Kerro Holmberg

 

Kerro Holmberg skriver själv om sin konst:

"Error. Egentligen har jag inget förhållande till detta ord, utom att det liknar mitt förnamn, men det finns också en tanke som har med mitt sätt att måla att göra. Att något ska gå fel för att resultatet ska bli en målning. Att om felet inte kommer av sig självt så måste det framkallas. Ovanpå felet kan så någonting annat än det jag hade kunnat tänka ut på förhand uppstå, något annat är det jag redan visste. Det man redan vet är inte det man söker. Att måla sig fram till en ny tanke. Antingen i en hel bilds utsaga, eller i en enstaka detalj. ”I konsten motsvaras resultat av den svårighet man lyckats göra sig”, sade Jean Auguste Dominique Ingres på artonhundratalet. Att läsa sånt vid en tidig punkt i ens bana kan vara skadligt. Men också mer än givande. Henri Michaux sa ”om du är en man stadd att misslyckas, misslyckas därför inte hur som helst.” Så många gånger som jag stått med penseln i hand och precis innan misströstan fått mig att invertera hört den där rösten i mitt öra - Ja, ja, men inte hur som helst! En gyllene krycka att fatta, och om Du fortsätter, då, så kanske... Hjältarna i mitt måleriska liv; Karl Isaksons tidiga måleri; ”flicka” med rosa band, förebilderna Siri Derkert och Vera Nilsson, Eric Hallströms ”Rörstrands porslinsfabrik”, göteborgsk kolorism, Francisco de Goyas ”Rita Luna” i Paris 1979, de ryska ikonernas färger och mystik. Till denna bok ville jag inte en biografi, frågade i stället fyra författare om att dyka ned i ett verk de av olika anledningar har ett speciellt förhållande till; Björn Axlund om ”Escape”, vernissagebild på min utställning i densammes galleri år 2000, Annika von Hausswolff om ett porträtt föreställande Natalia Goncharova som hon har hemma sedan vi bytte verk med varandra år 2006, Bengt Jangfeldt om Kazimir och Una Malevitj; en konstnär och tid som han vet en hel del om tillika en målning som finns i familjens ägo sedan 2008 och Marita Jonsson som 2016 såg ”02.15” i affischform, inglasad och dammig, med en hög böcker och en stapel gosedjur framför och ändå trängde den fram till hennes hököga. Därför att de texterna skulle jag själv vilja läsa."

 

 

 

 

Kerro Holmberg är en riktigt bra konstnär, och jag upptäckte henne nyligen. Frånsett de påverkningar hon själv nämner, kan jag inte bortse från inflytande från Dick Bengtssons klippa-klistra-estetik och besynnerliga rum (som jag skrev om här). En estetik som jag menar återfinns nånstans i Karin Mamma Anderssons måleri också. Utan att för den skull förminska dessa kvinnors konstnärskap. Alla målare står på varandras axlar, som Per Kirkeby sa. Nu är sista dagarna för hennes utställning på Galleri Örhänget, där hon visar kvinnoporträtt. Två av dem tar jag med här, men också ett par av hennes tidigare målningar.

 

Galleri Örhänget

Höga stigen 3 Stockholm

Lätt att hitta:

T-bana Slussen, uppgång Götgatsbacken, gå till vänster på Götgatan och upp Svartensgatan.

Följ den. Ta vänster in på Höga Stigen.

 

 

 

 

 

Pablo Llambías, dansk författare

Den här var både rolig och vacker. Och första gången för mig.

https://forfatterweb.dk/oversigt/zllambias00

Och hela den rikedom som finns på en sådan internetsida.

Om Marguerite Duras

 

Hennes liv fanns bara när hon skrev det

---

 

ESSÄ: Under sitt 81-åriga liv genomlevde hon både koloniernas och kvinnans frigörelse: Hon har prisats för sin säkra stil och för sin vackra prosa. Gabrielle Björnstrand tecknar ett porträtt av ikonen Marguerite Duras.

En fläkt som surrar. Vågor som slår in från havet. Fåglar som piper. Någon som går genom sina rum och skriker. Det auditiva är stämningsskapande i Marguerite Duras romaner, trots att hon framförallt kallats för en filmisk författare. Det senare är också sant: Hon är fenomenal på att skapa hela sekvenser av rörelser, av människor på väg, som filmade i en enda lång tagning. Det filmiska skapar också en distanseringsmekanism.

