Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

söndag 30 oktober 2011

Det klara ögat - Om Claudio Magris

1.

Ibland retar det mig att han berättar så lite om sig själv. Som att få brev från en vän som berättar om sina vandringar i en stad, besök hos grannar, en semesterresa, ett par böcker han läst, men ingenting avslöjar om sin djupaste vånda och fröjd. Samvetskval, oro, misslyckade eskapader eller tragikomiska nederlag.

Förgäves letar jag i texten efter ett subjekt som inte bara öppnar sig och är i världen, utan också snorar, ångrar sig, svettas och känner sig störd. Icke. Det jag sedan fattat, och lite grann imponeras av, är att försvinnandet i andra och annat utgör hans konstnärliga lösen. En medveten estetik – möjligen ett arv från Italo Calvino – men också en personlig diskretion, gör att han gärna intar observatörens roll, ett öga som lugnt och uthålligt, utan avbrott för egna idiosynkrasier, återskapar världen och livet. Endast sparsamt kan hans jag vara inflätat i texten som ”han”, en liten pojke med en dödssjuk fisk i en skål, eller en man i en kyrka som tar sin tillflykt undan regnet, och där konfronteras med döden och kärleken, skulden och försoningen. (Mikrokosmos).

Den som läst Claudio Magris Donau är redan bekant med hans lärdom, den toleranta inställningen till människorna och det intelligenta språk som förenar klarhet med poesi och humoristiska understatements. Allt detta finns också i Mikrokosmos, men här gör han en kortare, cirkulär resa i trakterna av sin hembygd kring Trieste och dessutom en avstickare i nordvästlig riktning. Han förflyttar sig mellan Adriatiska havets öar, kullarna i Turin och det bergiga skogsområdet Il Nevoso, mellan loja båtutflykter, historiska promenader och en vildmarksromantik som verkar förvånansvärt svensk. (Vem kunde gissa att en italiensk professor i germanistik skulle vänta i åratal vid iden och parningsplatser för att få se den björn som skogvaktaren berättar om men som författaren ständigt missar?) Om Magris i Donau verkligen gjorde skäl för professorstiteln och med sina kunskaper tog ett stort och elegant färdledar-grepp på Mellaneuropa, så är Mikrokosmos präglad av en mer intim förtrogenhet med omgivningarna. Ögats, handens och hudens erfarenheter är här så starkt betonade att han alltmer närmar sig de mojande bildkonstnärernas sinnliga konkretion, en jordisk filosofi utan stora överbyggnader. Men samtidigt råder en tydlig Medelhavsatmosfär, ett ackompanjemang av kyrkklockor, en livssyn som bärs av vetekornets, brödets och vinets bilder.

Lagunen är också stillhet, fartminskning, overksamhet, en lugn och lättjefull avslappning, en tystnad där man så sakteliga lär sig att uppfatta små ljudnyanser, timmar som glider förbi likt moln, utan syfte och utan mål. Därför är den det rena livet, den mals inte sönder av behovet att göra något, att redan ha gjort något och redan levt – ett barfotaliv där fotsulorna villigt tar emot värmen från den brännande stenen och fukten från algerna som ruttnar i solen. Inte ens myggbetten är irriterande, de känns nästan behagliga, som den beska smaken av vitlök eller saltvatten.

Mikrokosmos är en bok som berättar om en del av Europas geografi och trasiga historia, men också om de jordiska glädjeämnen som ständigt helar våra sår: vattnet, jorden, skogen, den balsamiska leran som tränger upp mellan tårna, och – inte minst – den mänskliga samhörighet som överskrider gränser satta av nationer, religioner, klass och kön. Den livskänsla som talar ur denna bok är sinnlig men också desillusionerad och lugn. Väpnad med ironisk distans upprätthåller den tilltron till livet och försäkrar läsaren om att även munterheten är en dygd som kan övas.

