Samtal med Per Kirkeby: Elementära tillflykter

Per Kirkeby Vinterbillede, 1995

Utställningar, beställningsuppdrag, biografier och periodvis en egen sal på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. I Danmark finns det svängrum för en konstnär av Per Kirkebys kaliber. I Sverige har vi varit snålare; en separatutställning på Moderna Muséet, en på Magasin 3, och en lite undanskymd utställning på Skissernas museum i Lund. Plus ett antal egendomligt placerade murstensskulpturer, typ;  Vem pissar inte gärna i Kirkebyhuset på Skeppsholmen under jazzfestivalen? Men annars är det väl inte många som har vägarna förbi? Det är inte representativt. Så, låt oss lämna representationen och gå till personen. Man, 73 år. Uppvuxen i Köpenhamn under fyrtiotalets krigsår.

       - Det är klart att min barndom var präglad av efterkrigstidens allvar. Även femtiotalet var en dyster tid i Danmark. Jag gick med i Clarté och kom ut som benhård marxist. Så jag var rätt främmande för all den där hämningslösa sextiotalsmentaliteten – ”anything goes” – som kom sen. Och det var bra för min konst att jag började tidigare; det gav mig en torrare utgångspunkt. Jag var i full gång med att måla redan i gymnasiet och ställde rätt stora krav på mig själv. 

-                       -   Det verkar som om du haft tur med din timing visavi tidsandan?

-                  -  Ja, det tror jag. Det betyder ju inte att jag har legat alldeles rätt i tiden. Utan jag har haft ett lite skevt förhållande till den, både på sextiotalet och senare. Det har alltid funnits motstånd och spänningar.

-                 -  Du fick tuff kritik för att du envisades med att måla under en tid när minimalism och happenings var grejen i det Köpenhamnska sextiotalet. Var det problematiskt för dig?

-              - Nej, det kan man inte säga. Tiden hade problem med måleriet, men jag hade inte problem med det. Tvärtom, det vara bra med det där motståndet. De fanns ju de som tyckte att jag var en liten sketen målare som gjorde vackra bilder. Och jag har en väldigt säker målarhand. Men jag tvingade mig själv att bryta med målarhandens förförelser, och se till att det också fanns något farligt, eller fult, i min konst. Jag lärde mig oerhört mycket på Experimentella Konstskolan, som var en del av den mer allvarliga och radikala sidan av sextiotalet. Där skulle allt undersökas, och vi var i ständig opposition mot varandra, men det fanns också en stark moral på den skolan. Och där ingick minimalismen.

-   Moral är ett ord du ganska ofta använder i dina texter? 

- Uj...men om det står moral, skulle jag nog hellre skriva om det, och använda ett ord som förpliktelse. Att man kan känna sig förpliktad till något.

 - Kan man inte lika gärna kalla det för ”insats"? 

-       - Det är kanske ett bättre uttryck…Och är den inte tillräcklig så kan man inte heller lämna ifrån sig målningen. Egentligen är det en helt normal konstnärsprocedur. Det är ju farligt det där, att man bara kan fortsätta och måla på en bild. För att en målning ska få det vi kallar rum i sig, behöver den en långsam växt. Det vi ser när vi går in i en park, eller i naturen, och som har en särskild stämning, kan ju inte överflyttas direkt. Det kan bara ske med lager på lager, så att det uppstår en sorts strukturer. Något liknande de som finns i naturen, som avlagringar.

Uden titel, 1995

Träd, jord och ikoniskt guldgult flyttas runt i hans måleri, ibland sammanvävt med figurativa prototyper; seriebilder, tidningsfoton, eller bysantinska gestalter. Berg och stenar, som etsat sig fast i hans hjärna under tiden som geolog på Grönland, bidrar till arkitektoniken. Och formen, som i Kirkebys måleri fick ett lavautbrott under det tidiga sjuttiotalet, har senare fått en mer klassisk tyngd. Färgerna lever i ett gränslandskap, som dimma över mossa, som mögel på en stubbe. Byggmaterialet ”luktar”, och stämningen i bilderna är uråldrig och djupt nere, i något lager, jordiskt eller undermedvetet. Det finns mycket sex där nere. Jorden har kropp och kroppen har öppningar. Gap och rörledningar. Här och var tecknas konkreta livstecken; falliska trädstammar, gräs och svamp: Hållplatser i den stora strömmen.

Kirkeby är fenomenal på stämningar och atmosfär. Men ska man tala om begåvning så har han själv sagt det på enklaste sätt: ”Jag har en så stor reservoar”. Och, visst – kombinationsmöjligheterna verkar oändliga, utan att han hamnar i det eklektiska bildspel som Sigmar Polke och andra bedriver. Kirkebys graffiti är djupt personlig. Tar han i för mycket kan attacken bli heroisk. Men när han är som bäst ger han oss En Syn. Som om skönheten var ett stilla vanvett som världen saknar ord för.

Det är inte många konstnärer idag som producerar sådana bilder, och jag berättar för Kirkeby om Camille Paglia som sagt att vår teknologiska tidsålder inte riktigt vill ha konsten, och att den inte kommer att ge upphov till några mästerverk.

-                - Det ligger något i det Paglia säger. Det har ju visat sig att alla de här medierna som skulle bära fram det nyaste nya, och som har sina profeter och curatorer, de har inte gett upphov till några särskilt radikala saker. Inte mycket mer än vad man kan se på TV. Jag kan absolut bli berörd av saker som till exempel mina elever gjort i de här nya teknikerna. Men jag ser att de som lyckas bäst när de arbetar med Videos eller i Photoshop, är de som utgår från målarstrategier.