Hon gör sig till en kamera. Hon går in och ut i olika röster, hon moraliserar aldrig. Men hon kan skildra det mest förfärliga, det som utgör hennes anledning att skriva, att vidarebefordra.

Starkast av hennes böcker är "Smärtan". En roman där berättarrösten ligger biografiskt nära författaren: En kvinna som under andra världskriget väntar på sin deporterade man. Duras skildrar utmattade människor som kommer hem från kriget. Men framförallt en orolig väntan på maken som suttit i koncentrationsläger. När han äntligen kommer är han en spillra av sig själv, en skrotad kropp, det rinner ur honom. Kvinnan förfasas över hans tillstånd, men också över sin oförmåga att ta honom till sig, som förr.

Det märkliga med denna bok är att den skrevs direkt, som dagbok, 1941, och blev liggande i en låda. Först på 80-talet tog Duras fram den, redigerade lite, och gav ut. Och där fanns redan den egenartade författaren. Hon tycks ha behövt distansen till materialet, kanske också av hänsyn till de närstående.

En annan sida av hennes romankonst är sinnligheten: Skildringen av blickar, hud och beröringar som glider förbi. Hennes mest lästa roman är "Älskaren", om en ung kvinnas förhållande till en äldre kines. En vit fransk flicka, redan i sina egna ögon överlägsen kinesen, introduceras till en sofistikerad sexualitet. Boken skrevs med minnen från det Vietnam där Duras växte upp före nitton års ålder. Den kinesiske älskaren återkommer i andra romaner, men det man senare förstår – av hennes dagbok – är att det hela var en betydligt enklare historia än det blir när hon låter skriften ta över i "Älskaren". Att hon senare förkastat sin egen roman som ”dålig skit, jag skrev den när jag var full”, kan man bortse ifrån. Även Leo Tolstoj sa om sin stora kärleksroman Anna Karenina att den var ”banal”.

Just i år har tre av Marguerite Duras romaner kommit ut på svenska. "Vicekonsuln" (Lind & Co), "Atlantmannen" och "Horan på den normandiska kusten" (Ellerströms).

"Atlantmannen" som kom ut 1982 i Frankrike är en roman gjord efter en film med samma namn. Den har knappt någon handling, men liknar mest en lång utandning vid slutet av en kärlek. Avskedet är tecknat i en kvinnlig gestalt som städar och tvättar allting rent, som placerar det förlorade objektet i en roll, där hon instruerar honom hur han ska bete sig inför kameran. Fototekniken skapar ett avstånd till det sentimentala i avskedet. Bilderna saxar i varandra rytmiskt och melodiöst som en prosadikt.

Inte enbart hennes estetik segrar, tänker jag, men också hennes mentalitet, den både otäcka och uppfriskande distansen. Som hon själv skriver någonstans: ”Jag har övat hela mitt liv på att lämna saker”. 

Det första hon lämnade var Indokina. Men med sig har hon haft minnen av européer i Asien. Det är en sådan grupp privilegierade existenser som figurerar i den mycket större romanen "Vicekonsuln": En ambassadör Stretter och hans hustru, några konsuler, några journalister som fördriver sina dagar i Calcutta. Men romanens inledning är en lång repetitiv historia om en utstött svältande kvinna på vandring genom Sydostasien. Hennes tragiska öde utgör grundackordet till de andra figurernas spel.

Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd.

Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.

Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.

Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade.

"Vicekonsuln" är en stor och mångfacetterad roman, den kan få mig att undra varför hon inte fick Nobelpriset. Var hon för mångsidig – hon gjorde både filmmanus och pjäser – eller bara en av dem man gick förbi medan man utvalde smala lyriker och solida manliga karriärförfattare?

I "Horan från den normandiska kusten" som kom på franska 1986, går hon igen helt tätt inpå sitt eget liv. Författaren som lever med en bisexuell man, som förutom att vara hennes sekreterare också ägnar sig åt erotiska utflykter med män. En man som tycks genomgå en kris. Författaren arbetar, och mannen skriker, han skriker också åt henne, som om han är svartsjuk på hennes arbete. Men Duras sätter aldrig in skeendet i känsloorden: svartsjuka, avundsjuka, konkurrens mellan könen. Hon säger att han är gränslös, orättvis. Författaren förblir i sin onåbara hållning, som en som gör det hon ska trots svårigheterna. Medan mannen, den mycket yngre, får karaktären av obehärskad hysteri.

