Christine Ödlund - Världar intill

Till att börja med infinner sig en känsla av obehag. Som att sitta alltför nära en jetmotor, vars klangfärg långsamt förskjuts i riktning mot en syrsa i diskant och en baston som från tibetanska munkar.
Det finns subtila nivåer i den här musiken, men en känsla av det hotfulla ligger kvar även efter en andra lyssning. Jag talar om en CD med elektronmusik, kallad Phenomena som Christine Ödlund gav ut 2008. Den innehåller spår som Magnetosphere, Forest, Lightning&Voices, Troglodyte; titlar som anger riktningen i hennes konstnärliga projekt.
Om musiken dånar av underliga krafter, en blandning av bombplansmuller och seismografisk oro, så är hennes bildutställning - som visades under senhösten 2009 - desto mer stillsam. Den utstrålar en både metodisk och meditativ närvaro; en konstnärs upptagenhet av små och stora naturfenomen, från cellerna i ett mikroskop till lavar och mossor, och vidare in i en hemlighetsfull skog av fotograferade och tecknade videovärldar.

"Det pågår ju ständiga konversationer i naturen, men våra instrument är för trubbiga för att fatta vad som händer. Jag är framförallt intresserad av de fenomen som vi inte uppfattar. Hur växter kommunicerar kemiskt har med det att göra. Och teknologin som vi utvecklar för att förlänga våra sinnen, för att kunna förstå nya världar och mikrovärldar, det fascinerar mig."

Utställningslokalen hos Christian Larsen är målad i svart; ett femtontal små teckningar och gouacher är belysta med spotlights. Tillsammans med videoverken strålar de ut i rummen som påminnelser om ständigt pågående förändringar, långsamma som lavars tillväxt på en sten, eller dramatiska som oväder. En tidsfaktor spelar med här; en fascination inför den natur som fanns före oss och som kommer att finnas efter oss: norrsken, tromber, svampar, alger, tsunamis, metereologiska och geologiska fenomen som pågår vid sidan av klocktiden, obetingade av nyttan, och mestadels okontrollerbara. Scenografin blir en överpersonlig betraktelse.
- - -

Det största videoverket Atlantis - som förvärvats av Moderna Museet - är ursprungligen ett uppdrag för brittiska Channel 4. Beställningen var initierad av Royal Society for Arts&Ecology, och skulle gestalta villkoren på en planet med sex graders temperaturhöjning.
- - -

Här finns en dataspelsestetik som samtidigt innebär ett radikalt avsteg från spelkonventionerna; här händer ingenting, och ingenting vi gör kommer att ändra på det. Vi har inget val och ingen att skjuta på, och ingen som kommer till vår räddning. Atlantis är helt befriat från action. Och vad blir då det avgörande? Jo återigen, det perceptiva, som Ödlund är så upptagen av. Vad kan vi se? Hur långt sträcker sig våra förnimmelser? Vad gissar vi bara? Vad är det som händer i icke-händelsen, och vad skulle kunna hända innan filmens slinga börjar om igen.

Klipp ur en artikel jag skrev för Konstperspektiv nr 1, 2010. Ovan: Atlantis, 2009. 

Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit plå puts ur en renoverad  trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.

Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och preussisk blått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?

En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.

Schwitters ringer på. Groz öppnar.

Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.

Groz: Jag är inte Groz.

Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.

Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.

Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.

Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.

Det är den suveräna leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom. 

(Tidigare publicerad i UNT och ST. )

 

 Verktitlar och år? Ska leta en annan annandag.

I wish you a Childish Christmas

 

Målning: Billy Childish. 

Live Humbly

Bokomslag jag tycker om.

Absolute Darling: Carl Nielsen

Kanske särskilt första satsen. Det pojkiga blåset, känslan av en båt som lägger till medan en liten käck församling hälsar välkomna på stranden. Jag föreställer mig minnen av sjömän och deras kvinnor i Carl Nielsens barndom. Fartyg, segel, sjöfararliv, mod. Och det är mig komplett egalt om det är omodernt att avläsa scener, en historia, ur musiken.

Diebenkorn och Ola Billgren

Det blir en till Richard Diebenkorn. Alldeles nära inpå att sommaren försvinner. Och man minns värmen inomhus, i skuggan, där man ser ut mot ett ljus som blixtrar till i hjärnan. Se hur Diebenkorn gör rum i rummet. Ofta med hjälp av sitt abstrakta formsinne, kvadrater, rektanglar, trianglar. Och se hur långt borta huset på andra sidan gatan befinner sig. Det här är måleriets mystik. Flott, men samtidigt endast en punkt i tillvaron, där blicken står still med sig själv och det åttonde sinnets tiondel av en sekund. Diebenkorn var bäst när han lät det konkreta livet ta plats. Som en filmscen där inget händer. Och man undrar om inte Ola Billgren sett den här målningen innan han gjorde den nedan. Så är det ju ofta.

Interior with View of Buildings, 1962

Ola Billgren, "Sommar", 1969.

Diebenkorn - med tiden alltför dyr

Men här: Corner of studio sink. Klicka för förstoring.

 Mer om Richard Diebenkorn.