Säger målaren. Och tillägger att han ändå tror på att den handgjorda bilden kommer att ha ett förblivande värde, just för att den inte liknar allt det andra i Farenheit-världen.

-                  -  Det som är gjort med de mest elementära medlen, en blyertspenna eller en krita, kommer att bli en tillflykt i den här världen. Det är ett så intimt uttryck för den mänskliga fantasin.

Han krafsar ner några streck på ett block medan han pratar, och bekräftar bilden av den rastlöst arbetande konstnären.

-                 -  Mitt liv har ju varit målade bilder. Det berör mig mycket mer än fotografi till exempel. Och för mig har det ingen betydelse om det är grottmålningarna i Lascaux eller om det är Tizian eller vad som helst som är gjort av någons hand: Jag blir alltid tagen av det. Och det kan jag säga numera, utan att bli generad: Att jag bryr mig om bilder för att jag blir så rörd av dem.

Uden Titel, 2009

   
      Han har lösgjort sig från behovet att legitimera sin konst, ideologiskt eller intellektuellt. Allt det där har han genomlevt, och är nu lite trött på det begåvade pratet i konstens rum. Det är bara att måla vidare, frigjord från ideologierna på Documenta och andra ställen. Det är väl med ålderns rätt: En del av överbyggnaden faller samman, sedan står konstnären där med en grundritning som fanns redan i barndomen. Det komplicerade blir enkelt igen. För Kirkebys del handlar det om förundran över något han råkar se, och om den eviga driften att joxa med materien.

-                -   Jag målar ju det jag ser. Och en av mina bestämda föreställningar är att en bild målar sig själv. Det gror. Så jag har mitt måleri som en trädgård, det växer och ibland måste man hejda växandet. Det är ett rätt fysiskt arbete, som att flytta runt med jord, och skovla upp en hög från ett ställe och flytta den till ett annat. Och plantera en blomma där och ett träd här.

-                 -  Men samtidigt är ju dina bilder ett existentiellt äventyr; den process du genomgår när du målar verkar sätta sig på duken. Det finns risker i dina målningar. I själva förfarandet. Och det är ju bland annat det som skiljer dig så mycket från din samtida svenska kollega, Ola Billgren, som alltid har sin vision klar och fäster den glasklart på duken. Där tycks allt under kontroll.

-                -   Jag sätter Ola Billgren högt…Men det är just den där kontrollen jag haft emot hans måleri. Och behovet att legitimera sin konst teoretiskt. Det är som om krafterna aldrig riktigt släpps lösa. Mina målningar är öppnare, de har alltid fler lösa ändar, och är inte så intellektuellt fixerade.

Geologische nachrichten, 1999

I essäboken Bravura skriver Kirkeby på ett ställe: ”Man kan måla sig ut över alla kanter”. Jag frågar honom om det var så hans konstnärliga frihetsdröm såg ut.

-                 - Frihet…vet jag inte. Men det stämmer med att jag har trott att jag kunde måla mig till ett liv, och måleriet var mitt sätt att stå ut med det här livet.

-                 -  ”Kanterna” handlar väl om det vanliga livets begränsningar?

-                 -   Ja, eller så handlar det om din rädslas begränsningar. Alla har ju en grundläggande rädsla. Och man måste lära sig att acceptera att rädslan sätter gränser för en. Men ska du göra bra konst går du en liten bit utanför de gränserna, och just där händer det något. Du är medveten om den där klossen av rädsla, och prövar gränserna lite i taget. Men om du går åt andra hållet, och försöker pressa på mer och mer, då springer du ifrån det. Och då blir det inte så bra.

-                      -   Men hur vet du själv när det stämmer?

-               -  Jamen, det är ju något med magen. Jag har egentligen aldrig arbetat utifrån några teorier eller system. Det som annars legat rätt mycket i luften under min tid. Jag har alltid hållit mig till en sorts intuition. Det finns en massa tidsbestämda faktorer i mitt måleri, men de är alltid transformerade genom mitt intuitiva umgänge med måleriet.

-                - Men varför just måla? Vad kan den målade bilden betyda i den allmänna bildfloden?

-                      -   Jag tror man kan säga att meningen är just att det är onyttigt. Att det inte har nyttan som mål.

-                       -   Kan du uttrycka det på ett mer positivt sätt än så?

-           - Nej, jag vill inte det. Då hamnar man lätt i någon socialdemokratisk modell om konstens betydelse. Jag tror det är bäst att stanna vid det där: Att den är onyttig. Det är som med samlag; man ligger ju inte alltid med varann för att det ska bli barn, väl?

-        Ovan: "Vermisst die Welt", 1997.

-          

Intervjun med Per Kirkeby är gjord 2003, publicerad i Konstperspektiv 4/03. När intervjun gjordes hade Per K. rätt nyligen tillfrisknat efter en allvarlig sjukdom. Sen har han målat vidare och 2012 ställer han ut runt hela världen. Verktitlarna på danska och tyska är angivna så som jag funnit dem; PK ställer ofta ut sitt nyaste i Tyskland. Det mesta han målar är olja på duk, utom hästarna från 2009 som är tempera på duk. Klicka för förstoringar. Annat material ur en intervju gjord för SR kommer jag att klistra in här senare. Samt fler BILDER.

En sen Kirkeby-målning, mitten av 2000-talet, tippar jag.

(Jag ber om överseende med redigeringens hasarderade pratminus; skylles ngt sorts personligt problem med tekniköverföringen från Word till Blog. )

Belägringen av Konstantinopel, 1996. Inköpt av Tate Gallery, London, 1998