Så mycket för så lite: Sviatoslav Richter

Instrumentet piano har aldrig behandlats finare än så här. Jag som nyss tröttat ut mig med att lyssna på pianon i kyrkoakustik (inte helt lyckad kombi) och hört mitt huvud mumla "mindre pedal, snälla, jag vill höra cellon också", kan nu lugna ner mig ett par hekto med den alltid så sensible Richter. Ni också?

Och: Är det något med bögar som gör dem till de känsligare bland musiker? Eller kanske bara det faktum att Richter var fullkomligt gift enbart med musiken? Ändå ser han ut som vilken butcher, baker, candlestickmaker som helst. En bra konstnär är kanske just det: En fingerfärdig hypersensibel butcher/baker/candlestickmaker.

Självporträtt; fotoautomaten och jag; alla är konstnärer (Beuys), eller jag tänker på mig själv (Marianne Lindberg de Geer)

Färdig med jorden: Walter de Maria 1935-2013

En av vår tids mer egensinniga konstnärer har lämnat sin jordiska åskledare bakom sig. I länken här kan ni höra Mats Arvidssons fenomenala berättelse om vägen till hans konst, ute i öknen i New Mexico. För en gångs skull kan jag inte göra det bättre själv. Jag har ju inte ens varit där. Men det var han, 1994. Missa inte det här programmet. De görs inte längre. De finns ingen annanstans.

Walter de Maria, tillsammans med Robert Smithson pionjär inom Land Art.
The lightning field, 1977.

Kippenberger: Psykedelisk restaurang

Martin Kippenberger: Paris bar, 1993. Retrospektiv utställning nu: "Sehr gut | Very good". Hamburger Bahnhof, Berlin, t.o.m. 18:e augusti. .

Barbro Grips Norrland

Barbro Grip (1910-92), född i Norrköping, men levde en stor del av sitt liv i Västerbotten.
Hon är en konstnär jag aldrig hört talas om innan norrbottningen Gustav skrev en rad om henne (som jag nu inte kan hitta länken till).
Men de där ladorna - hur många av dem har man inte åkt förbi, både i Norrland, Dalsland, Värmland och Dalarna. Vittnen om den nedlagda landsbygden. Till och med mina föräldrars sommarhus byggdes på en grund där en trösklada stått. Ett hus med ljusa springor, byggt på en slät stenhäll, som rymde lite boss och agnar, och där det ännu fanns en viss stämning i dammstrålarna, när jag var barn.

Bilden ovan: Robacksslätten, 50-tal.

Glenn Gould: Mozart

Spelar och nynnar. Och en liten text om honom finns på Gabis Annex. Samt Bach partita.

Det man inte kan själv

Det man varken vill eller kan själv, får man allt lugnt låta andra glädjas åt. Och detta lilla stycke sommardans är som en påminnelse. Om att allt inte är så fel fast det inte är ens egen stil.  Vals till exempel.  Moves me. Glad midsommar!



Och som extra fin bonus: Jämtländsk brudmarsch: Länk här. Samt Jan Johansson: Polska från medelpad.