Det är alltid intressant att läsa Marguerite Duras, dels för att hon skriver så vackert och stilrent, men också för att hon betraktar livet lugnt. Det totala accepterandet är hennes styrka; att vara intill sina gestalter, som kompanjon, en stund. Men hon delger mig också en viss sorg. Och i hennes sena böcker anar man en utbränd kreativitet. Som om det inte finns så mycket kvar att säga. Hon registrerar något – en passage – i sitt eget liv. Det får vara bra så. Och det är alltid mycket bra när en författare vet vad hon/han ska göra och inte göra. Hur mycket som finns kvar att ta av.

”Och när inget längre sker är historien verkligen utom räckhåll för skrivandet och läsningen” – så slutar "Horan på den normandiska kusten".

Duras skriver sig in i ett mystiskt försvinnande, som någon som inte längre bryr sig så mycket om sig själv. ”Mognad är allt” som Shakespeare skrev. Men Marguerite Duras variant är mycket torr, och ganska hård. Hennes liv finns – som hon själv sa – bara när hon skriver det.

 

Fakta

Marguerite Duras

Vem: Marguerite Duras, född 1914 i Saigon. Marguerite Duras dog 1996 i Paris.

Bodde: Levde från 20-årsåldern i Frankrike.

Gjorde: Hon skrev romaner, pjäser och filmmanus, och regisserade.

Verk: Hennes mest berömda film är "Hiroshima mon Amour" från 1959.

Aktuell: I år ( 2015)har tre av hennes romaner kommit ut på svenska. 

( Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, Gävle Dagblad, samt övriga 20 Mittmedia-tidningar).

William Wordsworth

 

A Complaint

There is a change—and I am poor;

Your love hath been, nor long ago,

A fountain at my fond heart's door,

Whose only business was to flow;

And flow it did; not taking heed

Of its own bounty, or my need.

What happy moments did I count!

Blest was I then all bliss above!

Now, for that consecrated fount

Of murmuring, sparkling, living love,

What have I? shall I dare to tell?

A comfortless and hidden well.

A well of love—it may be deep—

I trust it is,—and never dry:

What matter? if the waters sleep

In silence and obscurity.

—Such change, and at the very door

Of my fond heart, hath made me poor.

 

Min pappas död

"Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer."

Uppför en rulltrappa, in genom svängdörrarna, stora hallen rakt fram, korridorerna till höger, sedan till vänster, bara att följa det blå bandet i golvet. Praktiskt och redigt. Omöjligt att ta miste. Men hon gick och höll jordgubbar, blommor, choklad, allt.

Hissen upp till avdelningen gjorde ett snabbt vakuumsug och som i en liten hisskorg för sig frilades skärvan av ångest i bröstet och for upp till halsgropen: stackars, stackars han.

När hon kom in på avdelningen gick hon till hans rum. Han var inte där. Hon följde korridoren framåt. I en rullstol vid en öppen dörr satt den lilla tanten med leksakshunden: tröstade, klappade, talade den till rätta. Sin vän i världen. Utan att vänta på gensvar nickade hon en hälsning till tanten och gick vidare in i dagrummet. Där fanns ingen. Bara rösten av en kvinna som beklagade sig på ett brölande sätt, som en ursinnig, trött ko. Någon försökte tysta henne, men hon framhärdade med sitt otacksamma lidande. En dörr stod öppen, men också korridoren till höger stod tom. Längre bort hördes ljuden från ett nyhetsprogram på TV.

Då öppnades dörren längst bort i korridoren och ut ur TV-rummet kom en lång, mager man i grågröna sjukhuskläder och stora, rutiga filttofflor. Det tjocka vitgrå håret var okammat och han strök det bakåt med händerna, tafatt som ett barn som vill göra sig fint. Sedan tog han några korta, hasande steg, blev stående som om han funderade på något, vände sig om, vacklade till och fick tag i ledstången vid väggen. Han stod stilla en stund för att återvinna balansen, tog sedan ett hasande steg till och fortsatte korridoren framåt.

 

Den mannen var hennes pappa. Hennes stiliga, eleganta pappa. Pappan som seglade och alltid var på språng. Han som ridit hästar på Island och kamel i Sahara.

Mannen som rörde sig som en kung och var stoltare, roligare, mer begåvad än alla de andra papporna.

Hon gick fram till honom. Fullastad och ändå tomhänt.

– Pappa.

– Å, är det du, sa han. Långt bortifrån, som om det var två år, inte två dagar sedan hon var där sist.

