Min recension av Steve Sem-Sandbergs W

Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?

Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.

Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman. 
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 

W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 

Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 

Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling.

Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

Christine Falkeland - Själasörjaren

Själasörjaren - En arbetsroman

Om man någon gång har upplevt en kristen människas kluvenhet; glappet mellan vem den är och vill vara, kan man känna sympati för att en modern författare som Christine Falkenland tar sig an problematiken med kroppens lust och själens obotliga förträngningar. Hon har den kristna erfarenheten, på gott och ont, och hon kan ställa hyckleriet, tvångsmässigheten och stelheten i traditionerna mot äkta andliga och kroppsliga behov.

Själasörjaren (W&W) handlar om en präst som söks upp av sin ungdomsvän Claudia; en kvinna som är motsatsen till hans asketiska liv, och som utmanar hans rutiner och gränser. Kontakten mellan dem består till stor del av dialoger, själsliga anfäktelser, provocerande frågor och en undertryckt längtan som till sist blir en sexuell relation. Erland lockas att lämna sin trånga bur, Claudia får sin älskare.

Men alltför snabbt går den upp för mig, den allvetande berättarens problematik: Om man ska skriva som om man vet allt om två romanpersoner måste man också ha tillgång till en ton av distans, en viss coolhet. I Christine Falkenlands roman finns inte det, berättaren både åtrår och drömmer, betraktar och bedömer. Vi får till exempel veta att Erland har bacillskräck och renlighetsmani. Han skrapar sin tunga ren, han duschar tvångsmässigt. Det blir vi sedan påminda om på var fjärde sida. Perspektivet skiftar visserligen mellan Claudia och Erland, men även när berättelsen är hans, känner man alltför tydligt vem det är som styr. Claudia, med sin otåliga sexualitet, sin längtan, är författarens röst: Den som av oro, sinnlighet och depression blir en levande människa, medan den asketiska tråkmånsen hon vill ligga med egentligen aldrig uppstår ur texten som en riktig person. Han förblir en övertydlig symbol för något författaren vill göra upp med. 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. I romanen Öde till exempel, där hon fick de lyriska, psykologiska, texterna att hålla samman genom en jagperson, vars ”sång” blev övertygande. Men den här gången fattas något. Det har blivit en arbetsroman.

Det som saknas är den suggestion som kan göra en bok till en gemensam upptäcktsfärd mellan författaren och läsaren. Det är synd, för det finns mycket att tycka om hos Christine Falkenland: Allvaret, hur hon med hull och hår går in för existentiella dilemman. Men i Själasörjaren blir jag ställd inför en mur av tänkta gestalter och stela dialoger som bromsar upp intresset. De erotiska passagerna, sexet, kan ge viss återhämtning; författaren beskriver energiskt hur närvarande allt kroppsligt är jämfört med den trista protestantiska vandringen genom ritualer, retreater och böner. Men sexualiteten är, för Claudia och även för Erland, också en flykt från tomhet och depression. Javisst, så kan det vara. Psykologiskt är det trovärdigt. Men det kan inte avhjälpa att detta mest blir en idéroman utan flyt; erfarenheter och tankar som kunde blivit essäer i stället för en berättelse.

(artikeln tidigare publicerad i Mittmedias cirka 25 tidningar. Romanen utkom 2018)

Ingmar Bergmans svarta regi - och aldrig mer

Genom att KB nu lagt sitt arkiv av svenska tidningar öppet, på nätet, så fick jag tag i den här artikeln jag skrev om min far och Bergman, och om den enda och stora schismen i deras samarbete. På sätt och vis var Bergman, i denna hårda fas, under skilsmässa från Käbi Läritei, och med pressen att skapa något under trycket av tiden, och samtidigt under trycket av sin inre demon, prästen - en sorts demonregissör. Det blev en mycket underlig relation mellan IB och Gunnar, och ett antal obehagliga regigrepp, som i förlängningen kan påminna om andra arbetskonflikter, som till exempel det som kom fram under me-too-rörelsen. Men här alltså under icke-könsbundna icke-sexuella former. Det var helt enkelt en jävla skitinspelning. Men Gunnar gjorde en av sina bästa roller, ändå. Vilket vittnar om konstnärlig integritet.
Efter detta gjordes bara få och relativt små samarbeten dem emellan. Men faktum kvarstår att det var IB som gav Gunnar de tuffaste uppgifterna att tackla, och de vackraste filmerna att var med i. So - when all is said and done...
Här är min artikel:

24.4.21

Nu är min artikel inte längre nåbar för dem som inte kan gå in i KB:s arkiv irl. Så jag låter den sannfärdige Jörn Donner få sista ordet:

"Aku Louhimies är inte ensam om att ta till sadistiska metoder. Regissören och producenten Jörn Donner minns hur Ingmar Bergman under inspelningen av Nattvardsgästerna skickade en läkare till huvudrollsinnehavaren Gunnar Björnstrand för att informera denne om att han var allvarligt sjuk.

Detta för att Björnstrand skulle spela svårt sjuk i filmen. När inspelningen var klar återhämtade sig Björnstrand mirakulöst nog från sin "sjukdom".

- Ingmar Bergmans beteende i det här fallet är också en form av sadism. Själv har jag alltid försökt sträva efter att mina skådespelare är trygga under en filminspelning."

Länk till Hufvudstadsbladet här.

https://tidningar.kb.se/4112703/2003-12-01/edition/0/part/1/page/4/?q=Gabrielle%20Bj%C3%B6rnstrand%202003&page=1