Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

lördag 25 januari 2020

Elif Batuman, Idioten





Handlingen: En ung kvinna på arton år, Selin, genomlever en intensiv och ambitiös tid vid Harvard i Boston. Hon är amerikan, av turkisk härkomst, med en rikedom av språkintresse och viss fixering vid etymologi och filosofi. Elif Batuman berättar i sin självbiografiska roman på ett rättframt, underbart roligt sätt om Selins rätt förvirrade känsloliv bland många studievänner och en enda stor förälskelse.

Den unge mannen heter Ivan och är av ungerskt ursprung, vilket får henne att tillbringa fem sommarveckor i ungerska byar, där hon ska lära ut engelska till små barn. Komiska poänger är givna här. Med Ivan är det dock allvarsamt. De kommunicerar via en märkligt filosofisk, på en gång avancerad och töntig mail-konversation, som försätter båda i stunder av misströstan, längtan och självvalda uppehåll. Ivan har – eller har han inte? – en flickvän, men relationen med Selin är annorlunda. Kanske en själsfrändskap. Dock inte mera själisk än att den då och då störtar henne ned i avgrunder av övergivenhet.

”Ibland tror jag att det kan finnas två sorters kärlek. Det kanske finns en sällsynt sort som helt enkelt existerar naturligt mellan två människor. Och så finns det den vanligare sorten, som är konstruerad”, säger Selin till sin rumskamrat Svetlana, och det är både en sanning och ett försvar.

Jag tror vi alla har haft en sådan där förälskelse, med på och av och en massa längtansfullt trassel som inte riktigt vill bli något. Men jag har aldrig läst den sortens kärlek så bra beskriven som här. Det ligger nästan uteslutande i dialogerna, famlandet när den ena talar som om den andra förstod medan den andra talar som om ingen förstår. Överhuvudtaget är dialogen Batumans starka sida. Hon gör verkligen ”show, don´t tell” med hjälp av dialog; visar hur de psykologiska stämningarna yttrar sig i talat språk, som både döljer och uttrycker och uttrycker det som det döljer. Eller hur folk säger saker, utan riktig kontakt med den andra, en variant som blir särskilt rolig i avsnitten från hennes ungerska resa. 

Det är ett myller av situationer och personer som ramlar förbi (som i ryska romaner, anmärker hon själv) och man kan inte alltid urskilja vilka de är, så fort går det. Men Batuman är medveten om vad hon gör; en estetik som låter alla vardagens och skeendets trassligheter att pågå i all sin konkreta och absurda förvirring. Hon fyller sina sidor med både glimrande betraktelser, originella metaforer och mängder av roliga happenings.

Det finns ändå longörer här och var, fullklottrade med lustigheter som vi kunde varit utan, och där författaren verkar lite väl charmad av sig själv. De tunnaste kapitlen är de där den unga studenten befinner sig i Paris, de är smittade av turist-journalistik. Mer generellt gäller väl att hon ingår i den ganska snacksaliga amerikanska tradition som pågår även hos Roth, Oates och Mailer, men när det är som bäst är hon så överraskande att jag ofta skrattar till.

Och jag tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.
Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi.
En del författare är helt enkelt så oerhört lätta att tycka om: Man försöker med alla möjliga kloka invändningar – men till slut bara smälter man och ger upp. Elif Batuman är en sådan författare.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


"Idioten" är utgiven av Natur&Kultur, och jag skrev om den när den kom 2018, för ett antal tidningar.