolerant och klok i sin förståelse av även mörka sidor hos andra.

Om jag har en invändning mot hennes berättarkonst så är det att det resoneras lite för mycket i huvudet på subjektet, och att resonemangen tillförs onödiga psykoanalytiska referenser. Som när hon efter en svindlande vacker beskrivning av en resa till Afrika, som lyfter henne, relaterar den till Maslows ”peak-experience”. Hennes egen berättelse räcker gott, för att läsaren ska begripa just den upplevelsen.

Åren i Göteborg tecknas lite tradigt och trögt, kanske är det en sann stämning. Men i Stockholm lyfter det. En ständigt pågående energi ger intryck av en mycket stark kvinna, och denna styrka drar till sig mindre starka män.

Mest närvarande som porträtt är ändå hennes mamma och pappa. Den unga Agnetas sista försök att verkligen nå sin far, som arbetar i Etiopien, och de långa resor hon gör i Afrika, är en av de mest förtätade delarna av romanen. När författaren kommer ut i världen kommer hon också ut ur sig själv. Intrycken hävdar sig över resonemangen.

Agneta Pleijel har utvecklat ett följsamt språk, ibland med ett par dramatiska metaforer för mycket, men oftast med en avskalning. Pleijel är som bäst en normal ordkonstnär på hög nivå.

På senare år har det vimlat av självbiografier med blottade sår och rå vrede. I Agneta Pleijels värld drunknar man aldrig i privata uppgörelser. Snarare har hon skrivit en berättelse om oss alla; kvinnor mellan tjugo och åttiofem.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Artikeln tidigare publicerad i Gefle Dagblad, Sundsvalls tidning, Öp, Nlt, DT, m.fl tidningar.