Som en tillvarons poet och givetvis en mästare i konsten att vara glad var prosten i Revigliasco en verklig herde för sin hjord under svåra år av en kaotisk social omdaning: han var tam som en duva, men också slug och listig som en orm, ty för att försvara sin hjord måste en herde veta att de svaga och fattiga är som får bland vargar och han måste alltid kunna känna igen vargarna och när så behövs ge dem ordentligt med prygel. I byn minns man inte bara hans generositet utan också den paradoxala diskretion med vilken han när det var dags för skörd avlägsnade sig så att bönderna som arbetade på församlingens jord kunde stjäla ifred.

Om jag någon enstaka gång kan tvivla på den godmodigt kringströvande Magris, så är det inte för att jag – i likhet med Péter Esterházy – vill kritisera honom för att han närmat sig den ”nedre” Donaukulturen s.a.s ”ovanifrån”, som en resande främling, en Professor Upstairs. Det är kanske så, men hur skulle han kunna vara någonting annat än den han är? Det jag snarare backar för är en berättarstil som ibland täcker över det mötande – och varje tänkbar konflikt – med en lite poetiserande ton. Esteten rapporterar, men geschwindt, som i dans.

Bukarest är inte bara en folkmassornas och basarernas stad, här finns också stora rymliga luftiga och eleganta utrymmen, gröna parker och boulevarder som leder till ensliga sjöar. (…) Här finns pulsen, rymden och det konungsliga och nonchalanta slöseri som kännetecknar en riktig huvudstad. Trots en och annan skyskrapa i sovjetisk stil (…) sträcker staden liksom Paris ut sig horisontellt. Den skjuter inte i höjden som så många moderna västerländska städer, utan breder ut sig mot slätten. Lipscanis salustånd och soporna framför gårdsstatyns generösa kurvor är inte ett förnekande av utan snarare en fortsättning på den parisiska elegansen … (Donau.)

Och så vidare. Min stilla fråga blir: Finns den värld han beskriver? Den där lugnt framrullande, poetiskt hopfogade världen som täcker in en egenartad karta både i Donau och Mikrokosmos. Eller finns den bara i hans huvud? Var är världen, den som jag trodde att han omfattade med sina beskrivningar?

Ni ser – samma problematik skulle inte uppstå vid läsningen av en roman. Då accepterar man att romanen är författarens egen värld, och bejakar graden av hans autonomi gentemot verkligheten. Romanen är fyrkantig som ett hus, eller rund som en cirkel. Den är sluten i sig och endast författaren har makt att sätta punkt.

Men reseberättelsen är öppen. Kulturen är vid och historien oändlig. Varenda kung lappar i en drottning och varenda kurva vid en flod har sett en epok födas. Varje by har sin hjälte, varje krog eller strand sin passionshistoria, sitt krig eller sin blodiga revolt. Anekdoter som är sprungna ur blod, svett och tårar uppfordrar till en etisk reaktion. Problemet med den resande berättaren blir i det sammanhanget den lätthet med vilken han knyter an till objektet; en gestalt, en plats – och går vidare igen, med samma lätthet. Till slut – och det är säkert orättvist – kan det få läsaren att undra vad i denna värld som han verkligen varit med om, och om det han mest av allt älskar är det elegant hopfogade nätverket i sitt huvud, tankarnas kalejdoskop.

2.

Genom gener, arv och bildning är Claudio Magris hemmastadd i den del av Europa som kallas central, men som via Donau rinner vidare ner genom en civilisation som ekonomiskt och demokratiskt ligger tvåhundra år efter dess nordligare delar. Det är en värld som genom sin brokiga sammansatthet också fostrat till förståelse; den typiska centraleuropeiska tolerans som Magris själv igenkänt hos György Konrád: ”en flexibel, liberal och tolerant intellektuell strategi som präglas av måttfullhet och empirisk realism”.