Han blev stående stilla, som om rörelsen inom honom och det fortsatta gåendet utmed ledstången inte gick att få ihop. Hon var genast hos honom. Och han grät. En torr, kort gråt, utan tårar, som om det våta inom honom tagit slut. Men han skakade i kroppen. Och så var det över.

– Vi går in till ditt rum, sa hon.

– Ja, ja, sa han, med orolig beslutsamhet. Var är det nu? Jag lär mig aldrig de här förbannade korridorerna.

Han stödde sig på henne och hon kände stelheten i hans kropp, de varma händerna som blivit stela och kalla. Hans omstopparhänder om kvällarna: nu ska du sova så gott. Klapp! Klapp på huvudet, på rumpan.

Det var hon som fick stoppa om honom nu. När de kom in på rummet skulle han lägga sig. Hon hjälpte honom upp i den höga stålsängen och försökte få honom i läge så att inte fötterna hamnade utanför.

Hon tog av honom tofflorna som luktade kiss och lade på honom den gula, våffelmönstrade bomullsfilten. Hämtade en till i skåpet och lade över honom den med. Han blev så lätt frusen i sin fågelkropp. Påminde alltmer om Giacomettis skulpturer.

En i sig själv övergiven.

– Här är blommorna, sa hon. Hon klädde av dem och höll dem i famnen, som ett skydd.

Han såg på dem.

– Så vackra, mycket vackra.

Men hon visste inte hur mycket han kunde se längre.

Hon la upp frukterna i en papperstallrik och gav honom en chokladbit att smaka. Det hjälpte henne att dona en smula. Ordna till det för honom med de elva, tolv tingen i det smala, höga rummet.

– Det finns jordgubbar också.

– Härligt! sa han, utan att titta på bären. Han låg alldeles stilla och sög lätt på chokladen i stället, som en som spar på sin sista njutning utan att få så mycket värst ut av den. Sedan vred han på huvudet och såg på henne och samtidigt en aning förbi. Avståndet var en ovisshet. Hon kände att hon försvann ut ur rummet för honom, att det var så lätt att försvinna. Kanske var det bara hans dåliga syn.

Men han hade inte samma grepp längre. Inte om något, eller någon. Han med de starka händerna som brukade leka med döttrarnas händer, hålla fast dem med sin styrka, tills det blev för mycket och de brast i skratt. Det var något han velat visa dem då av mannen i pappan.

Hon tog hans hand. Det var det åtminstone inget konstigt med. Hålla varandra i handen kunde de fortfarande göra – utan rädsla. Kanske med mindre rädsla nu än förr, som om han blivit liten och visste att små pojkar får lov att hålla en hand, stilla och fridfullt bara.

De pratade mycket lite. Hon var inte underhållande, inte i detta rum, och beklagade det en smula. Men där fanns något som var mera värt: en skör stämning, en mild blå ton. Blues, på gränsen till tristess. Det var som det var. En sorts vila. Som blåtonen i rösten på en trött och utlevad jazzsångerska.

Han slöt ögonen. Andades lugnt men inte djupt. Det var som om lungorna krympt några decimeter. Liksom armarna blivit magrare, benen och låren avtärda, halsen senig och tunn. Olivhuden var gråare, den sydländska valloncharmen tillbistrad. Han såg ut som om han frös. Ofta var han vagt orolig. Bara inte när han hörde på musik eller fick besök. En stund var han bland de levande, de beskäftiga igen. De som fejade med sina armar och ständigt gjorde något åt tingen och varandra. Han såg på dem bortifrån, oförstående, eller med komisk välvilja, som om de byggde sandslott med oerhörd nit.

Några år tidigare, på ett annat sjukhus, hade han nyligen vaknat upp ur sin första hjärtinfarkt. Hon hade börjat gråta, för hans skull och för sin egen. För avståndet, livets korthet, ensamheten hos dem som är nästan lika varandra. Större ensamhet, större likhet.

”Det finns ingen tröst”, sa han då. Kort och allvarsamt. Hon skulle inte behöva göra sig snällare än vad som var möjligt. Han ålade henne inte att avbörda smärtan, inte den gången.

Ögonblicket efter kom ronden, och han slog om. Tog tillvara på tillfället att charma hela gruppen av läkare och sköterskor.

Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer. Om någon kände sig utanför så var det inte längre hans fel. Felet var något med själva tillvaron. Den löd inte. Han blev också utanför till sist och han hatade utförsbacken.