Men även denna aldrig sviktande vidsynthet kan väcka min undran: Är det möjligt för dessa kulturpersonligheter att förhålla sig så toleranta mot sin omgivning just därför att de aldrig förlorar sin förmåga till mental distans, alltid håller livets konflikthärdar på armlängds avstånd?

När jag för ganska länge sedan mötte Claudio Magris på Universitetet i Stockholm, var det den frågan jag ställde. Hans svar kom med djupt allvar, som om jag berört en öm punkt:

- Människor, författare och andra, som inte tar ställning, har inte begripit ett skvatt.
Han betackar sig för den postmoderna eran med sin upplösning av alla värden.
- Naturligtvis, säger han, känner han ansvar för sin tid, sina barn och vänner. Han tror på de gamla dygderna: Kärleken och tron, eller övertygelsen, som hela tiden upprätthåller meningen med livet, il senso della vita.

- Annars blir ju livet som för huvudpersonen i en annan av mina romaner, Ett annat hav. Hans ideal är så styvnackade, så distanserade från människorna runtomkring att han till sist hamnar i en inre torka. Det är vad som sker när man sätter sin tankevärld över det lilla och mänskliga.

Om det är något jag till sist kapitulerar för hos Claudio Magris ligger det inte så mycket i svaret på min fråga, utan mer i den gestalt, den vävda gobeläng av liv som framträder i hans böcker. Det är som om själva den brett upplagda, lugna rytmen utgör textens storhet och bär upp varje mindre partikel - båtarna, stranden, katedralen, vännerna, plötsligt uppdykande djur och länge sedan döda – likt havet bär sina vågor, sina skepp. Detta civiliserade hav är Magris text, och hans konst är den fingerfärdighet med vilken han väver tingen och människorna, träden och ljuset, tätt intill varandra, så att alla kommer hem i sin värld. Av gammalt kallas denna hållning att se med ”kontemplationens öga”.

Observatören – hos Kierkegaard kallad esteten – är inte nödvändigtvis oengagerad. Estetiken kan föregå etiken, och i skapande sammanhang är det ofta klokt att låta den göra det. Dessutom, om man tror att ordet har makt, så börjar fred, liksom krig, redan i språket, i det man skriver och säger. Nej, redan i de ord man skriver i sin hjärna i tystnaden. Och den som ser på världen med klar och ogrumlad blick, utan att blanda in så mycket överhettade känslor, kan också vara den som i ljuset av sin lätta distans, och i frånvaron av demagogi, skapar en sorts försoning i de sönderslitande motsättningarna omkring sig.

Hos Claudio Magris förenas esteten, flanören och den fredliga människan i en klassiskt tempererad berättarton som inger läsaren en känsla av överblick, tilltro och välvilja gentemot världen. I stället för att vara centripetala är hans böcker centrifugala, ständigt på väg bort från bekännarjaget och den närmaste familjepsykologin, ständigt nosande i vinden med sin bön om att begripa tillvaron och tiden bättre. Just denna hållning är en del av poängen med hans författarskap, alldeles oavsett vad han skriver om.

Nu har jag kommit fram.

Estetiken gör sin insats – och den är verklig – just genom att lyfta människan över de mörka vatten där många går under av oförlösta motsättningar, hat, hån, vrede eller förluster.

”Om inte språket kan reflektera människans rikedom så finns den inte heller någon annanstans” skrev Simone Weil. Det enda intressanta problemet med det estetiska förhållningssättet – och det som samtidigt rättfärdigar det – är detta: Att det som gör världen dräglig och uthärdlig är just den ”poetik”, den personliga myt, med vilken konstnären formar, och helar, sin värld, i varje fall på papperet.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Valda verk av Claudio Magris : Donau, 1990, Mikrokosmos, 1998. Nämnd i artikeln också Péter Esterházy, med "Nedför Donau...", 1994.

1 kommentar:

  1. Artikeln tidigare publicerad i Vår Lösen, och på nättidskriften Salongen.

    SvaraRadera