När han vaknar ur sin halvslummer ber han att få höra ”de där sångerna”. Hon vet: Bacarolerna med Frederica von Stade. De lyssnar länge på musiken, hans större livsrum nu när det fysiska krymper. Han visslar fint, han nynnar med. När det blir alltför vackert gråter han utan ljud. Så lätt hon kan få honom att gråta, Frederica Saligröst!

– Var är mamma, frågar han. Var är min mamma? Och han tänker tyst… Men hon är ju död.

Skamsen över sitt misstag gråter han igen, så som hon aldrig, aldrig förr såg honom gråta. Men när han gråtit får han ro. En flöjt håller sin soloton spänd som en lina över hans säng och dansar där, oberörd av tyngdlagen.

En liten stund senare är det dags för middagen: kokt torsk med äggsås och ärtor, nästa kamp med tillvaron.

Han känner den fadda fisklukten och suckar, medan biträdet slamrar in med matvagnen. Hon har rött hår och blekblå nordsjöögon. Men de ser uppmärksamt på honom:

– Hej Gunnar, säger hon. Det var länge sedan.

– Nej men kära mänskan da, är det du idag. Herregud så trevligt!

– Hur mås det idag då? frågar hon glatt, tar av ett plåtlock och släpper ut fiskånga.

– Det knallar, säger han. Det småspringer inte precis. Knallar är väl just rätta ordet. Han ger ifrån sig ett torrt, självironiskt skratt. Biträdet serverar medan han vakar över tallriken som över något som är ovänligt mot honom:

– Aj, aj, aj, det räcker, säger han.

På natten samma dag hon lämnat honom har hon svårt att sova. Med ens vet hon att hon måste gå tillbaka till honom redan nästa dag. Sedan slumrar hon till och drömmer att pappan reser bort, obunden av dem alla. De tar avsked, utan oro eller skuld, utan familjärt sentiment. Hon önskar honom det han önskar sig själv och får detsamma tillbaka. Det är den enda sorts välsignelse de har bruk för.

Vad handlar drömmen om? Om ett slut som passar honom:

Han sitter av nu. Hästarna får gå som de vill. Tömmarna håller han ännu i sitt gamla järngrepp. Men betslet faller till marken. Han märker det inte. Han ser hästarna röra sig som i musik. Väldiga betesmarker: Hebriderna, Gotland, Island. Där betet slutar är havet. Vitt skum mot klipporna. Måsar under hans fötter. Det stänker i ögonen. Han blir salt i ansiktet. Snart är han uttorkad. Helt och hållet salt. Luften är full av små askflagor. Ur en sårig spricka väller lavan fram i pulserande stötar. Det ångar om den nya, svarta ön som reser sig ur havet. Surtsey. Bolmar, glöder, fräser. Han har kommit i tid för att se det.

På förmiddagen ringer avdelningssköterskan och berättar att han fått en ny infarkt. Han ligger halvt medvetslös och är mycket svag.

Hon tar en taxi och far till honom. I rummet finns mamman och en vän till familjen, Elisabet. De hälsar tyst men det är honom de ser i varandras ögon – ordlöst fördelar de hans tyngd mellan sig. Snabbt går hon fram till sängen och håller om honom. Sätter sig så nära hon kan komma och ser på hans halvöppna blick hur det är: nu lämnar han oss. Jag vet att det är nu. Han tycker att det räcker nu.

Hela dagen stannar hon kvar, äter upp en del sjukhusmat och bjuds på kaffe av den rödhåriga. När natten kommer vill personalen få henne att åka hem och vila: ”Det kan ta tid förstår du. Det kan dröja veckor…” De byter allt han har på sig, lyfter upp honom i sittande ställning och torkar av honom både fram och bak med frottéhanddukar innan de klär på honom igen med kvicka, kunniga händer. Han blir väl omskött, som ett barn. ”Inte behöver du sitta uppe”, säger de välment. ”Vi kan få extravaket att komma”.

Men hon vet att hon måste stanna. Hon och modern.

Några timmar senare vilar hon i ett gästrum på avdelningen. Sedan är det mamman som får gå ifrån. De pratar en stund, med avskalade röster; deras positioner, deras skilda roller i familjen gör detsamma – allvaret ställer till rätta en stund. Väger dem på en sannare våg.

När hon kommer tillbaka till pappan har någonting hänt. Han har svårt att andas, han rosslar. Ibland tappar han andan, ser rakt ut i rummet, genom henne och vidare, genom väggarna. Hans ögon är immigt grå. Han ligger inte ner i sängen, utan halvsitter som om han tar spjärn mot verklighetens sista stålkanter. Därifrån ser han ut mot en enda punkt, och mot den punkten kämpar han. Vet precis vart han måste gå, men kan inte låta sig hämtas, som ett föl till marknaden, som ett lamm till slakt.

Hon baddar honom med en fuktig tvättlapp. Fuktar hans mun med en bomullstuss virad runt en spatel och tvättar av honom svetten.

Han luktar obekant, och illa. När hon håller om honom klibbar nattskjortan mot hennes arm. Och hon viskar till honom. De sista ord hon tror han kan behöva. Färdkost. Minsta möjliga packning. Tag det här ordet: Förlåt. Det här: Allt är förlåtet. Så slipper du det andra, allt det onödiga, tunga, dystra. Du ska inte vara rädd. Vi är hos dig hela tiden.

Allt kommer att bli ljust.

Var inte rädd.

Och själv är hon inte rädd. Rummet luktar död, som om kroppen börjat ge med sig och gått före hans vilja. Men hon är inte rädd – hon är med. Mannen som rosslar sig igenom sin dödskamp är hennes far, men också någon annan. Sin egen, men också någon annans. Det tror hon. Trots allt. Livdöden. Motsatsen till ingenting och alla mellanting som bara är uppehälle, uppehållande, gråzon. Hon håller om honom, han som är dödens. Nu är han inte ensam om att vara ensam. Hon gråter: vilar huvudet mot den kalla stålkarmen och låter händerna komma. Låter det vara. Sorg. Vara. Smeker försiktigt hans arm, hans hand. Det fina fjunet på armen. Nu tystnar hans andning.

Nu är han borta.

Genom sin död finns han till på ett nytt sätt. Han blir som tyngd och lod och djup genom allt hon möter. En kort tid blir det så, en alltför kort tid, kanske – är det gratis att han fördjupar roten och gör henne stadigare i tillvaron tillsammans med honom som dragit sig ur den. Det är inte till att förstå.

Men efter dödskampen kom ett tidigare ansikte tillbaka, kraftens. Fridfullhet med en udd av vrede, arketypen av en urtida krigarkung. Plågan var fullständigt utslätad, som om lidandet inte var det sista, utan också en mask. Över något annat och något annat, igen. Han gav sig inte av utan att ha sagt något överraskande.

Vid begravningen dånar klockorna och släpper in alla människor, alla världar i sitt stora ljud. Hjärtat vidgas häftigt.

Men sedan blir det tystare. Man arbetar och planerar. Glömmer, måste glömma. Gråter. Medan svarta träden i dimma ser ut att säga något särskilt hörs den döde inte, syns inte, ringer inte. Men vid den lilla gruppen enar sent om kvällen, om man är alldeles stilla, kan man få för sig att de vakar med en hållning av hans närvaro. Om det är att han är där eller inte, om det är att man kan minnas eller blir ihågkommen, gör detsamma. Det varar inte så långe, är inte något man ska hålla kvar. Och solen stiger utan spår av hans skugga på marken.

Men dagar i barndomen är outplånliga, de är arvet efter honom.

Från himlen vänder han sina ögon mot henne och ser, så mörkblått och rätt igenom henne att det syns hur han tycker om. Just då lika starkt och ljust som den illande blå sommarhimlen. Som det kunde vara med pappan, dagar i juni, utåt havet till. Så mycket blått att det känns igen också nu, när bara himlen är kvar. Rätt igenom honom.

 

 - - - - - - - - - - - - - - - - --

Berättelsen publicerades första gången i Ottar 4/1994, och hette då ”Pappa in i det sista”. Publicerades andra gången i Tidskriften Evangelium 2016.

Jag har kopierat texten ur nättidskriften Evangelium och kan inte göra något åt "självredigeringen" just nu.

Gabrielle Björnstrand

I wish you were here

Denna söta roliga besynnerliga förälskelse- och- ingen förälskelse-film. Unedrbara Kate Winslet och Jim Carrey! Eternal sunshine of the spotless mind. Och Pink Floyd är bästa emo-rocken här ; ) Be happy! I am!

 

Min recension av Steve Sem-Sandbergs W

Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?

Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.

Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman. 
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 

W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 

Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 

Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling.

Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.